Is och eld

Belinda var familjens svarta får. Hon var den dumma och klumpiga flickan som alltid hade fått stå i skuggan av sin präktiga storasyster Signe, men känslorna som brann i Belinda, var heta som av eld. Då hon för första gången mötte enstöringen Viljar av isfolket, blev hon skrämd. För Viljar ansågs som lite galen, och hans ögon var kalla som av is…

Blir alltid så ledsen när det handlar om äktenskap som inte fungerar för att männen är svin. Minns ni Liv i de första böckerna som blev illa behandlad av sin man. Här har vi en man som förstör både Signe och Belinda. Verkligen tragiskt. Annars är inte denna bok toppenbra. Viljar är en intressant karaktär – men hans känns inte så Isfolket av sig. På ett skumt sätt. Han borde veta att han kan vända sig till Vinga och Heike. Men han gör det inte.

★★

Lucifers kärlek

Saga Simon var en av Isfolkets utvalda. När hon fick veta att hennes släktingar i Norge behövde hennes hjälp gav hon sig iväg på en mycket strapatsrik resa mot gränsen. Ödet förde henne samman med två vackra, äventyrliga män som blev hennes resesällskap. Den ene blev helt vild av begär efter Saga, och det var tveksamt om den andre var stark nog att förhindra en katastrof…

För att vara lite rädd för demoner och djävular är jag ändå rätt fascinerad av Lucifer. I alla fall när de talar om honom som en fallen ängel snarare än en djävul. På samma sätt är Saga intresserad. Och jag gillar denna bok – mycket. Och mycket tack vare just historien om Lucifer och hans älskare. Samt att en velar fram och tillbaka vem som kan vara honom. Även om jag vet att det är den en inte tror det är. I alla fall inte till först.

★★★½

Människadjuret

Tvillingarna Marco och Ulvar var så olika som två bröder kan vara: Marco var vacker som en gud medan Ulvar var mer grotesk än det värsta odjur. Isfolket visste att de två hade blivit utvalda till var sin uppgift – men ingen förstod hur det skulle kunna komma något gott ur Ulvar, han som var lika full av ondska som djävulen själv…

Jag är kluven till denna bok. Den är intressant och det är kul att läsa om början för Marco då han är en superviktig person i dessa böcker. Det är även roligt att läsa om Ulvar. Jag är lika kluven till honom som jag är till boken. Han är lite som Kolgrim. Otroligt ond, men samtidigt rätt gullig…? Han är ju inte Sölve som är en stor idiot och hemsk människa. Han är bara ren ond. Och han gör otroligt dåliga saker (till exempel våldtar en kvinna). Så antar han inte alls är gullig på något sätt. Helt okej bok.

★★

Färjkarlen

Benedikte Lind var en av Isfolkets utvalda. Tillsammans med studenten Sander Brink och en handfull andra människor skulle hon lösa en fasansfull gåta. Jakten på lösningen innehöll både ett spökhus och mystiska likfynd. Mitt i allt det ohyggliga som utspelades runt omkring dem blev Benedikte bottenlöst förälskad i Sander. Det var en hopplös kärlek, Sander kunde få vem han ville – och Benedikte visste att hon var både ful och tråkig…

Åh, denna är på något sätt väldigt tragisk. Jag har om och om läst om män i denna bokserien som ser ut som demoner men ändå lyckas få den fina flickan. Här är det tvärtom. Det är Benedikte som är den ”fula” personen och suktar efter den fina Sander. Det är sorgligt att läsa om en person som har så dåligt självförtroende och att läsa andra personers tankar kring hennes utseende. Det gör den dock inte supermycket bättre. Så en helt okej bok antar jag.

★½

Hunger

Marit i Svelten hade alltid varit ensam, och nu låg hon inför döden. För att göra hennes sista tid lycklig, förklarade Christoffer Volden henne sin kärlek och lovade att gifta sig med henne. Då Marit mot all förmodan blev bättre, fick Christoffer kalla fötter. Hans Isfolks-ära förbjöd honom att ta tillbaka sitt ord – men han var redan förlovad med den rika Lise-Merete Gustavsen…

Blir så arg på Christoffer när jag läser denna. Hur han leker med en människas känslor. Han är snäll mot Marit och lovar att de ska gifta sig med varandra. När en läser verkar det faktiskt som om han har känslor för henne. Men ju mer giftermålet verkar bli av så känns det inte alls som det längre. Hur han inte alls verkar vilja ha henne – inte ens när han har brutit upp med Lise-Merete (som inte var en trevlig person). Så besviken på honom. Av alla idioter som finns i Isfolket-böckerna så brukar det faktiskt inte vara just Isfolket människorna (förutom de som är drabbade och rent onda iofs). Usch!

★½

Tidigare inlägg om Isfolket, 

1-4
5-8
9-12
13-17
18-22
23-27

Våroffer

Vinga Tark och Heike Lind, båda tillhörande Isfolket, hade inlett kampen för att få tillbaka släktens egendomar. Men ännu satt den hänsynslöse domaren Snivel på Gråstensholm. Heikes rättmätiga arv. För att besegra domaren var Heike tvungen att använda sina ”onda” gåvor för att frambesvärja övernaturliga krafter. Till detta behövde han hjälp av en jungfru – men kunde han offra sin högt älskade Vinga…

Vi fortsätter med Heike och Vinga som delar det där erotiska och djuriska med varandra. Och hur de älskar varandra – trots att han ser ut som en demon. Han kan inte förstå det, och hon kan inte förstå honom och hans självhat. Det är ändå rätt fint mellan de två. I den här fortsättningen ska de försöka få bort mannen på Gråstensholm och de använder rätt onda medel för att göra det. Eller rättare sagt, saker som de kan inte kan kontrollera i framtiden. Tycker denna är en rätt okej bok och alltid kul när en får följa samma personer i fler än en bok. En kommer mycket djupare in i deras relation då.

★★½

Djupt i jorden

Anna Maria Olsdotter kom till den lilla gruvbyn Ytterheden i Sverige för att starta en skola för arbetarnas barn. Men alla var inte lika glada åt att ha henne där och till slut försökte någon att döda henne. Anna Maria skrev till sin släkting Heike Lind och bad om hjälp. Då Heike kom, var det i sista minuten – för nu var flera allvarligt hotade…

Detta är ett av mina favoritpar i Isfolket. Anna Maria och Kol. Det är något med hur enkelt det är som gör att jag gillar det så mycket. Det är inga onda krafter eller trollmedel. Det är bara en fattig kolby och giriga människor. Och deras kärlek som uppstår så vackert och fint. Bara väldigt ledsen att en inte får läsa mer av de två. Eller de är med i något hörn då och då. Men mest som en parantes.

★★★

Ängel med dolda horn

Redan som barn upptäckte Tula Backe att hon inte var som andra. Att hon inte använde sina medfödda talanger enbart i de godas tjänst, visade att hon var en av Isfolkets drabbade. Men en ond makt som var oändligt mycket starkare än hon, smidde sina djävulska planer. Det var Tengel den onde, som hade utsett Tula till den som skulle väcka upp honom ur hans långa dvala…

Jag har alltid haft delade meningar om Tula. Har för mig att hon är en ganska älskvärd karaktär, men för mig är hon väldigt svår. Hon är en drabbad och hon gör många saker som jag inte uppskattar. Men samtidigt – hennes kärlek mot Tomas är så fruktansvärd fin (och blir ännu finare). Tycker helt enkelt att hon som tonåring är bara en jobbig person.

★★½

Huset i Eldafjord

Redan som barn hörde Eskild Lind talas om den otroliga skatten som skulle vara gömd där. Efter det, drömde han alltid om skatten, och när han blev vuxen, gav han sig iväg för att leta rätt på den… Men i Eldafjord fann han girighet, ondska och en mycket olycklig kvinna med en dödsjuk son. Dessutom, alla som hade letat efter skatten, hade gått en ond och bråd död till mötes…

Har inte sett fram emot denna bok. Men det roligaste är att den faktiskt är bättre än vad jag kom ihåg. Inte superbra, såklart, men fortfarande bättre. Är ändå rätt spännande – speciellt då jag inte minns jättemycket vad som hände och exakt hur det låg till med kopplingen till Isfolket. Det är i alla fall en hyfsat bra bok och rätt spännande. Gillar hela grejen med Heike och hur mannen var så lik Sölve.

★★

Synden har lång svans

Unge Christer Tomasson trodde bestämt att han var en av Isfolkets drabbade då han mötte den svaga och kuvade Magdalena på en kuranstalt. Med sin fantastiska förmåga skulle han lätt kunna hjälpa henne. Men Magdalena försvann, och en annan flicka kom i hennes ställe. Christer förstod att något förfärande hade hänt, och sanningen skulle till slut skaka hela Sverige…

Har vi inte läst den här historien tidigare? Premissen är rätt lik bok nummer sju, Spökslottet. I alla fall med det där att det finns två flickor och en av Isfolkets unga herrar gillar en av de. Och både flickorna låtsas vara samma person. Eller en är rätt och den andra är fel. Just det är väl rätt tråkigt att läsa om. Just för att det känns som vi redan läst samma sak innan. Var det till och med inte en hund med då också? Minns faktiskt inte. Däremot Tula och hennes Tomas. Det är väldigt, väldigt fint.

★★

Tidigare inlägg om Isfolket, 

1-4

5-8

9-12

13-17

18-22