Bokrecension | Vaggvisa

Vaggvisa är en del av Bonniers Årets Bok. Klicka här för att rösta på Vaggvisa.

HEMMET HAR ALDRIG tidigare varit så välstädat och barnen avgudar henne. Barnfickan Louise, en äldre fransyska som valts ut med omsorg, har kommit in i deras liv och förändrat det. Tack vare henne har Myriam kunnat återuppta sin juristkarriär och hon och maken Paul lägger tacksamt sina barn i hennes händer.

Lika beroende som de blir av Louises hjälp, lika instängda känner de sig efter ett tag. De märker hur hon förändras, får plötsliga vredesutbrott och dyker ibland inte alls upp, men de undviker i det längsta att konfrontera henne. I det vackra huset i Paris tionde arrondissement har ett mörker sipprat in och nedräkningen mot en katastrof har tagit sin början.

Hade stora förhoppningar om Vaggvisa när jag började läsa. Trots att jag inte är ett större fan av böcker med genren crime. Handlingen om att barnflickan dödar barn, och den intensiva scenen som vi kastas in i på första sidan är bra och lockande. Vi vill veta hur det kom sig att barnen dör.

Tyvärr är det en uppbyggnad av någonting som inte sker. Förutom att barnen dör det vill säga. Men jag känner inte den där instängdheten som jag hade velat känna. Det känns inte riktigt som Louise har kommit in i deras liv. Det har hon på ett sätt. Men hade kanske önskat på ett mer dramatiskt sätt. Hela boken är rätt lågmäld, och det kanske är ett val på grund av effekt. Men det fungerar inte för mig.

Känns inte heller som vi får svar på det vi hade velat. Samt att det är en väldigt tråkig familj att läsa om. Både familjen i sig, och Louise och hennes bakgrund. Som för mig inte ger någonting mer svar på hur detta kunde ha hänt.