Friläge | Om vänskap, och att förlora den

JAG KOM FÖRST i kontakt med Yrsa Keysendal som många andra, genom Flora Wiström. Direkt när hennes debutbok, Friläge, kom ut visste jag att den här ville jag läsa. Det hade kunnat vara en hit eller miss för min del då jag har bevisligen svårt för unga vuxna-romaner. Men jag ville testa och jag är glad för det idag. 

Friläge handlar om de två vännerna, Anna och Linda. De är uppväxta på varsin sida om en vägg, bästa vänner och lever med varsin ensamstående förälder. Det är en ärlig skildring av en vänskap på många sätt. De äter mackor och förstår varandra som ingen annan – men samtidigt finns det en avundsjuka som de inte kan komma ifrån. Från vem som kan klättra högst eller gunga bäst. De är nära varandra, men ändå så pass långt ifrån varandra. En dag är de inte vänner längre…

Vi får följa de två vännerna när de är barn, tonåringar och vuxna. Får se vad som skaver mellan de två, varför de inte är vänner längre, och varför de har så svårt att ändå släppa taget om varandra. Direkt när jag var klar med denna bok ville jag kontakta en gammal vän, höra hur den mår och försöka peka ut varför vår vänskap har runnit ur sanden. I Friläge är det tydligt vad som skedde och varför det blev som det blev. Trots det var det på något sätt alltid de två – bara att de kanske inte riktigt förstod det själva. 

Yrsa Keysendal skrivsätt är nog precis som jag förväntade mig. Poetiskt på många sätt, men en hel del enkelhet. Hon skriver det vi behöver veta, och lämnar resten. Det är inga krusiduller, utan det bara är. Det är ingen skillnad på berättade och dialoger, kapitlen är korta och sidorna luftiga. Som om att vi själva får fylla tomrummen. Jag gillar det. Blir någonting fint av det.