Filmrecension-arkiv ~ Karins universum

Filmrecension | The Shallows

2017-08-05 7 kommentarer

Titel: The Shallows Regissör: Jaume Collet-Serra Medverkande: Blake Lively, Óscar Jaenada & Angelo Josue Lozano Corzo Genre: Drama, Horror & Thriller Längd: 1 tim 26 min Premiär: 2016 Land: USA

Handling,

Nancy åker till en hemlig strand för att komma närmare hennes mor och surfa på samma plats som hon en gång gjorde. Det blir inte riktigt som hon tänkt sig och cirka 200 meter från stranden blir hon strandad på en liten klippa efter ha blivit attackerad av en haj.

Jag tycker,

Det är någonting som är väldigt otäckt med hajfilmer. Det är den ultimata – nu kommer de dö i en väldigt smärtsam död och fast ute där ingen någonsin kommer hitta en. Samtidigt är det ganska fascinerade på något sätt. Havet är nog något som alla är lite rädda för. I alla fall öppet hav där just sånna här djur kan befinna sig i. Läste någonstans att The Shallows skulle vara den bästa hajfilmen sedan Jaws. Och visst, det är ingen som slår Jaws. Men kan inte direkt uttala mig om den var den bästa förutom den. Tyckte ändå om Open Water.

Det är någonting som inte stämmer med The Shallows. På ett sätt vill jag säga att det är Blake Livelys fel. Att jag förknippar henne med så många filmer med lyckliga slut att jag inte tvivlar en sekund på hur slutet kommer att vara. Men samtidigt är det just Lively som bär upp filmen. Vi kan säga att jag inte bestämt mig angående henne än.

”It’s okay, no sharks come here.”

The Shallows är snygg. Och det var en av få filmer (och tv-serier) där jag inte störde mig jättemycket på hela telefonen som kom upp i rutan hela tiden. Bilder, meddelande och videosamtal. Väldigt modern film ut i fingerspetsarna helt enkelt.

En sak jag gillade var fiskmåsen. Väldigt söt och härlig karaktär mitt bland allt blod och vatten. Gillar också att Liveyls karaktär visade sig vara väldigt tuff och smart. Det är sällan karaktärer i läskiga filmer är smarta. Men här har vi i alla fall en. Äntligen! The Shallows är inget mästervärk men helt klart spännande och sevärd. Speciellt om en gillar (eller ogillar) hajar.

★★★½

Kommentera

filmer

Filmrecension | It Comes At Night

2017-07-13 Inga kommentarer

Titel: It Comes At Night Regissör: Trey Edward Shults Medverkande: Joel Edgerton, Christopher Abbott & Carmen Ejogo Genre: Horror & Mystery Längd: 1 tim 31 min Premiär: 2017 Land: USA

Handling,

I ett hus mitt i ödemarken skyddar Paul och hans familj sig från det onaturliga hotet som kommit till världen och gjort flertal människor sjuka. Det blir allt svårare att försvara sig när en till familj kommer i hopp om skydd.

Jag tycker,

Jag hade inga förväntningar av It Comes At Night när jag gick på bio häromdagen för att se den. Hade bara sett postern, och det är ruskigt snygg! Annars inget mer. Jag brukar inte titta på skräckfilmer på bio pga det är hemskt att bli rädd bland andra. Jag hade tur, It Comes At Night är ingen film som jobbar med jumpscares. Det är snarare en långsam obehaglig känsla som kryper upp på en. Det är sådana filmer som jag brukar uppskatta mest. När det kommer till skräckfilmer i alla fall.

Har hört att folk säger att It Comes At Night inte är en skräckfilm. Det är väl antagligen för att folk förknippar med skräckfilmer med filmer där en just hoppar av skräck, vågar knappt titta vad som händer på duken. Men om en anser att det är kriterier så är det många, bland annat klassiska skräckfilmer, som faller bort. Det är ju helt fel. För den här är obehaglig.

”Just to be safe the red door stays closed and locked all the time.”

Jag fick samma känsla till It Comes At Night som jag fick till The Witch. De är inte alls likadana eller någonting. Men känslan jag fick var ändå samma. Problemet jag hade med den här filmen är att det är någonting som fattades. Jag kan dock inte sätta fingret på exakt vad. Kanske att den inte hade en direkt bang. Får se den igen då kanske jag kommer på det.

Det jag gillade däremot var just tempot, att obehaget kom krypande, att den var tyst och fotot. Gillade också hur filmen slutade. Öppen, och att en fick tänka lite själv. Fast det var ju ändå klockrent. Antar att det finns någon därute som går ur biografen och fattade absolut ingenting. Men den här filmen är ingenting för er. Jag rekommenderar It Comes At Night till den som tycker om bra skräckfilmer.

★★★★

Kommentera

filmer

Filmrecension | Spider-Man: Homecoming

2017-07-09 4 kommentarer

Titel: Spider-Man: Homecoming Regissör: Jon Watts Medverkande: Tom Holland, Michael Keaton & Robert Downey Jr. Genre: Action, Aventure & Comedy Längd: 2 tim 13 min Premiär: 2017 Land: USA

Handling,

Några månader efter Captain America: Civil War, försöker Peter Parker (Spider-Man) att bli en del av Avengers. I hans försök gör han allt för att imponera på sin mentor Tony Stark (Iron Man) genom att lösa brott, vara en hjälte, samtidigt som han går i high school.

Jag tycker,

Först och främst, nej jag är inget jättestort Marvel-fan eller ett superhjälte fan. Och jag kan verkligen inte allt om universumet. Nu när ni vet det kan ni förhålla er till det när ni läser min recension om Spider-Man: Homecoming.

Det jag gillar mest med Spider-Man som person, och som hjälte, är att han är någon som en kan relatera till. Peter Parker är en tonåring som av en olycka blir biten av en spindel och plötsligt får superkrafter á la en spindel. Det kan hända vem som helst. En behöver inte vara en supersmart miljonär som kan bygga en cool dräkt eller vara frusen och vakna upp cirka sjuttio år senare. Allt som behövs är tonåring och en bitglad spindel. Vips!

Jag har enbart sett Tobey Maguires Spider-Man och ärligt talat, inget stort fan. Jag har inte heller läst någon serietidning, men det antar jag att ni redan förstår. Så jag vet inte vad som är ”rätt och fel” när det kommer till att karakterisera Peter Parker och Spider-Man. Det jag verkligen uppskattade med den här Spider-Man och Tom Holland är att han är en tonåring. För det är den bilden jag har fått av just den karaktären. Väldigt ungdomlig. Och det är han verkligen. Hela filmen går ut på att han ska försöka bevisa sig för Tony Stark (Iron Man) för att bli en del av gänget (Avengers). Och alla beslut, hans livsproblem, hela high school-elementen, skriker ungdom och tonåring. Och det känns äkta på något sätt. Tom Holland gör ett bra arbete. Jag kan säga att han är den bästa jag har sett. För är som sagt inte jättestort fan av Tobey Maguire och hans Spider-Man-filmer.

”I’m nothing without the suit!”

En sak som jag är glad över är att Robert Downey Jr. är med, men väldigt lite. Han skulle lätt kunna ta över scenen och göra det till en film som handlar mer om Iron Man än Spider-Man. Lite som Captain America: Civil War är mer en Avengers-film snarare än en Captain America-film. Tycker också att skurken, Vulture (spelad av Michael Keaton) är en riktigt bra skurk. Det är sällan jag gillar skurkarna i Marvel-filmerna, men Vulture är en bra skurk. Kan bero på att Michael Keaton är en bra skådespelare och verkligen vet hur en spelar en karaktär med vingar. Tredje gången gillt eller?

Det negativa med Spider-Man: Homecoming är att det finns för få Spider-Man scener när han bara glider omkring och leker Djungel George med nätet. Det är lite väl mycket explosioner och för lite nätaction.

Sammanfattningsvis blev jag positivt överraskad av Spider-Man: Homecoming. Jag trodde den skulle vara bra, men det var faktiskt bättre än vad jag trodde den skulle vara. Kul!

★★★½

De senaste veckorna har jag sett på en hel del Marvel-filmer just för att kunna se den här på bio med min vän Petra. Kanske kommer en rangordningslista inom kort. Håll ögonen öppna för det!

Kommentera

filmer

Filmrecension | Pirates of the Caribbean: Dead Men Tell No Tales

2017-06-08 5 kommentarer

Titel: Pirates of the Caribbean: Dead Men Tell No Tales Regissör: Joachim Rønning & Espen Sandberg Medverkande: Johnny Depp, Javier Bardem, Geoffrey Rush, Brenton Thwaites & Kaya Scodelario Genre: Action, Aventure & Fantasy Längd: 2 tim 9 min Premiär: 2017 Land: USA

Handling,

Captain Jack Sparrow är tillbaka och den här gången letar han och nyfunna vänner efter Poseidons tredudd samtidigt som de blir jagade av en odöd kapten som söker hämnd.

Jag tycker,

Först och främst kan vi väl komma överens om att Dead Men Tell No Tales är en mycket bättre titel än Salazar’s Revenge. Bra då har vi bestämt det! Nu till vad jag faktiskt tyckte om filmen snarare än om titeln. Först var jag inte alls sugen på att se den nya Pirates, ännu mindre på bio. Men sen så läste jag Elsas recension och blev genast nyfiken. Så vi gick och såg den bara någon dag efteråt. Nu har jag hunnit smälta filmen och börjat tänka mer och mer vad jag tyckte. Jag är både positiv och besviken.

Mina förväntningar var inte särskilt höga, och jag fick ändå det jag trodde jag skulle få. Den var betydligt mycket bättre än fyran, I främmande farvatten, men ni som har sett den vet att det inte säger så mycket. Den var dock inte bättre än originaltrilogin. Men det är det nog ingen som trodde och förväntade sig heller. De tre håller en helt annan klass. Mitt största problem med denna Pirates-film och den innan är nog att de har blivit för mycket komedi. De första filmerna är ändå rätt spännande och halvläskiga med inslag av komedi, men dessa är bara komedi. Johnny Depps karaktär var från början väldigt bra, men är i dag en parodi på sig själv. Skulle vara kul att få tillbaka den andra, men istället får vi en gammal gubbe som är ständigt full.

”The dead have taken command of the sea. They’re searching for a girl, a Pearl, and a Sparrow!”

De nya karaktärerna vi träffar är Henry, som jag inte ska gå närmare in på pga spoilers, och Carina Smyth. De två är helt okej. Jag fattar varför de två är där och de har en plats i berättelsen. Dock blir jag rätt trött ganska fort att Carina ska vara smart så alla män hävdar att hon är en häxa. Varenda gång! Ja, vi fattar. Sedan har vi också skurken Salazar. Som först har otroligt jobbigt flygande hår och en ganska tråkig och platt karaktär, tyvärr. En mindre bra sak är att jag tycker inte att någon karaktär har något direkt att förlora på. Det gör hela filmen mindre intressant.

Men det är fortfarande en Pirates-film. Jag tycker ändå om actionscenerna som är ändå snygga och lika löjliga som vanligt, fast en ton av allvar. Det kanske känns som jag varit negativ under recensionen, men måste ändå säga att jag tyckte ändå om den lite. Inte jättebra film, men helt okej godkänd.

Gillade också slutet när vi fick återse två kära karaktärer och efter eftertexterna i den lilla filmsnutten fick vi se något som vittnar om en ny film, och att möjligtvis en gammal skurk kommer tillbaka. Det kan nog ändå bli intressant.

★★½

Kommentera

filmer

Filmrecension | Alien: Covenant

2017-05-28 Inga kommentarer

Titel: Alien: Covenant Regissör: Ridley Scott Medverkande: Michael Fassbender, Katherine Waterston, Billy Crudup & Danny McBride Genre: Horror, Sci-Fi & Thriller Längd: 2 tim 2 min Premiär: 2017 Land: USA

Handling,

Besättningen på koloniskeppet Covenant vaknar upp tidigt på grund av elektroniska störningar. Väl vaknar upptäcker de en mänsklig sändning från en planet i närheten som verkar vara ett paradis och ännu bättre alternativ än den avlägsna planeten som de har i sikte. De bestämmer sig för att utforska planeten och deras eventuellt framtida hem.

Jag tycker,

Jag är en av de få som faktiskt uppskattade Prometheus. Det kan bero på att jag valde att se på den utan att tänka allt för mycket på Alien. Utan se den mer som ett självständigt rymdäventyr. Så när den här kom ut, som en fortsättning på Prometheus var jag också exalterad. Detta kunde ju bli bra! Men så fel jag hade…

Faktiskt så är det ju mer jag tänker på det, desto mer ogillar jag Alien: Covenant. Vi börjar med att se en väldigt konstig cameo från James Franco. Han dör innan vi ens hinner se och uppfatta att det är han. Inte förrän vi får se en video från honom som hans fru ser på. Sedan har vi effekterna som inte ens de lyckas övertyga mig.

En sak jag gillar med Alien är att huvudkaraktären är en riktig badass kvinna som är helt underbar att titta på. Sigourney Weaver kan vara den tuffaste kvinnan i en actionrulle som finns. I Prometheus har vi svenska Noomi Rapace som också är bra, inte lika tuff, men lyckas ändå göra ett kejsarsnitt på sig själv. Så helt klart godkänd. Men i Alien: Covenant här har vi Katherine Waterston som inte gör ett dåligt jobb, utan mest får en dålig roll. Hon spenderar större delen av filmen av att sörja sin man istället.

”We don’t leave Earth to be safe.”

Karaktärerna har inget kött på benen och en undrar lite om varför vi ens hejar på dessa. Det är som om vi inte ens bryr oss om dem. De enda karaktärerna som är lite intressant är David och Walter, som båda spelas av Michael Fassbender och där lyckas det bli en obehaglig self-love-scen. Men trots detta kan jag tycka att till och med Fassbender fick en dålig roll, eller i plural.

Det tråkigaste med Alien: Covenant är ändå själva alien. Den var så tråkig. Det är väl kanske det sämsta med filmen att de inte ens lyckades få till kärnan i filmen. För det var bara hemskt att se på. Vill ni en bra Alien film? Se då originalet. Jag sätter ändå en tvåa för att det är en Alien film.

★★

Kommentera

filmer

Filmrecension | Manchester by the Sea

2017-02-25 3 kommentarer

Titel: Manchester by the Sea Regissör: Kenneth Lonergan Medverkande: Casey Affleck, Michelle Williams & Kyle Chandler Genre: Drama Längd: 2 tim 17 min Premiär: 2016 Land: USA

Handling,

Efter hans äldre bror går bort, är Lee Chandler nu tvingad att återvända hem för att ta hand om sin 16-åriga brorson. Där är han tvungen att ta itu med ett tragiskt förflutna som skilde honom från hans familj och samhället där han är född och uppvuxen.

Jag tycker,

Det var Manchester by the Sea som jag har hoppats på mest. Den jag antog jag skulle älska mest av alla filmer som är Oscarsnominerade. Det blev inte riktigt så, men den är fortfarande väldigt bra och stark. Det som jag tycker är bäst och starkast med Manchester by the Sea är hur riktig den känns. Det känns knappt som om de gör en skådespelarinsats utan snarare bara är. Agerar inte utan reagerar. Det är vackert och sällan jag ser det.

”I can’t beat it. I can’t beat it. I’m sorry.”

Manchester by the Sea handlar om sorg på så många vis. Och det är intressant hur de väljer att visa hur sorg kan visa sig på många olika sätt och vad det kan göra med människor. Casey Affleck gör en fantastisk insats. Som sagt han känns så äkta och verklig i sitt sätt. Det känns verkligen som han kommer att bryta ihop, gå isär, försvinna in i mörket när som helst. Hoppas han vinner en Oscar för det. Förtjänar han!

★★★★

Kommentera

filmer

Filmrecension | Hell or High Water

2017-02-24 2 kommentarer

Titel: Hell or High Water Regissör: David Mackenzie Medverkande: Jeff Bridges, Chris Pine & Ben Foster Genre: Western, Drama & Crime Längd: 1 tim 42 min Premiär: 2016 Land: USA

Handling,

En frånskild far och hans kriminella äldre bror har en plan att rädda sin familjs ranch genom att råna flera banker.

Jag tycker,

Hell or High Water är en western-rulle som lyckas förvåna mig. Jag tänkte att den skulle vara bra, ganska medioker, men jag gillade den mer än vad jag förväntade mig att jag skulle göra. Det kändes konstigt att se Chris Pine i en seriös film. För mig är han fortfarande romantiska komedi-snubben à la Just My Luck. Så det var väldigt välkomnande att se något mer… ja, bättre. Hell or High Water kändes inspirerad av No Country for Old Men vilket inte är så konstigt, och absolut inget dåligt betyg.

”I’ve been poor my whole life, like a disease passing from generation to generation.
But not my boys, not anymore.”

På ena sidan har vi Chris Pine, rånare men fortfarande protagonisten och hans lite halvt galna bror. På andra sidan har vi Jeff Bridges som också är protagonisten fast polis. Det är en slags duell mellan de utan att de knappt möts utan blir mer av en jakt. Det är kul att ha en protagonist på varje sida för jag har ingen aning om vem jag vill ska ”vinna”. Vill det bästa för de båda.

Gillar våldet, och att det känns realistiskt. Gillar dialogerna för de också känns äkta. Älskar musiken så otroligt mycket. & just nu gick jag från att ge den en tre och en halv till en stabil fyra. Tänka sig vad en kan komma på medan en skriver och tänker tillbaka.

★★★★

Kommentera

filmer

Filmrecension | Moonlight

2017-02-20 1 kommentar

Titel: Moonlight Regissör: Barry Jenkins Medverkande: Alex R. Hibbert, Mahershala Ali & Naomie Harris Genre: Drama Längd: 1 tim 51 min Premiär: 2016 Land: USA

Handling,

Chiron växer upp i förorten av Miami där han kämpar med att hitta sig själv och sin plats. Vi får följa honom i tre kapitel av hans liv. Tre delar som har format honom person – alltifrån droger, kärlek och hans sexualitet.

Jag tycker,

Jag har läst ganska mycket om att Moonlight skulle vara som Boyhood fast bättre. & jag måste ändå hålla med om det. Om en pojke och hans liv under tre delar – barn, tonåring & vuxen. Tre delar som har definierat vem han är som person. Mycket droger, vänskap och framför allt hans egna sexualitet. Hela den där manligheten som män måste ha och vara. Det som förstör många.

Den här är så vacker. Inte bara hur den är filmad också kärlekshistorien i sig. Hans syn på Kevin är ganska fantastisk. Även om allt dåligt som Kevin har gjort mot honom så är det ändå någonting med honom som får Chiron att tappa andan på något sätt. Det är inte den typiska kärlekshistorien, men samtidigt helt fantastisk. Han lyckas visa sin sårbarhet, både som ung till när han är vuxen och liknar halvt en gangster. Han har blivit den mannen han skulle ha varit från början. Men hans riktiga jag finns där under, & fantastisk hur Kevin lyckas få fram den sidan.

”You’re the only man that’s ever touched me”

Gillar även att Moonlight lyckades vara bra i alla tre delar. För ibland när det är sånna här uppdelningar (olika skådespelare, och ibland andra karaktärer) så brukar jag alltid ha en favorit och någon som är mindre bra. Men här kan jag inte bestämma mig. Den är fantastisk från början till slut.

★★★★

Kommentera

filmer

Filmrecension | Hidden Figures

2017-02-18 3 kommentarer

Titel: Hidden Figures

Regissör: Theodore Melfi

Medverkande: Taraji P. Henson, Octavia Spencer & Janelle Monáe
Genre: Drama & History
Längd: 2 tim 7 min
Premiär: 2016

Land: USA

Handling,

The incredible untold story of Katherine G. Johnson, Dorothy Vaughan and Mary Jackson – brilliant African-American women working at NASA, who served as the brains behind one of the greatest operations in history: the launch of astronaut John Glenn into orbit, a stunning achievement that restored the nation’s confidence, turned around the Space Race, and galvanized the world. The visionary trio crossed all gender and race lines to inspire generations to dream big./ Letterboxd.com

Jag tycker,

Jag tyckte om Hidden Figures. Gillar att den är baserad på en sann historia och tar inte endast upp dessa tre lysande kvinnor och jakten att få upp män i rymden, men också hur tiden var för dessa kvinnor, och andra runt omkring. Det brukar ofta vara våld i liknande filmer. Att de slåss för sina rättigheter. Men här har vi tre kvinnor som istället kämpar för det vardagliga. & tar hjälp av sin intelligens och vilja att hjälpa till.

Det var nog balansen mellan de hemska sätten som de blev behandlade på och spänningen med att få upp den första amerikanen i rymden som gjorde att filmen blev lyckad. Hade det vägt över på en kant hade det plötsligt inte varit lika bra längre. Den hade dock sina cheesy-scener när de var hemma hos sina familjer. Men de scenerna gjorde att de blev mer mänskliga.

Tyckte verkligen om skådespelarna. Känner väl lite att varför just Octavia Spencer fick nomineringen och inte Taraji P. Henson eller Janelle Monae. Men samtidigt känner jag att det var bra val ändå. Fast alla tre var helt lysande! Kevin Costner var helt okej, ungefär som han brukar vara. Jim Parsons… herregud. En del av mig önskar verkligen att de hade tagit en annan för den rollen. Men samtidigt så fick jag en sådan jobbig känsla över honom så det passade in med hans karaktär. Svårt att avgöra.

★★★½

Kommentera

filmer

Filmrecension | Bridget Jones’s Baby

2017-02-16 2 kommentarer

Titel: Bridget Jones’s Baby

Regissör: Sharon Maguire

Medverkande: Renée Zellweger, Colin Firth & Patrick Dempsey
Genre: Comedy & Romance
Längd: 2 tim 3 min
Premiär: 2016

Land: England

Handling,

Bridget’s focus on single life and her career is interrupted when she finds herself pregnant, but with one hitch … she can only be fifty percent sure of the identity of her baby’s father. / IMDb.com

Jag tycker,

Det har blivit väldigt mycket kring Bridget Jones nu. Jag vet, men nu är vi klara. För nu har jag också sett filmen. Filmen som jag har hört folk skrattade högt i biosalongerna. Men nja.. så rolig var den inte. Jag tror helt enkelt att medelålderns Bridget inte är lika rolig eller lika bra som hon är i hennes yngre dar. Det är inget jag kan vara sur på. Det bara är så.

Först och främst att de dödar Hugh Grant och slänger in en ny, Jack (Patrick Dempsey) in i smeten som motståndaren till Mr Darcy. Okej, Hugh Grant tyckte inte att manuset var tillräckligt bra för att vara med. Det är väl en godkänd anledningen. Men tror de hade kunnat lösa de på ett annat sätt. Men ja, sen tog de tillbaka det i slutscen. Onödigt. Plus, vi vet väl att hon aldrig någonsin skulle välja bort Mr Darcy så nya killen kunde nästan vara vem som helst. Det finns ju inget snack om saken att det skulle sluta på något annat sätt.

Men okej, den ger fortfarande det vi vill se. Det är Bridget. Det är väldigt brittisk humor. Det är hon som står mellan två män som vill ha henne. Det är i stort behov av en skämskudde större delen. Den gav också saker som vi inte vill se. Som hur extremt medelålders hon har blivit, och hur mycket de skämtar om det plus alla yngre människor. Bästa av allt? Emma Thompson.

★★½

Kommentera