Filmrecension | Mamma Mia! Here We Go Again

Mamma Mia

Regissör: Ol Parker Medverkande: Lily James, Amanda Seyfried & Meryl Streep Genre: Comedy, Musical & Romance Längd: 1h 54 min Premiär: 2018 Land: USA & England

Handling,

Fem år efter Sophie gifte sig och bjöd in alla sina tre pappor har hon nu bjudit in alla igen för en ny öppning för hotellet samtidigt som hon lär sig mycket av hennes mammas förflutna.

Jag tycker,

Jag hoppas att ni alla har sett denna härliga uppföljaren av Mamma Mia. Om ni inte har det vill jag varna er om en sak. Det är en timme och femtiofyra minuter av att ständigt ha ett löjligt leende på läpparna. En stor del beror på grund av ABBA och deras underbara och smittsamma musik. En annan del på grund av karaktärerna och skådespelarna som gestaltar dem. Jag älskade att jag gillade denna film bättre än första – som jag tyckte var supermysig. Men ja, denna var på något sätt bättre. Försöker komma fram till varför. Kanske beror det på att de i denna film kunde gå ett steg längre. De kunde vara ännu töntigare. Att se Stellan Skarsgård och Colin Firth ”leka Titanic” är bara underbart.

”This was her dream.”

Detta var också en logisk uppföljare. När vi såg första Mamma Mia så blev vi nyfikna på just Donna och hennes resa. Hur kom hon till ön? Hur träffade hon egentligen dessa tre män? Hur var deras äventyr och relation. Nu fick vi veta det! & det är helt underbart. Tycker de yngre karaktärerna/skådespelarna gör ett bra jobb, men inte lika löjliga som de äldre. Men antar att de passar in. Tråkigt nog fick inte en enda av Skarsgårds söner chansen att spela honom som ung.

Mamma Mia 2 är fullspäckad av härlig musik, färgstarka kläder (och karaktärer), underbar koreografi som du helst av allt skulle vilja hoppa upp och dansa med. Vackra miljöer som är nästan som en vykort. Och bara en stor hand full av kärlek. Kan det bli bättre?

Det enda jag just nu kan tänka var det negativa var hur fort allt gick. Jag skulle vilja lära känna alla de yngre männen mer. Få mer scener med dem. Kan dock inte se att ta bort en annan scen. Skulle helt enkelt bara vilja ha mer!

★★★★

Filmrecension | The Meg

The Meg

Regissör: Jon Turteltaub Medverkande: Jason Statham, Li Bingbing & Rainn Wilson Genre: Action, Horror & Sci-Fi Längd: 1h 53 min Premiär: 2018 Land: USA & Kina

Handling,

Efter att ha överlevt en attack av, vad han hävdar, 21 meters lång haj, måste Jonas Taylor konfrontera sin rädsla för att rädda andra.

Jag tycker,

The Meg är det perfekta exemplet till varför jag egentligen ogillar att sätta betyg och hela betygssystemet. Men vill inte gå in på det här och nu – det får bli ett eget inlägg. Anledningen är dock att det beror helt på vad det är för film och vilka förväntningar en har. När vi gick och såg The Meg på bio (på min födelsedag!) var allt vi ville bli underhållna, se hajar och en halvseriös Jason Statham. Det var precis det vi fick se också. Så vad kan bli fel med det?

Har läst att folk inte tycker den lever upp till Jaws, men inte heller lika dum som Sharknado och därför inte är en bra film. För det första är det väldigt få filmer som ens kan mäta sig med Jaws. Bara för den inte är lika läskig, eller får folk att undvika vattnet betyder det inte att den måste vara superlöjlig som Sharknado. Dummaste grejen jag någonsin hört? Kan nog vara det.

”There’s a monster outside, and it’s watching us.”

Jason Statham är en intressant skådespelare. Han gör nästan samma roll om och om igen och det är svårt för mig att ta honom helt seriöst. Här i The Meg tycker jag han passade utmärkt. För det var okej att han kanske inte var så seriös men hade ändå en seriös underton i vissa scener. Det kändes naturligt att det skulle vara just han som hoppade ner i vattnet om och om igen för att möta hajen och göra något våghalsigt beslut.

The Meg

Det kanske är en brist på blod och råa scener, men känner inte att det där tyngden på filmen är och kanske inte det heller den ville vara. Den handlar mer om människor som försöker med olika medel (bra tekniska medel) att hindra ett stort fall av katastrof. Att det råkar vara en förhistorisk haj är bara en bonus.

The Meg kommer inte gå till historien som den bästa hajfilmen, eller bästa actionfilmen. Men den har några härliga scener och en bra grundhistoria. Detta är en film som passar utmärkt om en vill poppa popcorn och kura ihop i soffan med en underhållande film. Flera gånger under bion (när jag trodde filmen kanske ledde mot sitt slut) så höll jag tummarna att den inte skulle ta slut. Det är ett bra betyg från mig som kan faktiskt bli lite uttråkad med liknande premisser.

★★★½

Filmrecensioner | Dude & The Kissing Booth

filmrecensioner

Regissör: Olivia Milch Medverkande: Lucy Hale, Alex Wolff & Alexandra Shipp Genre: Drama Comedy Längd: 1h 30min Premiär: 2018 Land: USA

Handling,

Fyra ungdomar försöker hantera det faktum att high school är snart över.

Jag tycker,

Hur en inte börjar en film om en vill att jag ska älska den är att sätta på ”smoke weed everyday”. Men tror mitt största problem med Dude är att jag vet inte vad de faktiskt vill. Den ska handla om att high school är snart över, men de talar mest om droger, att förlora en närstående och hur själviska vissa personer är. Lucy Hales karaktär (okej, när ska hon sluta spela 17 år?) är ingen du gillar. För skit, vad irriterande hon är. Men sen när hon faktiskt blir våldtagen OCH INGEN PRATAR OM DET? Jag blir förbannad. Och den där sexscenen, så obekvämt att titta på.

filmrecensioner

Regissör: Vince Marcello Medverkande: Joey King, Joel Courtney & Jacob Elordi Genre: Romance Comedy Längd: 1h 45 min Premiär: 2018 Land: England

Handling,

Elle berättar allt för sin bästa vän, men när hon blir kär i hans bror är det någonting hon måste hålla hemligt.

Jag tycker,

Haha, tillåt mig att skratta. Den är alltså skriven av en femton årig tjej, men det känns som hon inte alls vet hur ungdomar pratar eller beter sig? Den är bara så konstig, och sjukt orealistisk. Först och främst, Noah är ingen bra kille. Avskyr hur han kontrollerar Elle. Som tur verkar hon kunna stå på sig en del i alla fall. Och Lee.. som är självisk och tror det värsta om sin bror hela tiden. Och hur i helvete kom han in på Harvard? Och varför är Molly Ringwald med här?

★½

Filmrecension | Billy Elliot

Billy Elliot

Regissör: Stephen Daldry Medverkande: Jamie Bell, Julie Walters & Jean Heywood Genre: Drama, Music & Romance Längd: 1h 50 min Premiär: 2000 Land: England & Frankrike

Handling,

En ung pojke slits mellan kärleken till baletten och hans familj.

Jag tycker,

När vi satte igång den här filmen sa min sambo, välkommen till din nya favoritfilm. Han hade verkligen rätt att detta är en väldigt typisk Karin-film. Billy Elliot har många komponenter som är helt underbara. Dansen, att tvingas välja mellan saker, hur viktig familjen är och en massa mer. Så himla fint.

”What does it feel like when you’re dancing?”

Det finns supermånga filmer som har premissen att huvudkaraktären får skäll av sin förälder om att den säger upp sin dröm när det egentligen kanske handlar om föräldrarnas dröm. Det är inget som Billy Elliot är själv med. Fast de gör det väldigt fint. Och fokusen på just boxningen är inte där. Kan dock vara lite trött på hela grejen med att pojkar ska inte göra det som är kodat som flickigt, och hur männen i slutet alltid blir så där glada som om det vore deras idé. Men det är okej, för det är en väldigt fin och söt film. Att hela samhället, som är i en kris, sätter ihop sig för att hjälpa Billie.

Billy Elliot

Billy Elliot har också fantastiska scener när de pratar om hans mor som gått bort. Kan ju inte hålla bort tårarna när de läser hennes brev. Nästan fruktansvärt vacker och fint. Som nästan hela filmen i sig. Rekommenderar er alla att titta på den. Och har ni några dansfilmer som jag borde se – kommentera!

★★★★

Filmrecension | Isle of Dogs

Isle of Dogs

Regissör: Wes Anderson Medverkande: Bryan Cranston, Koyu Rankin & Edward Norton Genre: Animation, Adventure & Comedy Längd: 1h 41min Premiär: 2018 Land: USA & Tyskland

Handling,

Efter en hundinfluensa bestämmer sig borgmästaren att sätta alla hundar på den så kallade ”trash island”. En ung pojke åker till ön för att hitta hans älskade hund.

Jag tycker,

Skrev om Isle of Dogs för ett tag sen när trailern kom ut, och benämnde den till min antagligen nya favoritfilm. Den är inte riktigt där, men det är en film jag verkligen älskade. Jag är ett fan av Wes Anderson och detta är en typisk Wes-film och helt underbar.

Isle of Dogs är vacker att titta på. Bara tanken på att Anderson gör en till stop motion, när min absoluta favorit är hans tidigare Fantastic Mr. Fox var jag så glad. Och att den är om hundar! Den ser så bra ut, och är verkligen en fröjd för ögat. Det är intressant att det inte spelar någon roll om Anderson väljer att använda stop motion eller göra en vanlig spelfilm, hans berättarteknik är fortfarande väldigt tydligt och bra. Väldigt egen.

”We’ll find him. Where ever he is, if he’s alive, we’ll find your dog.”

Detta är ett äventyr som både är spännande, intressant och väldigt känslosamt. Att se dessa hundar hamna på denna skräpö, att se pojken leta efter sin hund. Åh, som en tidigare hundägare är detta så himla fint att se. Och extremt sorgligt.

Isle of Dogs

Skulle säga att Isle of Dogs är Wes Andersons mest politiska film också. Att en handlar om att rensa ut en ras (hundar) från världen. Att även om ett motgift kommer så spelar det ingen större roll. De ska bara ut och bort. Att borgmästaren använder det kanske för just en politisk vinst.

En fin film med stort hjärta och lättsam politisk. Den kan få vem som helst att förälska sig i hundar. Och en film som jag skulle säga passar varenda person, oavsett ålder.

★★★★½

Filmrecension | Avengers: Infinity War

Avengers: Infinity War

Regissör: Anthony Russo & Joe Russo Medverkande: Robert Downey Jr., Chris Hemsworth & Mark Ruffalo Genre: Action, Adventure & Fantasy Längd: 2h 29min Premiär: 2018 Land: USA

Handling,

The Avengers och deras allierade måste skydda världen från det största hotet någonsin – Thanos. Hans mål är att samla alla Infinity Stones, för att få makten att förändra och förgöra världen.

Jag tycker,

Jag hade rätt höga förväntningar på Avengers: Infinity War när jag gick in i biosalongen. Har hört mycket bra om den, och med tanke på att jag inte gillade Age of Ulton särskilt mycket behövde de höja insatsen här för att jag skulle bli nöjd. & jag blev nöjd.

Vi visste att folk skulle dö i den här filmen. Jag antog först att Steve Rogers och Tony skulle vara två av de dödsfallen. Men så fort filmen började visste jag att de två skulle överleva. De hade inte den känslosamma delen i filmen som annars skulle vara där. De hade knappt några repliker, speciellt inte Steve. & i slutändan är det alla de karaktärerna som blev till aska, tack vare Thanos naturliga urval av personer som bör dö, de karaktärerna som kommer överleva. Däremot de som är kvar vid liv, de är de karaktärerna vi kommer se dö i nästa film. För Avengers 4 måste handla om att försöka få tillbaka alla människor som nu dog. Det kan vi säga mycket tack vare vi vet att det troligtvis kommer bli en Spider-Man 2, en tredje Guardians of the Galaxy och ännu en Black Panther.

We Don’t Trade Lives.”

Detta citat var kärnan till den här filmen och vad som komma skall. Det måste vara så. Avengers 4 kommer handla om att de kvarlevande karaktärerna kommer rädda de som blev till aska. Det kommer bli så himla känslosamt med speciellt Tony och Peter. Bara scenen när Peter blir aska i Infinity War var jobbig att se på. & oavsett vad Tony ibland visar för Peter så har de en stor koppling med varandra. Peter är hans son som han drömmer om. Tony kommer offra sig för Peter. Tror även att Steve kommer offra sig för att få tillbaka Bucky.

Infinity War är en bra film. Jag är nästan alltid ett fan av crossovers så detta är såklart en stor dröm. Det är fantastiskt att se dessa karaktärer träffas och integrera med varandra. Många av de bästa scenerna i den annars actionfyllda film är när de bara pratar. Gillade hur de förde ihop olika karaktärer. Thor med Rocket. Tony med Peter Quill och co.

Tror det var få saker som jag inte gillade med Infinity War. Hade nog önskat att Steve Rogers fick mer utrymme. Hur många repliker hade han? Typ fem? Okej, jag räknade inte men kunde nästan ha gjort det. Tyckte det var lite roligt med att Bruce hade svårt att få fram Hulken. Till en viss gräns. Hulken kanske inte mår så bra med hans självförtroende efter att Thanos slog honom. Men jag hade nog uppskattat att efter alla försök om och om igen att han faktiskt skulle visa sig. Antar att Bruce har något att jobba på i framtiden.

Avengers: Infinity War

Det var också intressant att vi hade två stycken scener där en karaktär måste döda sin älskade för att rädda världen. Peter Quill och Gamora samt Wanda och Vision. Det var scener som skulle vara känslosamma, men som för mig inte riktigt nådde dit gör jag har personligen inte sett tillräckligt för dessa för att få den kopplingen till dem. Eller om det berodde på skådepslearna var svaga vid dessa ögonblick. De scenerna som kändes för mig var just Peter Parker och Bucky när de blir till aska. Loki är en karaktär jag bryr mig om, och är en av mina favoriter, men eftersom jag redan visste att han skulle dö blev det inte heller någon större grej av det för mig.

Thanos är en intressant skurk. Han jobbar mot någonting som har tror är lösningen på problemet. Enligt honom själv är han inte en skurk. Utan han är den som vågar ta steget och faktiskt utfärda det som behövs göras. Det var på sitt sjuka sätt, rätt fint när vi fick se att han ändå har möjlighet att älska någon när han offrar Gamora. Som inte dog… för hon ska vara med i Avengers 4. Inte sant? Thanos kommer komma tillbaka och jag är inte helt säker på vad hans faktiska roll kommer innebära men jag är nyfiken.

★★★★½

Fyra extra punkter
  • Stiden i Wakanda är en stor kopia av The Battle of Naboo från Star Wars.
  • Kommer sakna Loki då han faktiskt är en av de få karaktärerna som dog ”på riktigt”.
  • Allt är Doctor Strange och Peter Quills fel, eller hur?
  • Nyfiken på Captain Marvel som jag vet absolut ingenting om. Förutom såklart att det är Brie Larson som kommer spela henne.

Filmrecension | Black Panther

Black Panther

Regissör: Ryan Coogler Medverkande: Chadwick Boseman, Michael B. Jordan & Lupita Nyong’o Genre: Action, Adventure & Sci-Fi Längd: 2h 14min Premiär: 2018 Land: USA

Handling,

T’Challa, kungen över Wakanda, kommer till sin tro i det fantastiska och isolerade landet. Hans position blir ifrågasatt när en man, som är ett offer av T’Challas pappas tidigare misstag, kommer till Wakanda för att utmana T’Challa.

Jag tycker,

Black Panther är inte som de andra Marvel-filmerna. Det är en ingen superhjälte-film, men med en superhjälte. Fast ändå inte alls. Vi har tidigare möt Black Panther och T’Challa och fått den bakgrunden som behövdes till honom. Fast här är första gången vi får en inblick i hans liv, hans folk och det fantastiska landet Wakanda.

”You are a good man, with a good heart.
And it’s hard for a good man to be a king.”

Detta är en film mer om människorna än om karaktären Black Panther. T’Challa försvinner mellan scenerna och ger inte ett jättestort intryck. Det är han i titeln av filmen. Men det är inte hans film. Istället är det en film som lägger vikten på att visa upp Wakanda, att lyfta mångfald som har varit frånvarande från Marvel tidigare. En film där landets invånare själva äger deras tillgångar och inte är ett offer för koloniseringen. Black Panther är också en film som visar några extremt begåvande och starka kvinnor. De karaktärerna blir mer intressanta att följa än de två viktigaste – hjälten och skurken.

Vet inte varför huvudkaraktären är så frånvarande från sin egen film. Kanske beror det på att karaktären Black Panther är någon en blir som kung och inte någon som T’Challa har egen rätt till. Att antagonisten, Killmonger, blir lika lätt en version av superhjälten. Det är lite tråkigt att han inte ger mer av sig själv. För när jag såg honom första gången i Civil War blev jag intresserad av just honom – och inget annat.

Black Panther

En annan brist i Black Panther är huvudkonfliken. Jag förstod den inte alls, för hade ändå inte Killmonger rätt? Den hade kunnat lösas på ett annat sätt än en våldsamts krig. Prata med varandra, hälsa honom välkommen, be om ursäkt. Egentligen vad som helst men inte att döda varandra för en anledning som ingen av dem förstod. De dödade varandra utan någon form av anledning.

Trots stora brister i filmens konflikt, avsaknaden av en riktig antagonist och att huvudkaraktären försvann i filmen så uppskattade jag Black Panther. Det är ingen Marvel-film som de andra. Det är en bra film som bidrar till mycket och kanske en av de viktigaste filmerna på länge.

★★★★

Filmrecension | Thor: Ragnarok

ThorRegissör: Taika Waititi Medverkande: Chris Hemsworth, Tom Hiddleston & Cate Blanchett Genre: Action, Adventure & Comedy Längd: 2 h 10 min Premiär: 2017 Land: USA

Handling,

Fången på planeten Sakaar gör Thor allt i sin makt för att återvända till Asgard. Där hans syster, den fruktansvärda och kraftfulla Hela, styr och Asgards undergång är nära.

Jag tycker,

Det är ingen hemlighet att jag inte är ett fan av Thor-filmerna sedan innan. Eftersom jag hade hört en hel del bra om just Thor: Ragnarok så var jag såklart nyfiken och ville se den. Mina förväntningar var därför höga, men samtidigt realistiska då jag hade problem med filmerna tidigare. För mig är karaktären Thor en brölig man som inte gör mycket mer än kastar runt sig saker. Men här blir han istället charmig och faktiskt ganska rolig vissa stunder.

”She’s too powerful, I have no hammer.”

Thor: Ragnarok är en rolig film. Det är mer av en komedi än många andra Marvel-filmer som kanske mer är actionfyllda. Här har vi istället en som är 90 procent rolig och 10 procent allvarlig; vilket fungerar väldigt bra i detta sammanhang. Jag fullkomligt älskar Jeff Goldblum och att se honom i den här filmen var ju bara helt underbart. Hans karaktär kanske inte var den bästa, roligaste eller gav särskilt mycket överlag. Det räddades dock upp bara med tanke på att han är Jeff Goldblum. Ibland är det så himla enkelt.

Detta är den bästa av Thor-filmerna. Den gav mig på något sätt en härlig känsla och var väldigt underhållande. Som sagt var den rolig och bjöd på en hel del bra saker. Uppskattade även karaktärerna. Tessa Thompson som Valkyrie klarade jag först inte av, men när bakgrunden till karaktären kom fram gav det filmen ett slags djup. & hur irriterande var det inte innan jag insåg att anledningen varför jag kände igen Tessa Thompson så mycket var pga Veronica Mars.

Thor

Hulken och Bruce var bra de med och användes på rätt sätt. Lite kul att faktiskt få lära känna Hulken på ett annat sätt än tidigare. När han enbart tittar fram vid behov. Är dock lite osäker kring Hela och Cate Blanchett. En del av mig tyckte hon var väldigt cool, bra som skurk. Men samtidigt… gav hon inte särskilt mycket ändå. Knappt som en brydde sig om henne. En hade kunnat göra så mycket mer av den karaktären. Speciellt när en har Cate Blanchett där.

Det finaste och bästa med Thor: Ragnarok var nog alla scener mellan Loki och Thor. & speciellt när Odin säger ”I love you my sons” och blicken på Loki säger allt. Inte enbart att hans pappa faktiskt älskar honom utan att han ens ser honom som sin son och likvärdig till Thor just då. Mitt hjärta! & sen såklart, Korg. Underbar.

★★★½

Filmrecension | Guardians of the Galaxy Vol. 2

Guardians of the Galaxy Vol. 2Regissör: James Gunn Medverkande: Chris Pratt, Zoe Saldana & Dave Bautista Genre: Action, Adventure & Sci-Fi Längd: 2h 16 min Premiär: 2017 Land: USA

Handling,

The Guardians of the Galaxy-gänget måste kämpa för att hålla ihop i sin nya familj när de ännu en gång hamnar i ett äventyr och mysterium om Peter Quills bakgrund och föräldrar.

Jag tycker,

Det var ett tag sen jag såg första filmen och vet inte riktigt vilken som är den bästa av de två. Minns att första var bra, och rätt underhållande. Tror att Guardians of the Galaxy Vol. 2 är på både sätt bättre och sämre än dess föregångare. Den är mer humoristisk men med en tunnare handling. Däremot istället för att få en introduktion av varje karaktär kunde vi direkt hoppa in i storyn och karaktärerna. Vilket i alla fall jag uppskattar.

Varje karaktär är så himla charmiga och det är superhärligt att titta och bara se hur de munkäftar med varandra. De har gått från bekanta till vänner till en härlig familj. Den svagaste karaktären i min mening är Peter Quill som ska vara huvudkaraktären, antar jag. Då det handlar om honom och hans bakgrund. Alla karaktärer kompletterar varandra. Drax som säger som det är, Rocket som är både smart och kaxig, Groot som numera är baby Groot och hittar på hyss hela tiden. Samt Gamora som någon form av stabilitet.

”There are two types of beings in the universe,
those who dance, and those who do not.”

Tyvärr blir Guardians of the Galaxy Vol. 2 väldigt förutsägbar. Vi förstår vad filmen handlar om och vilken riktning den ska ta redan från första sekunden. Att det kommer bli en film om Peter Quills och hans pappa. Vi förstår också den så kallade tvisten direkt. Känner också att den försöker vara så himla känslosam om och om igen. Men den lyckas inte komma till den punkten där det faktiskt blir känslosamt för oss tittare. Den enda gången jag känner den där känslan som de nog vill att vi ska känna är när Yondu är med. Tyvärr är ju också det rätt förutsägbart att det ska bli hela den grejen med att även om han var Quills biologiska pappa så var alltid Yondu hans riktiga. Fint men förutsägbart.

Guardians of the Galaxy Vol. 2

I slutändan är den rolig, hyfsat underhållande men ingen film jag i slutändan kommer minnas. Speciellt inte för dess dramaturgiska handling. Däremot kanske karaktärerna för dem är härliga och karismatiska. Däremot musiken; den är fortfarande nästan som en egen karaktär. Underbart härlig ändå.

★★★

Filmrecension | Wonder Woman

Wonder Woman

RegissörPatty Jenkins MedverkandeGal GadotChris Pine & Robin Wright GenreActionAdventureFantasy  Längd: 2 tim 21 min Premiär: 2017 Land: USA, Hong Kong & China

Handling,

Diana, prinsessan av Amazonerna, har blivit tränad som barn för att bli en stor krigare. När en pilot kraschar på deras ö inser hon och de andra Amazonerna att ett stort krig sker utanför deras paradis. Hon bestämmer sig för att åka med piloten för att stoppa kriget.

Jag tycker,

Som vanligt vill jag gärna förvarna att jag inte har särskild stor koll på DC universumet och därav inte heller Wonder Woman. Däremot har jag för mig att hon är en utomjording (?) och inte kommer från en hemlig ö utan istället en planet. Men antar att en kan tolka den premissen hur en känner för.

”I will fight for those who cannot fight for themselves.”

Jag gillar att se starten med Diana och hennes uppväxt. Hur hon är som barn, alla dessa kvinnor som slåss (i vad det känns som väldigt obekväma kläder), och drivet Diana har redan som ung. Hon vill förändra världen. Hon vill kriga för rättvisa och de godas sida. Hon har hela det drivet genom hela filmen. Vilket jag tycker om.

Krig är komplexa. Det vet alla. Det finns oftast inte en ond kraft som styr och stället. Det finns ingen krigsgud som Ares som manipulerar världen. Det vill gärna Wonder Woman tro på – och jag gillar att Chris Pines karaktär försöker om och om igen förklara just hur kriget är komplext. Fast i slutändan var det inte så grått ändå, utan väldigt svart/vitt med vem som är ond (Ares) och de goda (alla andra typ).

Wonder Woman

En sak jag verkligen uppskattade med Wonder Woman var hur den kunde hålla en bra gräns mellan allvar och skämt. Det är komisk och rolig, speciellt när Diana hela tiden ska fråga vad saker är för någonting. Men så fort filmen vill bli allvarlig försvinner skämten. Jag upplever att detta är någonting som liknande filmer har haft svårt för och drar gärna in det komiska i de mer allvarliga scenerna.

Wonder Woman är en film jag uppskattade. Den är fartfyllt. Ser bra ut. Gal Gadot känns som klipp och skuren för rollen. Är väl inte ett jättestort fan av hur hon är klädd. Men det är Wonder Womans kostym – och den går inte att ändra på. Och är inte alla superhjältars kostymer väldigt töntiga?

★★★★