-
Filmrecension | Jurtjyrkogården
Jurtjyrkogården är ännu en adaption på Stephen Kings roman. Den första filmen som har blivit en stor klassiker kom 1989 och är en jättebra skräckfilm. Den har många delar som gör den till ruggig men också en tankeställare.
Jag var ju inte överlycklig i Stephen Kings roman. Har ungefär samma problem med den som jag har med hans andra böcker jag har läst. I alla fall Det. Men det problemet jag har är varken med i originaladaptionen eller den här från 2019. Vilket är skönt, för det som är kvar är en bra skräckfilm. En film om familjen, om sorg och hur långt en är villig att gå för att bevara sin familj.
Det börjar långsamt och vi känner hur den bygger upp till vad som komma skall. De har slängt in scener som inte finns med i originalet för att öka stämningen. Som till exempel barnen med maskar som går genom skogen mot djurkyrkogården. Vi får en stark känsla för att det är någonting som inte står rätt till. Och så är fallet.
Barnen som går mot kyrkogården. Foto: Paramount Pictures En modern skräckfilm
Från att ha varit en ganska lågmäld, men ruskig skräckfilm har Jurtjyrkogården blivit en modern skräckfilm. Inget ont med det. Det är bara i fråga av stil. Den är plötsligt mörkare, mer dimma och flera jumpscares. Någonting som jag är lite allergisk mot. Men samtidigt är det effektivt. Och de, i alla fall, en har en stor betydelse. Den berättar att saker och ting kommer snabbt utan att en hinner reagera.
Stundtals är Jurtjyrkogården en remake som är scen för scen. Men då och då har de lyckats göra oss, som har sett originalet och läst boken, förvånade. De kommer med twister som gör filmen till en ny nyans. Föredrar nog det som sker i 1989 versionen, men är ändå glad att det skedde någonting nytt. Och att de nästan gjorde narr av oss som förväntade oss saker som sedan inte skedde. Underhållande! Det jag kan tycka är tråkigt är dock att systern Zelda som var nästan det mest obehagligaste var tyvärr inte lika läskig. Hon var mer som ett väsen som betedde sig läskigt. Hon var bara en person som skrämde livet ur sin syster och oss tittare – men nu har hon blivit en skräckfilmsfigur.
Regissör: Kevin Kölsch & Dennis Widmyer Medverkande: Jason Clarke, Amy Seimetz & John Lithgow Genre: Horror, Mystery & Thriller Längd: 1h 411 min Premiär: 2019 Land: USA Handling: Dr. Louis Creed flyttar med sin familj från stressiga Boston till landet för att hinna umgås mer med dem. De inser snabbt att de bor bredvid en mystisk djurkyrkogård. Betyg: ★★★
Du kanske också gillar
Filmer att se fram emot | April – Juni 2019
The Tolkien Tag
Att se och läsa i april
-
Filmrecension | Avengers: Endgame
Varning för spoilers! Läs inte vidare om du inte sett Avengers: Endgame.
Avengers: Endgame är som ett samlingsalbum, en best of-skiva där vi får möjligheten att se tillbaka på tiden som har varit med de här fantastiska karaktärerna och deras äventyr. Men också får se ett värdigt avslut och tacka för den tiden som har varit.
Vi hoppar rakt in i världen som är i ruiner efter att hälften av befolkningen har försvunnit till damm. De försöker alla hantera situationen på olika sätt. Nästan alla steg i hantering av sorg är där. Steve som försöker uppmana andra att gå vidare, Nat fyller all sin tid till arbete. Hawkeye tar ut sin ilska och Thor… ja begravt sin sorg i ett stort täcke av alkohol och mat. Men trots detta finns det dem som inte har gett upp, även om det inte finns mycket till hopp kvar. Tills den dagen Scott Lang, Ant-Man, dyker upp efter fem år. Idén om tidsresor kommer in och tar greppet om alla. Nu finns det en möjlighet att få tillbaka alla som de har förlorat.
Nat och Hawkeye gör allt för att rädda sina nära och kära. Foto: Marvel Det är tre timmar av ren och skär kärlek med återblickar från de tidigare filmerna. Det är verkligen både en fördel och nästan en förutsättning att en har sett alla tidigare filmer från MCU. Gillade att det har varit väldigt oklart vad Endgame egentligen skulle handla om. Både trailers och bilder har varit vaga, och detta gör så det blir en härlig upplevelse och överraskning.
De har inget att förlora
Det är alltid lite läskigt med att dra in tidsresor. Det brukar bli plothole eller någonting som går otroligt fel. Men här har ingen något att förlora. Förutom Tony Stark, Iron Man, som under dessa åren fått en dotter. Men viljan att få tillbaka alla och göra allt rätt igen är ändå stark och han hjälper till. Älskar att bandet mellan honom och Peter Parker, Spider-Man, är så starkt och kärleksfullt. Det ska bli spännande (och en del ledsamt) att se honom i hans kommande film där han står ensam. Stafettpinnen är nu hans.
Endgame gav inte mycket utrymme till de nya karaktärerna. Inte ens Captain Marvel som dök upp med sin extrema styrka i den senaste filmen inom MCU. Fokusen var på de gamla. De som nu har lämnat över pinnen till nästa generation. Jag kommer sakna dem. Det är tröstande att de flesta fick ett lyckligt slut. ”We don’t trade lives” var meningen som fastnade under Infinity War och som vi alla trodde skulle få betydelse här. Och det fick den. Det gör ont i hjärtat att veta att inte bara en utan två offrade sig för att få tillbaka alla.
Thor träffar Captain Marvel. Foto: Marvel Jag gillade att Hawkeye fick sitt utrymme för en gångs skull. Det har varit en karaktär som funnits med och kämpat vid de andras sida men ändå aldrig riktigt där. Jag har känt att de har kunnat göra mer med honom. Och äntligen skedde det. Väldigt passande till att han nu ska få en egen serie på Disney+.
Ett stort äventyr som kom ner till den avslutande striden
Detta var som sagt ett värdigt slut. Vi fick se hela gänget samlat och kämpa på samma sida. Möjligheten att både skratta och gråta tillsammans med dem. Ett stort äventyr kom ner till den avslutanden striden. Härliga återblickar och ett hopp om framtiden med den nya generationen. Men om det är någonting som jag tyckte var lite sisådär med Endgame så var det Thor. Det var mycket skämt kring hans karaktär tidigare, specifikt i Ragnarök, men här var han enbart en comic relief karaktär. Vilket gav en del skratt och härliga scener. Men han var enbart en sorglig skugga av den han brukade vara. Om detta är hans sista film så tycker jag det var otroligt tråkigt.
Att tre timmar kunde kännas som tjugo minuter var ändå helt otroligt. Det var ett äventyr som nu tog slut. Och jag vill tacka alla. Det fanns ingen end credits scene men otroligt fint bildspel för att lyfta fram alla som varit med och ett extra tack till de som nu lämnar. Tack!
Regissör: Anthony Russo & Joe Russo Medverkande: Robert Downey Jr., Chris Evans & Brie Larson Genre: Action, Adventure & Fantasy Längd: 3h 1 min Premiär: 2019 Land: USA Handling: Efter det tragiska som skedde i Infinity War, när Thanos med ett klick tog bort hälften av befolkningen står nu jorden och hela universum i ruiner. Det resterande gänget är nu redo att göra allt i sin makt att återfå det som de har förlorat. Betyg: ★★★★
-
Filmrecension | Captain Marvel
Äntligen såg jag Captain Marvel. Jag visste inte riktigt vad jag gav mig in på när jag satte mig i biosalongen, vad som känns som hundra år efter alla andra. Jag gillar Marvelfilmerna, väldigt mycket, men samtidigt har jag väldigt dåligt koll på universumet. Captain Marvel är en karaktär jag har noll koll på. Därför var det kul att få se en film om en person jag vet ingenting om. Vilket gjorde mig exalterad trots att jag vanligtvis inte är ett stort fan av origin-filmer.
Vers börjar arbeta med Agent Fury Foto: Marvel Studios Handling,
Vers är en krigshjälte och står bredvid sin mentors sida i det stora kriget mellan dem och en annan ras. Hon minns ingenting om sin bakgrund utan enbart några små glimtar om ett annat liv – på en annan planet. När hon kommer till Jorden av en slump inser hon att detta brukade vara hennes hem och hon måste rädda alla från att hamna mitt i krigszonen mellan de två raserna.
Jag tycker,
Captain Marvel har som så många andra filmer från detta universum – en gnutta komedi, actionfyllda scener och ett viktigt budskap. I denna film är det väldigt tydligt. Att hitta sin inre styrka, att stå upp för sig själv, att varje gång resa på sig och att en inte behöver bevisa sig själv för någon. Allt detta med en härlig feministisk ton.
Tycker att Brie Larson är helt underbar i rollen som superstarka Vers/Carol/Captain Marvel. För att vara så extremt mycket superhjälte med extrema krafter är hon ändå någon som en kan relatera till. Tack vare sin mänskliga sida. Hon överglänser de andra i filmen och det är verkligen hennes film. Även om både Samuel L Jackson och Jude Law gör sina roller väldigt bra de med.
Jude Law spelar Brie Larsons mentor och vän Foto: Marvel Studios Trots att jag inte vet någonting om Captain Marvel och hennes ursprung blir det dock väldigt tydligt med vart filmen är påväg. Det är ju ingen som helst tvekan att Jude Law är en av de onda. Men känner också att det kanske inte heller gör någonting.
Det jag vanligtvis stör mig på när det kommer till Origin-filmer händer även här. Det är att de ständigt vill förklara saker som vi inte behöver. Här fick vi se hur Fury skadade sitt öga, och hur namnet Avengers kom till. Behövde vi det? Eller var det bara för att flörta med publiken? Älskade dock katten. Helt underbar!
Regissör: Anna Boden & Ryan Fleck Medverkande: Brie Larson, Samuel L. Jackson & Jude Law Genre: Action, Adventure & Sci-Fi Längd: 2h 3 min Premiär: 2019 Land: USA Betyg: ★★★½
Du kanske också gillar
Månadssammanfattning | April
Filmrecension | Billy Elliot
Att se och läsa i mars
-
Filmrecension | Isn’t It Romantic?
Dags att recensera Isn’t It Romantic? Filmen jag har hört väldigt bra om, men var väldigt skeptisk till. Att se romantiska komedier är för mig någonting som en gör i hemlighet. Det är lite pinsamt. De är varken superbra eller kreativa. Men jag ser de ändå. Då och då. Det finns ett flertal romcom som leker med sig själva och bryter det traditionella berättar dramaturgin som de så ofta har. Men det är nog få (som jag har sett i alla fall) som driver så mycket med sig själva som den här. Utan att det blir en dålig komedifilm med dålig eftersmak som till exempel Date Movie.
Natalie vaknar upp i en värld där den snygge och rika mannen plötsligt vill ha henne. Foto: Michael Parmelee/Warner Bros Handling,
Den cyniske arkitekten Natalie har varken tid eller lust med kärleken. Hon kan berätta i timmar om varför romantiska komedier är skit och lurendrejeri. När hon blir rånad i tunnelbanan vaknar hon upp efter en hård smäll och inser att hon har fastnat i en rosa skimrande romantisk komedi.
Jag tycker,
Romantiska komedier har en tendens att vara väldigt förutsägbara, och jag säger inte att Isn’t It Romantic? inte är det. För det är den. Till en viss gräns. Vi börjar direkt känna att den snygge rike mannen som hon tror är lösningen på att komma ut ur romcoms-helvetet inte är den rätta. Utan istället är det möjligtvis bästa vännen som hon har bortsett från i brist på tron på kärlek (och sig själv). Men ju mer tiden går är det kanske istället klart att det är möjligtvis inte heller han som är den rätte, eller i alla fall inte lösningen. Utan det är hon själv. Summan av kardemumman är helt enkelt att det är ingen idé att jaga en kärlek om du inte älskar dig själv först. Vilket är gulligt och sant. Men ändå blir jag lite besviken.
Jag gillar verkligen hur de väljer att göra narr av sig själva. På ett smakfullt sätt. Hur hon plötsligt har de galna men fina kläderna och hattar. Hur den vackra modellen fastnar för den alldagliga pojken. Att hela New York hamnar i ett skimrande ljus med blommor och glada människor överallt. Klädmontage, låten A Thousand Miles startas igång om och om igen och den evige överblicken på en taxibil och sedan över hela New York. Hur många gånger har vi egentligen sett exakt samma bild?
Natalie börjar slitas mellan den snygge pojkvännen och hennes bästa vän. Foto: Michael Parmelee/Warner Bros Passar för dig som vill ha en charmig kärlekshistoria
Blev genast intresserad första gången jag såg en trailer och tänkte detta passar mig när jag kan se den själv och bara behöver någonting lättsamt. Och det var precis det jag gjorde en lördagsmorgon i samband med min frukost. Tyckte det passade sig utmärkt. Det är en väldigt charmig historia. En färgglad sådan med mycket härliga scener. Hade väl önskat att ha den obligatoriska gråtscenen där varken jag eller huvudkaraktären kan hålla tårarna inne. Riktigt så blev det inte. För den är gullig och sockersöt. Utan något direkt djup.
Regissör: Todd Strauss-Schulson Medverkande: Rebel Wilson, Liam Hemsworth & Adam Devine Genre: Comedy, Fantasy & Romantic Längd: 1h 29 min Premiär: 2019 Land: USA Betyg: ★★★
Du kanske också gillar
Månadssammanfattning | Mars
Big Shark | Trailer & förväntningar
Das Boot kommer till SVT
-
Filmrecension | Spotlight
Ni vet den där känslan av tomhet. Det är precis så jag kände efter att ha sett klart Spotlight. Det är så mycket känslor som rör upp. Hur kan så många barn vara offer för pedofili och sexuella övergrepp samt trakasserier? Dessutom att allt sker inom den katolska kyrkan och ingen gör någonting. Inte förrän nu, och alldeles för sent. Väldigt glad att jag såg den, och kan nog tänka mig att se om den inom väldigt kort igen.
Journalisterna på avdelningen Spotlight. Foto: Kerry Hayes/Open Road Films Handling,
Baserad på den sanna historien om journalisterna på Boston Globe som avslöjade den Katolska kyrkan och de övergrepp som skedde på barn.
Jag tycker,
Det är verkligen underbar ensemble av skådespelare i den här filmen. Mark Ruffalo, Michael Keaton och Rachel McAdams spelar de duktiga och journalisterna på delen ”Spotlight” som gräver i historien. Från tretton stycken präster till att finna upp mot hundra. Det är ofattbart. Premissen och med dessa skådespelare ser allt bra ut. Det är en film som kommer vara bra oavsett vad som sker. Kanske därför den var en klar vinnare i Oscarsgalan det året.
Spotlight är en lågmäld film. Vilket talar till dess fördel. Vi får se hur de arbetar med pusselbitarna. Till exempel att båda leta efter förövare och offer. De hanterar offren på ett respektfullt sätt. För det är känsligt. Den är baserad på verkliga händelser. Och de är verkligen offer. Inget barn ska bli utsatt för det som dessa barn blev.
Riktigt bra skådespelarinsatser av hela ensemblen. Foto: Kerry Hayes/Open Road Films Det är omöjligt att inte känna någonting efter att en ha sett denna film. Gillar som sagt hur lågmäld den är. Den visar inte glamorös eller förfinad bild av arbetet eller händelserna. Visserligen är det väl alltid i sånna här filmer en romantisk bild av journalistik med grävande reportage, viktiga händelser och kaffekoppar. Men det är ändå inget överdrivet.
När eftertexten kommer är det omöjligt att inte känna sig förbannad, hjärtskärande och en tomhet. Riktigt bra film!
Regissör: Tom McCarthy Medverkande: Mark Ruffalo, Michael Keaton & Rachel McAdams Genre: Crime, Drama & History Längd: 2h 9 min Premiär: 2015 Land: USABetyg: ★★★★
-
Filmrecension | The Predator
The Predator är en film som är fylld av testosteron. Det skulle nästan räcka för att beskriva den här filmen och vad jag tycker. Men med risk att det skulle vara ofantligt tråkigt så väljer jag att skriva mer.
Det var ju några år sen jag såg Arnold Schwarzeneggers Predator från 1987, men minns att jag tyckte den var bra. Så när den här kom förra året kände jag väl att den inte skulle vara så bra, men fortfarande underhållande. Och det var nog precis så det var.
The Predator är universums farligaste jägare. Foto: Kimberley French/Twentieth Century Fox Handling,
The Predator är universums farligaste jägare. När en ung pojke av mittag råkar trigga deras återkomst trigga deras återkomst kan bara ett gäng avdankade ex-soldater och missnöjd forskare förhindra slutet för mänskligheten.
Jag tycker,
Själva Predator-alien är en av de coolaste aliens som finns. Bara själva Alien som är snäppet vassare. Tyvärr gör inte den här filmen de rättvisa. För det är inte en särskilt bra film. Den är som jag började med, väldigt grabbig. Det är vapen, dåliga skämt och stor brist på kvinnor.
Vi har den extremt tuffa McKenna (spelad av Boyd Holbrook) som råkar befinna sig med sitt team precis där utomjordingen kraschar. Han är verkligen stentuff! Och skickar bevis till sig själv och därmed till frun som inte längre vill ha honom och sonen som har Aspergers. Vill egentligen inte uttala mig om någonting jag inte har personlig erfarenhet, men tycker inte att Aspergers spektrumet gör sig rätt här. Det känns snarare som vad utomstående tror att det är, och bryter mot själv hela tiden. Att pojken reagerar på ett sätt vid en situation, och vid en (typ) liknande är det helt annat.
Oliva Munn spelar den missnöjda forskaren som rycks in i äventyret. Foto: Kimberley French/Twentieth Century Fox Vi har också ett gäng avdankade soldater som alla lider av någon form av PTSD. Och visst, det hade varit intressant att se dem som gamla soldater som inte är i sitt esse. Men detta bara föder den grabbiga känslan. Det är så mycket skämt, speciellt om kvinnor och sex. Kan se mig manusförfattarna sitta och fnissa för sig själva. Kvinnan som är värd att nämna är Oliva Munn som spelar en forskare. Och det tar inte lång tid innan vi ser henne springa runt naken… Sa jag att The Predator kändes väldigt grabbig?
Sedan väljer jag som vanligt att säga en sak vid dessa filmer. Den tar sig inte på allvar och det är en actionfilm som ändå är underhållande. Om det är det en vill se så är den perfekt.
Regissör: Shane Black Medverkande: Boyd Holbrook, Trevante Rhodes & Jacob Tremblay Genre: Action, Adventure & Sci-Fi Längd: 1h 47 min Premiär: 2018 Land: USA & Kanada Betyg: ★★
-
Filmrecension | The Edge of Seventeen
Ett tonårsdrama kan vara det bästa en har sett och det värsta. Ibland till och med är en film med i båda kategorierna samtidigt. Gillar tonårsdrama för deras känslostormar och hur en kan som vuxen påpeka att det egentligen inte är stora problem men förstå hur det kan kännas som det. Gillar inte tonårsdrama när manuset inte håller för att vuxna inte vet hur tonåringar pratar eller känner.
En fördel med The Edge of Seventeen som en kan direkt se är att regissören och manusförfattaren är en kvinna. Någon som vet hur det är att vara en ung kvinna och känna att hela världen kretsar kring en själv och därmed lever i sitt universum och avskyr allt med det.
Nadine börjar äta lunch med sin lärare Mr. Bruner Foto: Murray Close/STX Productions Handling,
Nadine har en enda vän, Krista, men deras vänskap ställs på kant när Krista börjar dejta Nadines äldre bror. Hennes bror som Nadine ser som sin ärkefiende och personen som fick allt medan hon fick ingenting.
Jag tycker,
Hailee Steinfeld är fantastisk i rollen som Nadine. Hon är ironisk, bitsk och har så många känslor inom sig. Vi kan både kämpa för henne och vilja se att det går bra för henne samtidigt som en vill skälla ut henne och flytta ur henne från sin lilla egoistiska bubbla. För visst är hon egoistisk i vissa fall. Hon ser inte hur Krista eller hennes bror har det. Eller killen som är otroligt kär i henne. Eller läraren som hon börjar äta lunch med. Det är väldigt mycket på hennes villkor, trots att allt går åt skogen. Det kanske är min vuxna sida som pratar. Det är detta som gör hela tonårsdelen trovärdig. Hon är både boven och offret på samma gång.
Harrelson perfekt i sin roll
Det var kul att se Blake Jenner igen efter att inte ha sett honom sedan Glee. Han kändes dock väldigt dåligt placerad och nästan knappt i samma ålder som resterande. Även spännande att se Alexander Calvert som den mystiska drömkillen när han för mig är den söta pojken i Supernatural. Woody Harrelson är lika bra som alltid. Perfekt för sin roll som den trötta och retsamma läraren som blir en bra motpol till Nadine.
Krista faller för sin bästa väns storebror. Foto: Murray Close/STX Productions Vi hinner se mycket på kort tid. Hinner skratta och gråta. Exempelvis se en dysfunktionell familj och deras problem. Se hur hjärtat kan hoppa av att se personen en är kär i. Fina ögonblick mellan två personer. Dessutom en kniv rakt i ryggen. Och det där ständiga, att vi inte vet hur andra människor har det. Är storebror ett svin? Bästa vännen så bra som hon borde vara? Är drömkillen en dröm?
För er som vill titta in The Edge of Seventeen finns den just nu på Netflix.
Regissör: Kelly Fremon Craig Medverkande: Hailee Steinfeld, Haley Lu Richardson & Blake Jenner Genre: Comedy & Drama Längd: 1h 44 min Premiär: 2016 Land: USA Betyg: ★★★
-
Filmrecension | Solo: A Star Wars Story
Vi drog av plåstret och såg den Solo: A Star Wars Story. Trodde inte att det skulle ta oss nästan ett år att se denna film. Vi brukar vara snabba med att se Star Wars filmer då J är ett stort fan. Men det har varit svårt att övertyga honom. Han har varit emot filmen sedan han hörde om den första gången och nu var det mer som vi ville ha det överstökat.
Hade hört mer eller mindre två åsikter om Solo innan vi såg den. Ett var att den är bättre än vad man tror och förväntar sig. Och den andra är att den är äckligt medelmåttig. Visste inte riktigt vad jag skulle tro så jag höll det ganska öppet. Nu när jag har sett den vill jag nog hålla med om den andra åsikten.
Han, Chewbacca och Beckett. Foto: Jonathan Olley/Lucasfilm Handling,
Under utmanande situationer i den farliga och kriminella undre världen möter Han Solo sin andrepilot Chewbacca och träffar den välkända spelaren Lando Calrissian i sin resa mot att bli en osannolik hjälte.
Jag tycker,
Mitt första problem med Solo: A Star Wars Story är handlingen. Vet inte om ni märkte det i beskrivningen här ovan, men den har knappt en handling. Visserligen är det också en tradig kärlekshistoria som nästan slår ner Padme och Anakin i par utan kemi-toppen. Förutom det är det enbart Han som träffar på en massa personer såsom Chewbacca och Lando.
Force Awakens (film nummer sju och etta i den nya pågående trilogin) hade många små scener för att flörta med fansen. Hur de visade olika saker såsom spelet, träningsbollen med mera för att fansen skulle få små glimtar av originalet. Den här filmen tar det till en helt ny nivå. På ett dåligt sätt. Varje sak som Han är med om ska vara någon form av förklaring till hur han är senare eller vad han har senare. Hur han fick sitt namn Solo (som kan vara det dummaste jag har sett), hur han fick sitt vapen och såklart de två stora sakerna. Hur han vann över Lando för att få Millennium Falcon eller hur han ”made the Kessel Run in less than 12 parsecs”. Det blir så himla tråkigt. Vi behöver inte veta allt. Och vi behöver inte se allt. De tar upp varenda sak vi känner till med karaktären.
Donald Gover som Lando Calrissian. Foto: Jonathan Olley/Lucasfilm Hade hoppats på mer av skådespelarna
Har inget större problem med Alden Ehrenreich som Han. Han är väl okej, men inget mer. Vet inte om en ska jämföra med Harrison Ford, men Ford är Han. Är inte alls övertygad om Emilia Clarke som skådespelare. Däremot Donald Glover som Lando Calrissian var väldigt bra. Det känns som Glover verkligen lagt ner tid på att bli Lando. Det är det stora plusset med hela filmen.
Förstår inte varför vi skulle bry oss om karaktärerna. Det fanns ingenting med dem som gjorde att vi verkligen kände för dem och ville att de skulle lyckas. Så när karaktärer introduceras och sedan försvinner är det en axelryckning. Inte ens bra skådespelare som Woody Harrelson kan lyfta filmen.
Det värsta är nästan att det kanske blir fler. Ehrenreich har sagt att han har kontrakt på flera filmer och slutscenen på denna öppnade upp för mer. Hur den slutade med Qi’ra och att Han och Chewbacca troligtvis är påväg mot Jabba the Hut. Så nästa är väl om hur de två kommer gå från vilsna på äventyr till smugglare.
Regissör: Ron Howard Medverkande: Alden Ehrenreich, Woody Harrelson & Emilia Clarke Genre: Action, Adventure & Fantasy Längd: 2h 15 min Premiär: 2018 Land: USA Betyg: ★★½
-
Filmrecension | The Nun
Regissör: Corin Hardy Medverkande: Demián Bichir, Taissa Farmiga & Jonas Bloquet Genre: Horror, Mystery & Thriller Längd: 1h 36 min Premiär: 2018 Land: USA
Handling,
En präst med ett förflutet inom exorcism och en ung nunna skickas till Rumänien av Vatikanen för att undersöka självmordet av en nunna i ett kloster.
Jag tycker,
Nunnan som visar sig i The Conjuring 2 är läskig, och kanske det som är det mest skrämmande i den filmen. Därför att göra en egen film på nunnan är ett väldigt smart val. I alla fall på papper. Själva filmen är svag. Den har inte alls samma känsla som The Conjuring-filmerna, vilket är synd. Jag gillar verkligen just de filmerna (inte jättemycket Annabelle, som jag bara sett första filmen av), men den här är blek och tråkig.
I The Nun åker vi tillbaka i tiden till 1952 där en nunna har tagit livet av sig i ett kloster. En präst och en nunna (som inte riktigt är en nunna än) skickas dit för att undersöka saken. Premissen är helt okej, men utförande inte lika bra. Känner att manuset är nog problemet. Jag är nöjd, underhållen, skrämmande i de första minuterna. Sedan… efter kanske tjugo minuter börjar jag bli rastlös och uttråkad. Det är det sista en vill när det kommer till skräckfilmer.
”Whatever you do, don’t stop praying.”
Skådespelarna gör ett helt okej arbete med det som de har att arbeta med. Men det kanske bara är så att den här nunna-karaktären Valek inte har tillräckligt mycket spännande kvalitéer som en kan bygga en historia på. Att den är skrämmande i några sekvenser är en sak. Men att bygga en helt film på det… nja, det går nog inte.
Under tidens gång försökte jag komma på kopplingen till just The Conjuring. Undrade först om det hade med Taissa och Vera Farmiga som är syskon i verkligheten. Om deras karaktärer har någon koppling. Men nej, de har de inte. Undra då varför de tillsatte Taissa i denna roll, men samtidigt ska hennes systers val av filmer sätta käppar i hjulet för henne. Kanske inte. Slutscenen som sammansvetsade filmerna kändes som en sista minuten grej. Tyvärr.
The Nun är en okej skräckfilm. Den lämnade mig besviken för jag tycker ändå om just The Conjuring och hade väl velat ha mer av den här ändå intressanta karaktären.
★★½
-
Filmrecension | Mamma Mia! Here We Go Again
Regissör: Ol Parker Medverkande: Lily James, Amanda Seyfried & Meryl Streep Genre: Comedy, Musical & Romance Längd: 1h 54 min Premiär: 2018 Land: USA & England
Handling,
Fem år efter Sophie gifte sig och bjöd in alla sina tre pappor har hon nu bjudit in alla igen för en ny öppning för hotellet samtidigt som hon lär sig mycket av hennes mammas förflutna.
Jag tycker,
Jag hoppas att ni alla har sett denna härliga uppföljaren av Mamma Mia. Om ni inte har det vill jag varna er om en sak. Det är en timme och femtiofyra minuter av att ständigt ha ett löjligt leende på läpparna. En stor del beror på grund av ABBA och deras underbara och smittsamma musik. En annan del på grund av karaktärerna och skådespelarna som gestaltar dem. Jag älskade att jag gillade denna film bättre än första – som jag tyckte var supermysig. Men ja, denna var på något sätt bättre. Försöker komma fram till varför. Kanske beror det på att de i denna film kunde gå ett steg längre. De kunde vara ännu töntigare. Att se Stellan Skarsgård och Colin Firth ”leka Titanic” är bara underbart.
”This was her dream.”
Detta var också en logisk uppföljare. När vi såg första Mamma Mia så blev vi nyfikna på just Donna och hennes resa. Hur kom hon till ön? Hur träffade hon egentligen dessa tre män? Hur var deras äventyr och relation. Nu fick vi veta det! & det är helt underbart. Tycker de yngre karaktärerna/skådespelarna gör ett bra jobb, men inte lika löjliga som de äldre. Men antar att de passar in. Tråkigt nog fick inte en enda av Skarsgårds söner chansen att spela honom som ung.
Mamma Mia 2 är fullspäckad av härlig musik, färgstarka kläder (och karaktärer), underbar koreografi som du helst av allt skulle vilja hoppa upp och dansa med. Vackra miljöer som är nästan som en vykort. Och bara en stor hand full av kärlek. Kan det bli bättre?
Det enda jag just nu kan tänka var det negativa var hur fort allt gick. Jag skulle vilja lära känna alla de yngre männen mer. Få mer scener med dem. Kan dock inte se att ta bort en annan scen. Skulle helt enkelt bara vilja ha mer!
★★★★
