Filmrecension | It

It

Titel: It Regissör: Andy Muschietti Medverkande: Jaeden Lieberher, Finn Wolfhard & Bill Skarsgård Genre: Drama, Horror & Adventure Längd: 2 tim 15 min Premiär: 2017 Land: USA

Handling,

Ett gäng med barn i den så kallade Losers Club bestämmer sig för att tillsammans besegra det onda väsen, som ser ut som en clown och dödar barn.

Jag tycker,

Jag hade laddat upp med att både läsa boken nu i somras och sett den tidigare miniserien som kom ut 1990 i veckan. När jag gick in i biosalongen var jag helt beredd. Salongen var full och precis innan filmen visades släcktes salongen ner och en röd ballong visade sig. Och därefter en clown som kom skrikandes mot publiken. Bästa uppladdningen för filmen som är troligtvis den mest efterlängtade för i år.

It tar oss tillbaka till 1989 och sommarlovet har precis börjat. Ett visst antal barn har försvunnit i staden Derry, bland annat Bills lillebror Georgie. De mindre populära barnen umgås hela sommaren och finner att alla av de har sett ett okänt väsen – som är en blandning av deras största rädslor och en clown. Tillsammans bestämmer de sig för att förgöra clownen innan den tar andra barn. Precis som i boken har alla barnen ett karaktärsdrag som gör att just de passar in i ”Losers Club” och är utstötta. De är också alla ett offer för mobbaren Henry Bowers.

”You’ll float too.”

Jag gillade It. Den var väldigt snygg och hade många fina kvalitéer. Barnskådespelarna var helt underbara. Alla. Verkligen. Jag brukar vara väldigt kritisk mot barn för de är ofta rätt dåliga. Men herregud, vad bra de var. Speciellt Finn Wolfhard som spelade Richie (Seth Greens gamla karaktär) och som vi har tidigare sett i Stranger Things. Gillade också att det var just kapitel ett med barnen och att de vuxna kommer i en senare film. Det ger utrymmet för att verkligen utveckla barnens del (och de vuxnas) istället för att göra något för hastigt. Var lite orolig för hur Bill Skarsgård skulle vara som clownen Pennywise. Kommer han göra ett bättre försök eller sämre än Tim Curry som vi vanligtvis är vana att se på skärmen? Jag tycker att Skarsgård gör det bra. Han försöker inte vara Tim Currys Pennywise utan han gör sin egen. Vilket såklart är toppen!

Att de valde att ändra från 1958 till 1989 kan vara det smartaste de har gjort. Ärligt talat, mest på grund av den 80-tals hypen som pågår just nu. Stor påverkan av tv-serier som tidigare nämnt Stranger Things. Det kommer också göra att de vuxna kommer att vara i nutid som också är bra.

Det negativa jag kan komma på med It är skrämselfaktorn. Det är ingen läskig film. Visst, en sitter väl lite spänd då och då. Visst, jag hoppade till en eller två gånger när jag inte var beredd. Men annars är den inte särskilt läskig. Jag antar att det beror på storyn i många fall. Den är rolig och vissa karaktärer, t.ex. Richie, är en jätterolig karaktär. Som han också är i boken. Samtidigt är den också snygg och bra gjord. De två sakerna gör att It känns mindre läskig. Fast i och för sig så är den gamla miniserien från 1990 inte jätteläskig heller när en tänker till. Inte boken heller faktiskt.

★★★★

Kommentera

Filmrecension | Dunkirk

DunkirkTitel: Dunkirk Regissör: Christopher Nolan Medverkande: Fionn Whitehead, Mark Rylance & Kenneth Branagh Genre: Drama, Action & History Längd: 1 tim 46 min Premiär: 2017 Land: UK, Netherlands, France & USA

Handling,

Allierade soldater från England, Frankrike och Belgien är omgivna av den tyska armén. Det är en hård kamp att evakueras från ön som ligger så nära hem.

Jag tycker,

Jag har verkligen sett fram emot Dunkirk. Egentligen av fyra anledningar. 1. Det är en film av Nolan. 2. Det är en krigsfilm. 3. Många bra skådespelare. 4. Harry Styles. Och det är de fyra anledningarna som kommer vara grunden för den här recensionen.

Christopher Nolan är en bra regissör. Har inte sett alla hans filmer – Insomnia och Memento ligger fortfarande på listan över filmer jag vill se. Och borde. Men som sagt, han är en bra regissör och han brukar inte göra mig alltför besviken. Därför kändes det ganska självklart att jag skulle gilla denna. Speciellt när det är en krigsfilm. För är rätt svag för de filmerna. Vet inte alls varför. Bara en grej. Han gjorde det bra. Det är en historia jag inte har sett en film på tidigare – och inte heller hört talas om. Annars har många krigsfilmer väldigt liknande berättelser och bakgrunder. Gillar att den utspelar sig från tre olika håll. Från ön, vattnet och luften. Det ger en bra mix och gör hela tidslinjen mer intressant. En nackdel bara. Det ger vissa scener spoilers så vi vet att det kommer att hända och hur för vi redan sett delar av det tidigare.

”Seeing home doesn’t help us get there, Captain.”

Dunkirk är full av stora och bra skådespelare. Men de är väldigt lågmälda här. Det känns som det är ganska enkelt att en stor och älskad skådespelare som Tom Hardy tar över filmen och får den handla om honom. Men inte här. Samma med Cillian Murphy och Kenneth Branagh. Samma med Harry Styles. Jag var väldigt nyfiken på hur han skulle vara. Alltid tänkt att han kommer bli den nya Justin Timberlake av One Direction (och verkar som jag kanske har rätt…?). I början märkte en såklart av det. Det är Harry Styles. Men ju mer filmen gick kändes det mer och mer naturligt.

Så med det sagt är jag nöjd med Dunkirk. Någonting jag tänkte på nu i efterhand som gör att jag gillar filmen lite mer är att vi aldrig får se fienderna, dvs tyskarna. Men en kan känna rädslan hos karaktärerna och frustrationen att inte kunna komma hem. Vi får aldrig se deras ansikten. Bara deras bomber, skott och plan. Det gör det nästan så att tyskarna känns ännu mer läskigare vilket gör sig väldigt bra här.

★★★★

Kommentera

Filmrecension | The Square

The SquareTitel: The Square Regissör: Ruben Östlund Medverkande: Claes Bang, Elisabeth Moss & Terry Notary Genre: Drama & Comedy Längd: 2 tim 22 min Premiär: 2017 Land: Sverige

Handling,

Christian är en respekterade museiintendent på ett modernt konstmuseum. Den uppkommande utställningen, The Square, är en intressant installation som ska påminna människor om deras medmänsklighet.

Jag tycker,

”Det här är ingen vanlig film”, sa en äldre dam till sin väninna när vi gick ur biosalongen. Och jag måste nog ändå hålla med henne. Men samtidigt, vad förväntar hon sig av en Ruben Östlund film? Det här är första gången jag ser en av hans filmer, men av den förståelse jag har fått av honom gör han filmer som handlar om människor, deras beteende, samhället, värderingar och om situationer och dess konsekvenser. Även om den här filmen är mer åt det konstnärliga hållet. Samtidigt är det en vanlig film för den handlar precis om den världen vi lever i och frågeställningar som vi behandlar dagligen. Men om en antar att en vanlig film är en actionrulle med komiska inslag inspelad i Hollywood… ja, då var det ingen vanlig film.

Det var otroligt svårt att skriva vad The Square handlar om. För den handlar om så mycket. Visst, den handlar om en hängiven pappa, en museiintendent, en installation, och en hel del andra konstiga saker eller saker som inte riktigt går som planerat. Sedan handlar den också om människor och samhället. Hur vi reagerar i situationer och hur de förändrar oss. Det bästa är egentligen att inte komma in med några tankar alls. Bara se den!

The Square

Ruben Östlund är så himla bra på de obekväma situationerna. Det känns rakt in i märgen när vissa karaktärer hamnar i situationer en inte alls skulle vilja vara i. På ett bra sätt. Inte gömma sig bakom kudden för det är för pinsamt att titta på á la romantiska komedier. Det är nästan till och med att en sitter och skäms för en känner igen sig – även om jag själv aldrig varit i liknande situationer. Måste också nämna scenerna med PR-byrån fick mig att verkligen må dåligt. Speciellt eftersom en har just studerat media och PR. Herregud… så himla igenkännbart.

The Square är en kompott av fantastiska scener och ögonblick. Det är nästan så att varje del av filmen skulle kunna vara en egen kortfilm. Det är både positivt och negativt. För den snuddar nästan på gränsen för att vara för mycket.

★★★★½

Kommentera

Filmrecension | The Shallows

The ShallowsTitel: The Shallows Regissör: Jaume Collet-Serra Medverkande: Blake Lively, Óscar Jaenada & Angelo Josue Lozano Corzo Genre: Drama, Horror & Thriller Längd: 1 tim 26 min Premiär: 2016 Land: USA

Handling,

Nancy åker till en hemlig strand för att komma närmare hennes mor och surfa på samma plats som hon en gång gjorde. Det blir inte riktigt som hon tänkt sig och cirka 200 meter från stranden blir hon strandad på en liten klippa efter ha blivit attackerad av en haj.

Jag tycker,

Det är någonting som är väldigt otäckt med hajfilmer. Det är den ultimata – nu kommer de dö i en väldigt smärtsam död och fast ute där ingen någonsin kommer hitta en. Samtidigt är det ganska fascinerade på något sätt. Havet är nog något som alla är lite rädda för. I alla fall öppet hav där just sånna här djur kan befinna sig i. Läste någonstans att The Shallows skulle vara den bästa hajfilmen sedan Jaws. Och visst, det är ingen som slår Jaws. Men kan inte direkt uttala mig om den var den bästa förutom den. Tyckte ändå om Open Water.

Det är någonting som inte stämmer med The Shallows. På ett sätt vill jag säga att det är Blake Livelys fel. Att jag förknippar henne med så många filmer med lyckliga slut att jag inte tvivlar en sekund på hur slutet kommer att vara. Men samtidigt är det just Lively som bär upp filmen. Vi kan säga att jag inte bestämt mig angående henne än.

”It’s okay, no sharks come here.”

The Shallows är snygg. Och det var en av få filmer (och tv-serier) där jag inte störde mig jättemycket på hela telefonen som kom upp i rutan hela tiden. Bilder, meddelande och videosamtal. Väldigt modern film ut i fingerspetsarna helt enkelt.

En sak jag gillade var fiskmåsen. Väldigt söt och härlig karaktär mitt bland allt blod och vatten. Gillar också att Liveyls karaktär visade sig vara väldigt tuff och smart. Det är sällan karaktärer i läskiga filmer är smarta. Men här har vi i alla fall en. Äntligen! The Shallows är inget mästervärk men helt klart spännande och sevärd. Speciellt om en gillar (eller ogillar) hajar.

★★★½

Kommentera

Filmrecension | It Comes At Night

It Comes At Night

Titel: It Comes At Night Regissör: Trey Edward Shults Medverkande: Joel Edgerton, Christopher Abbott & Carmen Ejogo Genre: Horror & Mystery Längd: 1 tim 31 min Premiär: 2017 Land: USA

Handling,

I ett hus mitt i ödemarken skyddar Paul och hans familj sig från det onaturliga hotet som kommit till världen och gjort flertal människor sjuka. Det blir allt svårare att försvara sig när en till familj kommer i hopp om skydd.

Jag tycker,

Jag hade inga förväntningar av It Comes At Night när jag gick på bio häromdagen för att se den. Hade bara sett postern, och det är ruskigt snygg! Annars inget mer. Jag brukar inte titta på skräckfilmer på bio pga det är hemskt att bli rädd bland andra. Jag hade tur, It Comes At Night är ingen film som jobbar med jumpscares. Det är snarare en långsam obehaglig känsla som kryper upp på en. Det är sådana filmer som jag brukar uppskatta mest. När det kommer till skräckfilmer i alla fall.

Har hört att folk säger att It Comes At Night inte är en skräckfilm. Det är väl antagligen för att folk förknippar med skräckfilmer med filmer där en just hoppar av skräck, vågar knappt titta vad som händer på duken. Men om en anser att det är kriterier så är det många, bland annat klassiska skräckfilmer, som faller bort. Det är ju helt fel. För den här är obehaglig.

”Just to be safe the red door stays closed and locked all the time.”

Jag fick samma känsla till It Comes At Night som jag fick till The Witch. De är inte alls likadana eller någonting. Men känslan jag fick var ändå samma. Problemet jag hade med den här filmen är att det är någonting som fattades. Jag kan dock inte sätta fingret på exakt vad. Kanske att den inte hade en direkt bang. Får se den igen då kanske jag kommer på det.

Det jag gillade däremot var just tempot, att obehaget kom krypande, att den var tyst och fotot. Gillade också hur filmen slutade. Öppen, och att en fick tänka lite själv. Fast det var ju ändå klockrent. Antar att det finns någon därute som går ur biografen och fattade absolut ingenting. Men den här filmen är ingenting för er. Jag rekommenderar It Comes At Night till den som tycker om bra skräckfilmer.

★★★★

Kommentera

Filmrecension | Spider-Man: Homecoming

Spider-ManTitel: Spider-Man: Homecoming Regissör: Jon Watts Medverkande: Tom Holland, Michael Keaton & Robert Downey Jr. Genre: Action, Aventure & Comedy Längd: 2 tim 13 min Premiär: 2017 Land: USA

Handling,

Några månader efter Captain America: Civil War, försöker Peter Parker (Spider-Man) att bli en del av Avengers. I hans försök gör han allt för att imponera på sin mentor Tony Stark (Iron Man) genom att lösa brott, vara en hjälte, samtidigt som han går i high school.

Jag tycker,

Först och främst, nej jag är inget jättestort Marvel-fan eller ett superhjälte fan. Och jag kan verkligen inte allt om universumet. Nu när ni vet det kan ni förhålla er till det när ni läser min recension om Spider-Man: Homecoming.

Det jag gillar mest med Spider-Man som person, och som hjälte, är att han är någon som en kan relatera till. Peter Parker är en tonåring som av en olycka blir biten av en spindel och plötsligt får superkrafter á la en spindel. Det kan hända vem som helst. En behöver inte vara en supersmart miljonär som kan bygga en cool dräkt eller vara frusen och vakna upp cirka sjuttio år senare. Allt som behövs är tonåring och en bitglad spindel. Vips!

Jag har enbart sett Tobey Maguires Spider-Man och ärligt talat, inget stort fan. Jag har inte heller läst någon serietidning, men det antar jag att ni redan förstår. Så jag vet inte vad som är ”rätt och fel” när det kommer till att karakterisera Peter Parker och Spider-Man. Det jag verkligen uppskattade med den här Spider-Man och Tom Holland är att han är en tonåring. För det är den bilden jag har fått av just den karaktären. Väldigt ungdomlig. Och det är han verkligen. Hela filmen går ut på att han ska försöka bevisa sig för Tony Stark (Iron Man) för att bli en del av gänget (Avengers). Och alla beslut, hans livsproblem, hela high school-elementen, skriker ungdom och tonåring. Och det känns äkta på något sätt. Tom Holland gör ett bra arbete. Jag kan säga att han är den bästa jag har sett. För är som sagt inte jättestort fan av Tobey Maguire och hans Spider-Man-filmer.

”I’m nothing without the suit!”

En sak som jag är glad över är att Robert Downey Jr. är med, men väldigt lite. Han skulle lätt kunna ta över scenen och göra det till en film som handlar mer om Iron Man än Spider-Man. Lite som Captain America: Civil War är mer en Avengers-film snarare än en Captain America-film. Tycker också att skurken, Vulture (spelad av Michael Keaton) är en riktigt bra skurk. Det är sällan jag gillar skurkarna i Marvel-filmerna, men Vulture är en bra skurk. Kan bero på att Michael Keaton är en bra skådespelare och verkligen vet hur en spelar en karaktär med vingar. Tredje gången gillt eller?

Det negativa med Spider-Man: Homecoming är att det finns för få Spider-Man scener när han bara glider omkring och leker Djungel George med nätet. Det är lite väl mycket explosioner och för lite nätaction.

Sammanfattningsvis blev jag positivt överraskad av Spider-Man: Homecoming. Jag trodde den skulle vara bra, men det var faktiskt bättre än vad jag trodde den skulle vara. Kul!

★★★½


De senaste veckorna har jag sett på en hel del Marvel-filmer just för att kunna se den här på bio med min vän Petra. Kanske kommer en rangordningslista inom kort. Håll ögonen öppna för det!

Kommentera

Filmrecension | Pirates of the Caribbean: Dead Men Tell No Tales

PiratesTitel: Pirates of the Caribbean: Dead Men Tell No Tales Regissör: Joachim Rønning & Espen Sandberg Medverkande: Johnny Depp, Javier Bardem, Geoffrey Rush, Brenton Thwaites & Kaya Scodelario Genre: Action, Aventure & Fantasy Längd: 2 tim 9 min Premiär: 2017 Land: USA

Handling,

Captain Jack Sparrow är tillbaka och den här gången letar han och nyfunna vänner efter Poseidons tredudd samtidigt som de blir jagade av en odöd kapten som söker hämnd.

Jag tycker,

Först och främst kan vi väl komma överens om att Dead Men Tell No Tales är en mycket bättre titel än Salazar’s Revenge. Bra då har vi bestämt det! Nu till vad jag faktiskt tyckte om filmen snarare än om titeln. Först var jag inte alls sugen på att se den nya Pirates, ännu mindre på bio. Men sen så läste jag Elsas recension och blev genast nyfiken. Så vi gick och såg den bara någon dag efteråt. Nu har jag hunnit smälta filmen och börjat tänka mer och mer vad jag tyckte. Jag är både positiv och besviken.

Mina förväntningar var inte särskilt höga, och jag fick ändå det jag trodde jag skulle få. Den var betydligt mycket bättre än fyran, I främmande farvatten, men ni som har sett den vet att det inte säger så mycket.  Den var dock inte bättre än originaltrilogin. Men det är det nog ingen som trodde och förväntade sig heller. De tre håller en helt annan klass. Mitt största problem med denna Pirates-film och den innan är nog att de har blivit för mycket komedi. De första filmerna är ändå rätt spännande och halvläskiga med inslag av komedi, men dessa är bara komedi. Johnny Depps karaktär var från början väldigt bra, men är i dag en parodi på sig själv. Skulle vara kul att få tillbaka den andra, men istället får vi en gammal gubbe som är ständigt full.

”The dead have taken command of the sea. They’re searching for a girl, a Pearl, and a Sparrow!”

De nya karaktärerna vi träffar är Henry, som jag inte ska gå närmare in på pga spoilers, och Carina Smyth. De två är helt okej. Jag fattar varför de två är där och de har en plats i berättelsen. Dock blir jag rätt trött ganska fort att Carina ska vara smart så alla män hävdar att hon är en häxa. Varenda gång! Ja, vi fattar. Sedan har vi också skurken Salazar. Som först har otroligt jobbigt flygande hår och en ganska tråkig och platt karaktär, tyvärr. En mindre bra sak är att jag tycker inte att någon karaktär har något direkt att förlora på. Det gör hela filmen mindre intressant.

Men det är fortfarande en Pirates-film. Jag tycker ändå om actionscenerna som är ändå snygga och lika löjliga som vanligt, fast en ton av allvar. Det kanske känns som jag varit negativ under recensionen, men måste ändå säga att jag tyckte ändå om den lite. Inte jättebra film, men helt okej godkänd.

Gillade också slutet när vi fick återse två kära karaktärer och efter eftertexterna i den lilla filmsnutten fick vi se något som vittnar om en ny film, och att möjligtvis en gammal skurk kommer tillbaka. Det kan nog ändå bli intressant.

★★½

Kommentera

Filmrecension | Alien: Covenant

Alien: CovenantTitel: Alien: Covenant Regissör: Ridley Scott Medverkande: Michael Fassbender, Katherine Waterston, Billy Crudup & Danny McBride Genre: Horror, Sci-Fi & Thriller Längd: 2 tim 2 min Premiär: 2017 Land: USA

Handling,

Besättningen på koloniskeppet Covenant vaknar upp tidigt på grund av elektroniska störningar. Väl vaknar upptäcker de en mänsklig sändning från en planet i närheten som verkar vara ett paradis och ännu bättre alternativ än den avlägsna planeten som de har i sikte. De bestämmer sig för att utforska planeten och deras eventuellt framtida hem.

Jag tycker,

Jag är en av de få som faktiskt uppskattade Prometheus. Det kan bero på att jag valde att se på den utan att tänka allt för mycket på Alien. Utan se den mer som ett självständigt rymdäventyr. Så när den här kom ut, som en fortsättning på Prometheus var jag också exalterad. Detta kunde ju bli bra! Men så fel jag hade…

Faktiskt så är det ju mer jag tänker på det, desto mer ogillar jag Alien: Covenant. Vi börjar med att se en väldigt konstig cameo från James Franco. Han dör innan vi ens hinner se och uppfatta att det är han. Inte förrän vi får se en video från honom som hans fru ser på. Sedan har vi effekterna som inte ens de lyckas övertyga mig.

En sak jag gillar med Alien är att huvudkaraktären är en riktig badass kvinna som är helt underbar att titta på. Sigourney Weaver kan vara den tuffaste kvinnan i en actionrulle som finns. I Prometheus har vi svenska Noomi Rapace som också är bra, inte lika tuff, men lyckas ändå göra ett kejsarsnitt på sig själv. Så helt klart godkänd. Men i Alien: Covenant här har vi Katherine Waterston som inte gör ett dåligt jobb, utan mest får en dålig roll. Hon spenderar större delen av filmen av att sörja sin man istället.

”We don’t leave Earth to be safe.”

Karaktärerna har inget kött på benen och en undrar lite om varför vi ens hejar på dessa. Det är som om vi inte ens bryr oss om dem. De enda karaktärerna som är lite intressant är David och Walter, som båda spelas av Michael Fassbender och där lyckas det bli en obehaglig self-love-scen. Men trots detta kan jag tycka att till och med Fassbender fick en dålig roll, eller i plural.

Det tråkigaste med Alien: Covenant är ändå själva alien. Den var så tråkig. Det är väl kanske det sämsta med filmen att de inte ens lyckades få till kärnan i filmen. För det var bara hemskt att se på. Vill ni en bra Alien film? Se då originalet. Jag sätter ändå en tvåa för att det är en Alien film.

★★

Kommentera

Filmrecension | Manchester by the Sea

Manchester by the Sea

Titel: Manchester by the Sea Regissör: Kenneth Lonergan Medverkande: Casey AffleckMichelle Williams & Kyle Chandler Genre: Drama Längd: 2 tim 17 min Premiär: 2016 Land: USA

Handling,

Efter hans äldre bror går bort, är Lee Chandler nu tvingad att återvända hem för att ta hand om sin 16-åriga brorson. Där är han tvungen att ta itu med ett tragiskt förflutna som skilde honom från hans familj och samhället där han är född och uppvuxen.

Jag tycker,

Det var Manchester by the Sea som jag har hoppats på mest. Den jag antog jag skulle älska mest av alla filmer som är Oscarsnominerade. Det blev inte riktigt så, men den är fortfarande väldigt bra och stark. Det som jag tycker är bäst och starkast med Manchester by the Sea är hur riktig den känns. Det känns knappt som om de gör en skådespelarinsats utan snarare bara är. Agerar inte utan reagerar. Det är vackert och sällan jag ser det.

”I can’t beat it. I can’t beat it. I’m sorry.”

Manchester by the Sea handlar om sorg på så många vis. Och det är intressant hur de väljer att visa hur sorg kan visa sig på många olika sätt och vad det kan göra med människor. Casey Affleck gör en fantastisk insats. Som sagt han känns så äkta och verklig i sitt sätt. Det känns verkligen som han kommer att bryta ihop, gå isär, försvinna in i mörket när som helst. Hoppas han vinner en Oscar för det. Förtjänar han!

★★★★
Kommentera

Filmrecension | Hell or High Water

Hell or High Water

Titel: Hell or High Water Regissör: David Mackenzie Medverkande: Jeff Bridges, Chris Pine Ben Foster Genre: Western, Drama & Crime Längd: 1 tim 42 min Premiär: 2016 Land: USA

Handling,

En frånskild far och hans kriminella äldre bror har en plan att rädda sin familjs ranch genom att råna flera banker.

Jag tycker,

Hell or High Water är en western-rulle som lyckas förvåna mig. Jag tänkte att den skulle vara bra, ganska medioker, men jag gillade den mer än vad jag förväntade mig att jag skulle göra. Det kändes konstigt att se Chris Pine i en seriös film. För mig är han fortfarande romantiska komedi-snubben à la Just My Luck. Så det var väldigt välkomnande att se något mer… ja, bättre. Hell or High Water kändes inspirerad av No Country for Old Men vilket inte är så konstigt, och absolut inget dåligt betyg.

”I’ve been poor my whole life, like a disease passing from generation to generation.
But not my boys, not anymore.”

På ena sidan har vi Chris Pine, rånare men fortfarande protagonisten och hans lite halvt galna bror. På andra sidan har vi  Jeff Bridges som också är protagonisten fast polis. Det är en slags duell mellan de utan att de knappt möts utan blir mer av en jakt. Det är kul att ha en protagonist på varje sida för jag har ingen aning om vem jag vill ska ”vinna”. Vill det bästa för de båda.

Gillar våldet, och att det känns realistiskt. Gillar dialogerna för de också känns äkta. Älskar musiken så otroligt mycket. & just nu gick jag från att ge den en tre och en halv till en stabil fyra. Tänka sig vad en kan komma på medan en skriver och tänker tillbaka.

★★★★
Kommentera