Harry Potter och Den Flammande Bägaren

Harry Potter

Handling

En natt i slutet av sommarlovet vaknar Harry upp av att ärret i hans panna brinner som eld – ett säkert tecken på att Lord Voldemort befinner sig i närheten. Harry får snart annat att tänka på när världsmästerskapen i Quidditch går av stapeln. Harry ska, med sin bästa vän Ron och hans familj, åka och titta på världsmästerskapen, men när dom är där så händer nåt som ingen väntat sig. Helt plötsligt så lyser Lord Voldemorts märke upp skyn.

När Harry och alla hans vänner återvänder till skolan efter sommarlovet så får dom en tråkig nyhet. Elevhemsmästerskapen i quidditch ska inte äga rum på Hogwarts det här året. Istället så ska Hogwarts och två andra skolor, Durmstrang och Beuxbatons, tävla i en turnering i magisk trekamp. En elev från varje skola ska tävla. Många blir besvikna när dom får reda på att man måste ha fyllt sjutton för att få anmäla sig. Alla är lika spända över vilka namn som ska komma ur den flammande bägaren.

Jag tycker

Gillar verkligen hela grejen med den magiska trekampen. Det är ett intressant sätt att introducera nya karaktärer och en större förståelse för hela den magiska världen. Kan ju lätt bli så att en glömmer bort att det finns andra länder som har trollkarlar och häxor med mera, och inte enbart England. Däremot gillar jag inte att Durmstrang och Beauxbatons är så himla sura och jobbiga i början. Sedan blir de såklart vänligare, men ändå.

Hela bråket mellan Ron och Harry. Det var nödvändigtvis att det skulle komma. Det var helt enkelt ett bråk som bara väntade på att komma. Ron som alltid varit fattig och från en liksom ‘oviktig’ familj och inte särskilt bra på någonting (förutom Schack och ställa upp för alla) är bästa vän med Harry som är kändis och får ibland för mycket cred. Glad dock att det gick undan rätt snabbt.

Kan vi också bara uppskatta hela Hermione i denna bok? Om hur både Ron och Harry vill ha henne som sista utväg för att ha en dejt till balen. Men hon är bara för bra för det och går med Krum! Dvs. Durmstrangs kämpe och Rons idol. Alltså det är verkligen det bästa. Och hela Ron och Hermione kärleken som verkligen börjar synas nu. Så underbart gulligt. Undra förresten om det är därför som Rons mamma blir så stel mot Hermione när hon tror att Harry och hon är tillsammans? För att hon vet att Hermione och Ron borde vara tillsammans..? Eller om hon bara vill att ungarna ska fortsätta var ungarna.

Gillar verkligen att läsa om den underliggande kärleken mellan
Ron och Hermione som börjar komma fram. | Twitter

Rita Skeeter är irriterande i filmen, men herregud vad jag bara vill slå henne i denna bok. Hur hon går Hagrid att må så dåligt. Ingen gör så mot Hagrid. Hade helt glömt bort att hon kan göra sig till en skalbagge så jag var faktiskt väldigt nyfiken på hur hon kunde veta om allt.

Hela historien med husalferna var intressant och verkligen någonting som Hermione skulle ha velat ta hand om och ‘styra upp’. Tråkigt att den storylinen försvann i filmerna. Men samtidigt förstår jag att de kanske inte har allt för mycket utrymme att faktiskt ha med allt. Det ger dock en bättre förklaring till Dobby. Till att vi ska tycka om honom och bry sig om honom… senare i bokserien.

Hur sorgligt var det förresten inte med Neville under klassen med förbannelserna. Speciellt när en fick reda på att hans föräldrar har det. Det ögonblicket när en får reda på det och en minns tillbaka till klassrumsscenen… så sorgligt!

★★★★

Harry Potter och Fången från Azkaban

Harry Potter

Handling

Harry Potter går sitt tredje år på Hogwarts skola för häxkonster och trolldom. Ingenting är sig likt. Sirius Black, den ökände massmördaren som suttit i fängelse i tolv år, är på rymmen. Det sägs att han är på väg mot Hogwarts.

De grymma fångvaktarna från Azkaban, Dementorena, har kallats in för att vakta skolan. Harry Potter går inte säker, inte ens bland sina vänner… Men han är fast besluten att lösa mysteriet med Sirius Black.

Jag tycker

Dags för bok nummer tre som länge har varit min favorit (i alla fall till filmerna). Det känns som det är nu hela Harry Potter storyn faktiskt börjar och bli ännu mörkare. Kanske mer i nästa bok, men här är ändå startskottet.

Gillar de nya karaktärerna. Lupin är en fin karaktär, men självklart är en väldigt skeptiskt till honom. Just för hur han ändrar sig mot Harry ibland och att han är lärare för försvar mot svartkonster. Den mest skeptiska lärarrollen hittills i böckerna. Samt att han försvinner då och då. Vi får allt förklarat senare – och att han är en fin karaktär. Vi får också Black som är en stor fanfavorit. Jag har inte riktigt förstått grejen med Black. Inte som alla andra verkar göra. Men han är en komplex karaktär och jag gillar honom för det. Men det är ändå att mer än halva boken är han ond. Den personen som har förrått Harrys föräldrar, James och Lily. För att sedan i slutet tvärvända och vara den där goda personen som Harry plötsligt direkt får ett starkt band till.

Älskar att läsa om Harrys föräldrar när de var unga. Det är verkligen någonting jag uppskattar. Så kul att läsa om dåtid. Däremot.. som jag skrev på Twitter hade jag blivit så irriterad på Rons råtta om jag inte visste själva twisten. Tog så mycket energi och tid av boken.

Om jag inte hade vetat själva grejen med Rons råtta så hade jag blivit
sjukt irriterad på att han nämns på varenda sida. | Twitter

Kan vi snälla prata om Ron. Han är en väldigt fin och söt karaktär i böckerna. Inte alls på samma nivå som i filmerna. Han är så mycket bättre i böckerna (trots det älskar jag honom i filmerna som den där comic relief karaktären). Han ställer alltid upp och försvarar sina vänner och familj oavsett vad det finns för konsekvenser. Älskade när han ställe Snape mot väggen. Älskade också när Hermione äntligen slog till Malfoy. På tal om Hermione – vet inte om jag tyckte hon var för irriterande eller faktiskt hade rätt i denna bok. Gick upp och ner. Tyckte väl att Ron och Hermione var dumma båda två. Men det var ett bra och realistiskt sätt att visa vänskap och att en bråkar. Kanske speciellt i denna åldern.

Okej, en hemlighet. Jag tycker det är lite tråkigt att läsa om Quidditch. Och denna bok har så mycket med det att göra. Det enda som jag uppskattar med de scenerna är Lee Jordan. En helt underbar karaktär som får alldeles för lite credit.

★★★★

Harry Potter och Hemligheternas Kammare

Harry Potter

Handling

Sommarlovet är äntligen över! Harry Potter har längtat tillbaka till sitt andra år på Hogwarts skola för häxkonster och trolldom. Men hur ska han stå ut med den nya omåttligt mallige professor Lockman? Vad döljer Hagrids förflutna? Och vem är egentligen Missnöjda Myrtle?

De verkliga problemen börjar när någon, eller något, förstenar den ena Hogwartseleven efter den andra. Är det Harrys största fiende, Draco Malfoy, som ligger bakom? Eller är det den som alla på Hogwarts misstänker – Harry Potter själv?

Jag tycker

Andra boken är till skillnad från första mycket mer mörkare. Det är som allt det mysiga som vi byggde upp och fann i De Vises Sten bara försvann. Vilket är intressant för de är fortfarande barn och väldigt unga. Det är endast tolv år och får vara med om att barn blir attackerade på skolan… Det är ändå rätt sjukt.

Gyllenroy Lockman är en underbar ny karaktär. Visst han är larvig och det finns många fler ord som en skulle kunna beskriva hur irriterande han är. Men hela grejen med honom är ändå bra. Hur folk bara allmänt avskyr honom (förutom vissa undantag) och ser igenom hans skitsnack. Älskade hela scenen med duellklubben där han ska vara den fantastiska läraren som ska lära barnen att försvara sig. Det är verkligen svårt att inte älska Snape i dessa tillfällen.

37% in och Professor Lockman är till och med mer
irriterande än vad jag minns och än i filmen. Helt otroligt. | Twitter

Älskar början när en får följa med Harry till Weasleys hem. Det är så fint varje ögonblicken som kommer då och då i serien när Harry inser en ny grej om den magiska världen. Därför är det väldigt fint att läsa om de sakerna. Samt att Harry får se ett kärleksfullt hem som kanske är lite knasigt i jämförelse med det han är van med hemma i Dursley.

Det finns en grej att en verkligen ska älska karaktären Dobby. Men herregud vad irriterande han är. Första gången han kommer till Harrys sovrum när Harry måste vara tyst. Snälla, hur kan en karaktär göra så mycket väsen från sig. Jag hade fått panik om jag var Harry. Och hur han nästan dödar Harry för att han vill att Harry ska vara säker. Alltså, är just nu inget fan av Dobby.

Jag skrev tidigare att den här boken är mörkare, och vi går rakt in i fullblodig trollkarlar och de som är mugglarfödda och därmed inte lika fina. Det är en sådan koppling till samhället där vissa människor anser sig att de är bättre än andra på grund av olika saker såsom hudfärg, religion, kön, sexualitet osv. Det är ett smart sätt att kommentera alla fel med samhället och den uppdelningen på ett sätt som barn förstår.

★★★

Harry Potter och De Vises Sten

Harry Potter

Handling

Plötsligt händer det märkliga ting i den lilla staden! Mystiska stjärnskott på himlen och svärmar av ugglor mitt på dagen, katter som läser kartor och underliga människor som står i gathörnen och viskar. De viskar om en viss Harry Potter…

Föräldralöse Harry Potter bor hos sina elaka styvföräldrar och deras vidrige son. En helt ny värld öppnar sig för Harry när det visar sig att han egentligen är trollkarl och börjar i Hogwarths Skola för Häxkonster och Trolldom, en värld full av magi och spännande äventyr!

Jag tycker

Att ännu en gång djupdyka ner i Harry Potter och hans värld är härligt. Jag har länge tänkt att läsa om böckerna, men velat vänta till ett bra tillfälle. Vad är bättre än höstrusk och första snön? Antagligen ingenting när det kommer till dessa mysiga fantasyböckerna. Viktigaste frågan är såklart om de är lika bra som när en var barn/yngre. Vill säga att de fortfarande håller för en är väl medveten om att de är skrivna för en yngre målgrupp och därför har det i åtanke när en läser.

Första boken är en bra grund. Det är intressant att lära sig om världen i takt med Harry. Det är också det som kanske är det bästa med hela boken. För själva problemet i De Vises Sten är kanske inte är det som är mest intressant i hela Harry Potter-världen. Fast det är en bra introduktion till Lord Voldemort. Det negativa jag finner med denna bok är att den är lite för stressad i slutet.

Snape är en total bitch. Okej, i vanligtvis älskar jag honom.
Men första lektionen, sitt ner i båten Snape. | Twitter

Det är en underbart mysig berättelse om väldigt naiva men älskvärda karaktärer. Älskar hur Ron offrar sig själv för att de andra ska ha en chans. Hur de tar sig an ett problem som egentligen inte är deras. Allt ifrån troll till trehövdade hundar. Det är väldigt fint att inse att Harry inte tagit sin berömdhet över huvudet – vilket jag kan tycka han gör i de senare filmerna i alla fall. Utan här är han fin, försiktig och väldigt för att allt ska vara rättvist och bra.

Alla barnen är väldigt söta, men snälla kan de sluta vara elaka mot Hermione? Ron och Harry är verkligen svin mot henne och sen blir de vänner och de nämner att det var ju bra för hon är så bra med läxorna. Please… En annan som faktiskt är irriterande är Snape. Första lektionen och alla andra lektioner efteråt är han bara ett svin helt utan anledning.

Vill inte avskräcka er för att jag enbart ger boken en trea. Det är min rationella åsikt om den, men jag såklart älskar den. Så himla fin och underbar värld som Rowling har byggt upp.

★★★

Minirecensioner | It’s Not Summer Without You & We’ll Always Have Summer

Jag håller just nu på att läsa några YA-böcker, och i den senaste delen läste jag The Summer I Turned Pretty och kunde sedan inte låta bli att läsa resten av serien. Sagt och gjort så läste jag de två andra delarna i denna triologi.

Summer

It’s Not Summer Without You av Jenny Han

Förra sommaren var en stor dröm för Belly, men hösten kommer och förändringar sker. Förhållandet med Conrad spricker i samband med Susannahs död. När Jeremiah ringer och berättar att Conrad är försvunnen bestämmer de sig för att leta upp honom och hamnar i sommarhuset i Cousins.

Alltså.. jag vet inte riktigt vad denna boken ska vara. Det känns som att de plötsligt inte har någon koll på vilka de är längre. Att de inte känner varandra. Belly och Conrads förhållande försvinner, och Conrad säger att han inte bryr sig om henne. Det värsta är att Jeremiah tror på honom. Vet du inte vem din bror är längre? Belly kommer på att hon har kommit över Conrad så fort hon kysser Jeremiah. Visst, det kanske är en finare romans än med Conrad. Men känner inte samma sak för dem. Fick inte heller den direkta känslan över Jeremiah i första boken – där är han söt och vänskaplig…? Kändes inte som hans känslor var så uppriktiga då, men de var de tydligen. Lite kul ändå att få läsa Jeremiahs perspektiv då och då. Gjorde att jag gillade honom mer. Men saknade Conrads perspektiv.

★★

Summer

We’ll Always Have Summer av Jenny Han

Belly och Jeremiah är tillsammans och går på college. Efter att fått veta att Jeremiah varit otrogen brister det. När han friar till henne förlåter hon honom och säger ja. Men det är inte alla som är positiva till deras förlovning och stundande bröllop. 

Istället för Jeremiahs perspektiv får vi Conrads. Det gillar jag lite mer. I den här boken börjar det med att Belly och Jeremiah är tillsammans istället. Där vi lämnade det helt enkelt. Det har gått ungefär två år om jag minns rätt och de är på college och bestämmer sig för att gifta sig. Herregud, vilken idiotisk idé. Speciellt med tanke på att det kommer direkt efter att han har varit otrogen – eller som Ross skulle sagt: ”We’re on a break!”. Att Belly finner vägen tillbaka till Conrad är inte förvånande utan det som jag tror alla hoppades på. Denna bok kändes mer som att knyta ihop sagan efter allt som hände i tvåan. Och sen blev det bara såhär…

★★

Månadssammanfattning | September

augustiHar inte sett så mycket nytt nu i september. Utan har hållit mig till att se You som kommit, och sett ikapp Luke Cage. Annars har jag och Johan också börjat lite smått på American Horror Story – igen. Samt att jag har börjat titta lite på Iron Fist för att se ikapp den också. Men nu kommer alla gamla serier och jag börjar väl fokusera på att hinna med dem.

Nya serier jag har sett: You
Serier jag har sett klart: –
Serier jag har sett ikapp: Luke Cage

augustiDet känns som jag har läst en hel del i det senaste. Kan bero på att nästan allt jag har läst i september gjorde jag i sista veckan. Blev klar med Sagan om Isfolket-serien och läste även mer YA-böcker som ni kunde läsa om igår.

58. Rop av stumma röster – Margit Sandemo | ★½
59. Since You’ve Been Gone – Morgan Matson | ★★½
60. Fångad av tiden – Margit Sandemo | ★★
61. Demonernas fjäll – Margit Sandemo | ★★½
62. Lugnet före stormen – Margit Sandemo | ★½
63. En glimt av ömhet – Margit Sandemo | ★★★
64. Den onda dagen – Margit Sandemo | ★★½
65. Legenden om Marco – Margit Sandemo | ★★★½
66. Det svarta vattnet – Margit Sandemo | ★★★
67. Är det någon där ute? – Margit Sandemo | ★★½
68. The Fill-In Boyfriend – Kasie West | ★★★½

Antal böcker på svenska: 9
Antal böcker på engelska: 2
Antal böcker non-fiction: 0
Antal ljudböcker: 0
Antal e-böcker: 2
Antal sidor: 3 067
Medelbetyg: 2,5

augusti

20 filmer blev det i september. Väldigt få filmer jag har sett om denna månaden utan till största del filmer jag inte tidigare sett. Det är ju väldigt kul!

106. Mulan ♲ | ★★★★
107. Avengers: Infinity War ♲ | ★★★★
108. Friday | ★★★
109. The Mask | ★★
110. The Bourne Supremacy | ★★★
111. The Bourne Ultimatum | ★★★
112. Blade Runner 2049 | ★★★½
113. Winnie the Pooh | ★★★★
114. Jason Bourne | ★★★
115. Annabelle | ★★
116. The Nun | ★★½
117. Dinosaur | ★★★
118. Like Father | ★★
119. Pocahontas ♲ | ★★★
120. Paterson | ★★★
121. The Tigger Movie | ★★★
122. Hereditary | ★★★★
123. Up ♲ | ★★★★½
124. Pride & Prejudice ★★★★★
125. 10 Things I Hate About You ♲ | ★★★★

Antal filmer jag sett tidigare: 6
Antal filmer på bio: 1
Antal dokumentärer: 0
Medelbetyg: 3,3

Minirecensioner | Since You’ve Been Gone, The Fill-in Boyfriend & The Summer I Turned Pretty

Andra delen i min så kallade ”Karin gillar inte YA-böcker men ska och försöka i alla fall”. Första delen kan ni läsa här och kan ju inte direkt säga att det gick jättebra. Det var böcker som verkligen fick mig att återgå till att YA-böcker inte är någonting för mig. Men nu… dessa tre böcker har gett mig mer hopp!

YA

Since You’ve Been Gone av Morgan Matson

Sloane var den som fick Emily att komma ut ur sitt skal och gjorde hennes liv intressant. När de precis ska ha en underbar sommar så försvinner Sloane. Utan att säga till och enbart en ”att göra”-lista. Det blir Emilys mål för sommaren – så kanske hon får tillbaka sin bästa vän till slut. 

Denna bok var helt okej. Den var väldigt cheesy och somrig. Blir nästan lite sur att sommaren precis har varit och det är ett tag till nästa. Since You’ve Been Gone är en bok om vänskap och hur det blir när hela ens personlighet är sammankopplad med en person och vad som sker när den försvinner. Det är i alla fall någonting som jag kan relatera till – även om jag inte fått en fin lista. Gillade verkligen hur Emily utvecklades genom boken. Hur hon växer och blir mer ”sig själv” än en förlängd version av Sloane. Var nyfiken på mysteriet kring Sloane och varför hon bara försvann, och slutet gjorde mig faktiskt lite besviken… Däremot var kärleken mellan Emily och Frank alldeles lagom. För det var ändå inte de två som var syftet med boken.

★★½

YA

The Fill-In Boyfriend av Kasie West

Gia blir dumpad av sin pojkvän Bradley precis innan skolbalen. Det skulle varit tillfället hon fick chansen att visa upp Bradley för sina vänner och visa att han faktiskt existerar. Istället får hon med sig en annan kille som hon inte ens vet namnet på. 

Gillade The Fill-In Boyfriend mer än vad jag trodde jag skulle göra. Var rätt irriterad på Gia i de första sidorna, och den sidan som ytlig och självisk kom fram då och då. Men hon var inte den värsta karaktären. Bradley som dumpar henne (och är tillsammans med ändå så yngre tjej) nej tack. Hennes vänner, speciellt Jules, är skit. Därför var det skönt att ha två bra och härliga karaktärer. FIB (Fill-In-Bradley) och hans syster. De sa ofta vad de tyckte, stod för mycket underhållning och bara var allmänt mysiga och härliga. Precis som en vill ha det i romantisk böcker. Plötsligt satt jag där och ville ha mer av denna sockersöta historien.

★★★½

YA

The Summer I Turned Pretty av Jenny Han

Isabel är tillbaka vid huset vid havet som alla andra somrar. Men den här sommaren är allt förändrat. När nya aningar och minnen från förr krockar och trasslar till relationen mellan Isabel och bröderna Conrad och Jeremiah. Det är uppenbart att de står inför ett oundvikligt triangeldrama.

Först avskydde jag boken. Det verkar vara grundkonceptet med mig och YA. Men sen kom jag in i boken och den är som många andra i den här genren, väldigt söt. Det är en söt historia, som i många fall inte alls är särskild söt. Det är ändå någonting med mystiska ‘män’ som är en aning deppiga som jag ändå älskar. Mot mitt bättre förstånd. Det var nog det som fick mig att höja betyget till en trea. I slutet ville jag ändå ha denna bok till en film. Samma sätt som Jenny Hans andra bokserie har blivit. Om jag kommer fortsätta denna Summer-serie? Ja, måste ju få lite mer av detta sockervadd.

★★★

Sagan om Isfolket | 43-47

Isfolket

En glimt av ömhet

Kampen mot Tengel den onde hade utvecklat sig till en livsfarlig kapplöpning, där det gällde att komma först till Isfolkets dal. Isfolket hade goda hjälpare, men Tengels skara var otroligt starka och inte minst hänsynslösa. Mitt uppe i denna striden upplevde den olycksfödde Tova sitt livs första och kanske enda svärmeri – med den dödsjuke irländaren Ian Morahan…

När en läser på baksidan om att den kanske till stor del handlar om Tova och hennes nya kärlek för Morahan så låter den inte särskilt lockande. Visserligen är Tova (nu) en intressant och härlig karaktär att följa. Men det som gör den här boken bra är tempot och hur spännande den faktiskt är. Hur de kämpar, kommer ifrån varandra, möts igen. Hur en får följa Tengel den onde och hans tankegångar. Väldigt många där väldigt hastigt och i förbifarten. Men det är okej. Det som verkligen tog tag i mitt hjärta var när vi fick återse Ulvar och Kolgrim. Hur de två barnen valde den onda sidan, och alltid varit i skuggan av en annan – men nu tillsammans med Marco och Sol hittade de hem. Så fint! Förresten, inte jätteförtjust i hur Margit Sandemo skriver in sig i böckerna, men den här gången var jag i alla fall mer beredd på det.

★★★

Isfolket

Den onda dagen

Det var en svart dag i Isfolkets historia. Tengel den onde och hans högra hand, den grymme Lynx, samlade hela sin styrka för att krossa isfolket och deras hjälpare. Och Tengels hantlangare var många – legosoldater, krigsförbrytare, bildsköna, förföriska häxor och pansarklädda ryttare som det verkade omöjligt att besegra…

Slutstriden är verkligen här! Det händer mycket men samtidigt ändå rätt stillastående. Vi får både följa Tengel den onde och Lynx som är en fortfarande okänd karaktär. Älskar hur Sandemo skriver humoristiskt när hon talar om Tengel den onde. Hur han ibland framstår som en litet barn i en sandlåda. Med detta även följa de fem utvalda som står redo för att verkligen slå och vinna över Tengel den onde.

★★½

Isfolket

Legenden om Marco

Marco var en av Isfolkets fem utvalda i kampen mot Tengel den onde. Han var den mystiske, en medhjälpare så stark att de andra inte kunde ana hans styrka. Men nu hade Marco fått ett nästan omöjligt uppdrag – att ödelägga den grymme Lynx, Tengels närmaste medarbetare. Och detta måste han klara utan att ta till sina starkaste vapen…

Jag gillar Marco, men samtidigt är han väldigt svår att gripa tag i. Han var där, sen försvann han och vi fick se glimtar av honom (eller hans ‘efterträdare’) och nu är han här igen. Men fortfarande inte riktigt närvarande. Lite svårt att förklara. Det som är konstigt är att Nataniel är den utvalda, men här kommer Marco med ännu större förmågor och nästan sätter sig framför honom. Gillade att vi fick en genomgång vem Marco är och vad han har gjort under den här långa perioden. Samt extra kul att de fick till Christa och Linde-Lou och deras kärlek. Vi fick också reda på vem Lynx var!

★★★½

Isfolket

Det svarta vattnet

Tengel den onde var klar att erövra världen. Sakta men säkert närmade han sig nu det svarta vattnet som skulle ge honom obegränsad makt. Och isfolkets utvalda, som med Nataniel i spetsen var utsända för att stoppa Tengel den onde, satt fast i Det Stora Svalget – platsen som ännu ingen hade lyckats ta sig ut ifrån…

Slutstriden är här! De är i Det Stora Svalget – och faktiskt finner sina vänner där igen. Även om ingen annan tidigare har lyckats komma dit. Är väldigt skeptisk till historien med Tiili. Det hon har upplevt är ett av de värsta en någonsin kan komma på. Och Tengel den onde är verkligen en hemsk person som ens gjorde så. Men hela ‘lösningen’ kändes inte helt okej den heller. Det var annars en spännande strid mellan Nataniel och Tengel den onde och hur han lyckades förgöra sin motståndare.

★★★

Isfolket

Är det någon där ute?

Isfolkets långa och farliga kamp mot Tengel den onde var över. Tan-ghil, jordens gissel och plåga, var över för alltid. Men därmed var det inte garanterat att allt skulle bli bra i framtiden. Ännu var det många obesvrade frågor, och Isfolkets medlemmar hade spännande år framför sig…

Vi har nu kommit till sista boken och efter detta är Sagan om Isfolket avklarat för andra gången. Det är lite sorgligt att inte få läsa om dessa underbara karaktärer igen. Men jag vet att de finns i min bokhylla och redo att läsas igen. En del känner att sista boken är rätt överflödig då Tengel den onde förgörs. Men samtidigt fick vi historien om Tiili i början av denna bok, och som jag sa tidigare är det ett öde som verkligen tog tag i mitt hjärta. Vi får också läsa om hur fel det också blir. Visserligen är Lucifer en fin karaktär här – men hur han nästlade sig in i Isfolkets släkt och blev större och mer mäktig själv… ja, det kändes fel. Och Sandemo tog upp det. Hur de tillintegjorde en ondska, men också banade vägen för en annan. Sedan hur de fortsätta karaktärerna lever och gör… ja, inte alls intresserad faktiskt.

Sen sista delen… Hur hon ännu en gång skriver in sig själv i Isfolket. Jag är inget fan av det. Men med det sagt, vill jag ändå säga att de sista sidorna som handlade om hur hon skrev, hur hon kände när hon skrev var intressant. Det är kul att läsa om mer ‘behind-the-scen’ när det kommer till böcker för det känns som det är sällan som en får den möjligheten.

★★½

Tidigare inlägg om Isfolket, 

1-45-89-1213-1718-2223-2728-3233-3738-42

Sagan om Isfolket | 38-42

Isfolket

Små män kastar långa skuggor

Som liten flicka blev Karin Volden vid två tillfällen brutalt våldtagen. Även om hon till viss del lyckades förskjuta de grymma upplevelserna, blev hon med tiden alltmer sluten och rädd för kontakt med andra människor. Under kriget blev hon utsatt för ett nytt övergrepp, och då blev det en våldsam reaktion. Värre blev det då hon kände att det var överfallets – och därmed hennes – fel att brodern Jonathan blev skickad till et koncentrationsläger i Tyskland…

Okej, ibland heter hon Karin och ibland Karine. Så jag vet inte. Men för att det är lite skoj, så kan hon heta Karin. Fast hennes historia är så sorglig och tragisk så jag vet inte om det är så kul ändå. Tycker boken börjar bra och de får ett väldigt fint syskonrelation, Jonathan och Karin. Men sen tycker jag ändå att slutet blir väldigt fort och allt bara händer utan att en riktigt hänger med. Det är lite tråkigt för annars är detta en bra bok.

★★★

Isfolket

Rop av stumma röster

Nataniel Gard av Isfolket – son i 15:e generation från Tengel och Silje – och utvald till att leda den slutgiltiga kampen mot Tengel den onde. Men ännu var han inte mogen, utan behövde andra svåra uppgifter att träna sig på. Ellen Knutsen hade upplevt många hemska och mystiska saker, och även personligen var hon något av en gåta. Det skulle visa sig att dessa två hade mer gemensamt än vad Nataniel först kunde ana…

Denna bok av Isfolket är okej. Det är kul att läsa om Nataniel då han är en nyckelperson i Isfolket-böckerna, och den personen som de sista böckerna egentligen handlar om. Då han är just den utvalda i kampen. Här i Rop av stumma röster är han inte riktigt redo utan åker mest runt och hjälper andra människor. Där han möter sin kära Ellen. Deras kärlekshistoria är ändå rätt sorglig. Antar att det är kul att äntligen få veta vad som hände med den försvunna släktgrenen. Men annars, mest en mellanbok.

★½

Isfolket

Fångad av tiden

Tova Brink var en av isfolkets svårast drabbade, hennes utseende fick folk att snabbt dra sig undan i vämjelse – och hon kallades allmänt för häxa. Trots detta var hon utvald till att medverka i ättens kamp mot Tengel den onde. Men Tova själv hade helt andra planer. Den enda gången hon kunde känna riktig glädje, var när hon lyckades göra livet surt för andra. Vad det då inte mer naturligt för henne att gå i Tengel den ondes tjänst…

Jag är väldigt delad till Tova. På samma sätt som till Tula. De två börjar som ‘onda’ och ändå hyfsat redo att gå Tengel den ondes väg istället för den goda. Sedan, såklart, ändras deras beslut och de blir älskvärda. Men det är just där i början som jag bara blir irriterad. Men ja.. denna bok får enbart två stjärnor för Tovas skull, för om det inte var en bok om hennes introduktion, utan bara resterande handling så hade den fått längre.

★★

Isfolket

Demonernas fjäll

Nataniel Gard var den som blivit utvald att leda kampen mot Isfolkets onde stamfader, men för att klara detta måste han få hjälp, och det var den svårt drabbade Tova Brink och Ellen Skogsrud som blev hans närmaste allierade. Men skulle Tengel den onde låta sig besegras, måste alla tänkbara resurser sättas in i striden. Därför samlades hela släkten vid Deonernas fjäll, där mycket skulle avslöjas – både på gott och ont…

Okej, denna bok handlar om ingenting… Men med det sagt så är den rätt fantastisk ändå. Bara att få ‘återse’ alla gamla karaktärer är ju helt underbart. Hur Sol äntligen får träffa sin mamma igen. Hur Tamlin & Vanja får möta deras dotter. Resten är mycket att gå tillbaka i historien för att se hur allt blev som det blev. Hur vissa karaktärer är i släktskap med andra, hur släkten ser egentligen ut innan Tengel den gode. Även om det är en mellanbok med en massa fakta så finns det guldkorn i den!

★★½

Isfolket

Lugnet före stormen

Efter Isfolkets hemliga möte i Demonernas fjäll stod det kalrt att kampen mot Tengel den onde skulle bli mycket svårare och farligare än någon hade trott. Fem av Isfolkets medlemmar gav sig av mot Tröndelag och Isfolkets glömda dal – och blev då varse att Tengel den onde hade en stor skara anhängare på jakt efter dem…

Vi har Nataniel, Ellen, Tova, Gabriel och Marco som gör sig redo för att ta upp kampen om Tengel den onde. De hamnar alla i en stor knipa, fast på olika håll, och hela boken slutar med en cliffhanger. Med det sagt så är jag mindre förtjust i denna bok. Tycker att det blir lite krångligt, mer än vad de behöver. En förstår inte alls irländaren Ian Morahan, som egentligen inte har någonting att göra här. Men om jag minns rätt, så kommer han och Tova får något mellan varandra. För just nu är hon ju förälskad i Marco – som känns väldigt omöjlig att ha någon romans med. Och vad tyckte vi om att Rune var Alrunan? Hm… har ett svagt minne, men antar att det är kul.

★½

Tidigare inlägg om Isfolket, 

1-45-89-1213-1718-2223-2728-3233-37

Sagan om Isfolket | 33-37

Isfolket

Nattens demon

Han var Tamlin, nattens demon, sänd av Tengel den onde för att spionera på Isfolket. Han upptäckte dem i deras mardrömmar och luskade reda på deras planer för framtiden. Men Tamlin hade inte räknat med unga Vanja, som till och med efter Isfolkets mått hade mycket speciella gåvor. För även om Tamlin var osynlig för alla andra, kunde Vanja se honom – och förälska sig i honom.

Detta kan mycket väl vara en av mina favoritböcker i Isfolket-serien. Vet inte riktigt varför utan bara att jag älskar den. Kärleken som uppstår mellan två som som inte alls borde vara kära. En nattdemon och en flicka. De växer också upp med varandra och lär sig att älska varandra. Inte att de måste – för snarare tvärtom. Men att de inte blir blixtförälskade som i många andra av böckerna. Väldigt många scener med erotiska inslag om en gillar sånt. Och mer av den storyn om Lucifer som ger sig in i matchen mot Tengel den onde. Gillar sånt!

★★★★

Isfolket

Kvinnan på stranden

André Brink var utsedd till att finna Isfolkets drabbade i sin generation. Jakten förde honom till Trondheim, där en olycklig kvinna fått ett dödfött, starkt missbildat barn. Kunde Isfolket ha andra ättlingar än de han kände till? André fann kvinnosaksförespråkaren Mali och den hjälpsamme Nette, och spåren ledde de tre till Sverige. Där väntade en ofattbar ondska på sin gruvliga hämnd…

Den här boken handlar om en myt och ett mysterium. Ännu en gång. Att de nu ska försöka lista ut vem som är deras släkting. Grejen är att jag som ni vet föredrar när de är hemma och de senare böckerna är väldigt lite där. Det tycker jag är tråkigt. Och alla dessa mysterium är bara ingenting för mig. Jag vill ha familjen och deras historia. Vad de sysslar med. Okej, antar dock att det finns en gnutta av familjens historia (då den är sammankopplad) men ändå.

★½

Isfolket

Vandring i mörkret

I Marimas Spanien satt en amatörkompositör och experimenterade med trollstämd musik. Han slutförde aldrig verket, men bara tonerna var nog för att få den onde Tengel att röra på sig. I all hast blev Vetle sänd av Isfolket för att förstöra noterna innan en katastrof skulle kunna inträffa. Med Tengel hade mäktiga medhjälpare och en av de allra värsta var redan på väg för att stoppa Vetle…

Gillar ändå ibland resor. Och denna resa till Spanien är ändå spännande. Det blir ett äventyr att följa Vetle. Hans resa genom Europa som är i fullgång av första världskriget. Han får se sviterna av det men aldrig riktigt komma in i det. Hans resa handlar om Tengel den onde som börjat röra på sig. Det är också ett ”monster” med i denna och det är ju ändå rätt kul!

★★½

Isfolket

Trollmåne

Christa Lind var utvald till att föda Isfolkets alldeles speciella barn, som med tiden skulle ta upp kampen mot Tengel den onde. Christas styvfar ville att hon skulle gifta sig med den kristne änkemannen Abel. Men han var dubbelt så gammal som Christa och hade dessutom sju söner. Då gick hennes tankar till den fattige torparsonen Lindelo, över vilken det vilade en förunderlig mystik…

Christa är en sådan fin karaktär. Hela den släkten med Saga och neråt är intressanta och följa. Christa som blir ändå dåligt behandlad av sin så kallade far. Vet egentligen ingenting om livet och är alldeles för naiv för sitt egna bästa. Sen har vi Lindelo som är en särskild karaktär. Det är ändå väldigt fint. På sitt konstiga sätt.

★★★½

Isfolket

Stad i skräck

En råkall januaridag 1937 kom Döden till byn Halden, med en fripassagerare på ett skepp från Rotterdam. Bland de många, som blivit hotade till livet, var den självutplånande och underkuvade Vinnie Dalen. Polismannen Rikard Brink av Isfolket fick uppgiften att hindra katastrofen. Men för att klara av det måste han först vinna den förskrämda flickan Vinnies tillit…

Okej, ännu en polisuppdrag med att leta upp människor för att folk dör. Men detta har ingenting med Isfolket att göra. Förutom att Rikard råkar vara där och han blir ju automatiskt inte sjukt för han är Isfolket och de är starka – men han är ändå inte en utvald eller drabbad. Bara en vanlig man. Så även om jag uppskattar den för Vinnie och allt omkring är intressant är detta inte en favorit.

★★½

Tidigare inlägg om Isfolket, 

1-45-89-1213-1718-2223-2728-32