
Dune | Bokrecension
Min första kontakt med Dune var i bokaffären när Johan sa att jag borde läsa den. För det är en av de mest inflytelserika sci-fi böckerna. Jag har aldrig varit ett stort fan av sci-fi innan men de senaste åtta åren har det hänt någonting. Star Wars ligger nu varmt om hjärtat och en av mina favoritböcker är ändå The Martian. Boken blev köpt och stod i hyllan i många år. Glömde nästan bort att den var där. Istället såg vi filmatiseringen av David Lynch. Som enligt mitt tycke är en mindre katastrof. När det blev tal om det skulle komma en ny filmatisering ville jag läsa boken innan. Planerade att läsa den förra året men när filmen flyttades fram gjorde även mina läsplaner det. Jag blev klar bara några få dagar innan filmen kom ut och jag satt i biosalongen med mina vänner. Men det är en historia längre fram.
Tillbaka till boken av Frank Herbert. En gigant bland science fiction. Vad tyckte jag? Eftersom jag hade sett Lynch version hade jag inga förväntningar av att Dune skulle vara en bra bok. Snarare tvärtom.
Familjen Atreides får i uppdrag av kejsaren att ta över hanteringen av ökenplaneten Arrakis. Vars planet är den enda som har det dyrbaraste i hela universumet: kryddan Melange. Atreides fiender, familjen Harkonnen, har tvingats lämna över sin position som styrande och är inte allt för glada att tvingas lämna över sin makt.

Allt börjar väldigt direkt och vi kastas in i en berättelse där jag inte riktigt känner mig hemma i. Vet knappt vad hälften betyder men som tur är så följs vi av Paul som inte heller har hundra procent koll på allt. Vi lär oss i takt med honom. Det är lite komiskt att det är en konstigt värld med annorlunda namn och livsöden så heter huvudpersonen något vanligt som Paul och hans mamma är Jessica.
Det är mycket som sker på dessa 577 sidor. Det är bakgrunder som byggs upp, religiösa och mystiska idéer, resor på både de fysiska och psykiska planen. Frank Herbert är duktig på att skapa en värld som vi snart känner oss hemma i – trots den var så främmande från början. Även om det är mycket som sker så är det en mindre bra fördelning. Början och slutet är fullspäckat men det är en lång stund i mitten där ingenting händer. Ingenting. Det är en lång resträcka för att sedan knyta ihop säcken på ett lite hastigt sätt.
Det finns en fortsättning som man kan läsa om man vill, vad jag har förstått. Det går lika bra att se den som en stand alone, men det är någonting som lockar mig med att fortsätta. Bara kanske inte nu direkt. Men tvåan har hamnat på min att läsa lista. För sammanfattningsvis tycker jag ändå om boken. Verkligen inget mästerverk men helt klart godkänd bok med en intressant värld.
Originaltitel: Dune
Serie: Dune #1
Sidor: 577
Genre: Sci-Fi
Mitt betyg: ★★★½
Författare: Frank Herbert
Utgiven: 1965
Format: Pocket
Land: USA
Goodreads betyg: 4.24

