Sagan om Isfolket | 43-47

Isfolket

En glimt av ömhet

Kampen mot Tengel den onde hade utvecklat sig till en livsfarlig kapplöpning, där det gällde att komma först till Isfolkets dal. Isfolket hade goda hjälpare, men Tengels skara var otroligt starka och inte minst hänsynslösa. Mitt uppe i denna striden upplevde den olycksfödde Tova sitt livs första och kanske enda svärmeri – med den dödsjuke irländaren Ian Morahan…

När en läser på baksidan om att den kanske till stor del handlar om Tova och hennes nya kärlek för Morahan så låter den inte särskilt lockande. Visserligen är Tova (nu) en intressant och härlig karaktär att följa. Men det som gör den här boken bra är tempot och hur spännande den faktiskt är. Hur de kämpar, kommer ifrån varandra, möts igen. Hur en får följa Tengel den onde och hans tankegångar. Väldigt många där väldigt hastigt och i förbifarten. Men det är okej. Det som verkligen tog tag i mitt hjärta var när vi fick återse Ulvar och Kolgrim. Hur de två barnen valde den onda sidan, och alltid varit i skuggan av en annan – men nu tillsammans med Marco och Sol hittade de hem. Så fint! Förresten, inte jätteförtjust i hur Margit Sandemo skriver in sig i böckerna, men den här gången var jag i alla fall mer beredd på det.

★★★

Isfolket

Den onda dagen

Det var en svart dag i Isfolkets historia. Tengel den onde och hans högra hand, den grymme Lynx, samlade hela sin styrka för att krossa isfolket och deras hjälpare. Och Tengels hantlangare var många – legosoldater, krigsförbrytare, bildsköna, förföriska häxor och pansarklädda ryttare som det verkade omöjligt att besegra…

Slutstriden är verkligen här! Det händer mycket men samtidigt ändå rätt stillastående. Vi får både följa Tengel den onde och Lynx som är en fortfarande okänd karaktär. Älskar hur Sandemo skriver humoristiskt när hon talar om Tengel den onde. Hur han ibland framstår som en litet barn i en sandlåda. Med detta även följa de fem utvalda som står redo för att verkligen slå och vinna över Tengel den onde.

★★½

Isfolket

Legenden om Marco

Marco var en av Isfolkets fem utvalda i kampen mot Tengel den onde. Han var den mystiske, en medhjälpare så stark att de andra inte kunde ana hans styrka. Men nu hade Marco fått ett nästan omöjligt uppdrag – att ödelägga den grymme Lynx, Tengels närmaste medarbetare. Och detta måste han klara utan att ta till sina starkaste vapen…

Jag gillar Marco, men samtidigt är han väldigt svår att gripa tag i. Han var där, sen försvann han och vi fick se glimtar av honom (eller hans ‘efterträdare’) och nu är han här igen. Men fortfarande inte riktigt närvarande. Lite svårt att förklara. Det som är konstigt är att Nataniel är den utvalda, men här kommer Marco med ännu större förmågor och nästan sätter sig framför honom. Gillade att vi fick en genomgång vem Marco är och vad han har gjort under den här långa perioden. Samt extra kul att de fick till Christa och Linde-Lou och deras kärlek. Vi fick också reda på vem Lynx var!

★★★½

Isfolket

Det svarta vattnet

Tengel den onde var klar att erövra världen. Sakta men säkert närmade han sig nu det svarta vattnet som skulle ge honom obegränsad makt. Och isfolkets utvalda, som med Nataniel i spetsen var utsända för att stoppa Tengel den onde, satt fast i Det Stora Svalget – platsen som ännu ingen hade lyckats ta sig ut ifrån…

Slutstriden är här! De är i Det Stora Svalget – och faktiskt finner sina vänner där igen. Även om ingen annan tidigare har lyckats komma dit. Är väldigt skeptisk till historien med Tiili. Det hon har upplevt är ett av de värsta en någonsin kan komma på. Och Tengel den onde är verkligen en hemsk person som ens gjorde så. Men hela ‘lösningen’ kändes inte helt okej den heller. Det var annars en spännande strid mellan Nataniel och Tengel den onde och hur han lyckades förgöra sin motståndare.

★★★

Isfolket

Är det någon där ute?

Isfolkets långa och farliga kamp mot Tengel den onde var över. Tan-ghil, jordens gissel och plåga, var över för alltid. Men därmed var det inte garanterat att allt skulle bli bra i framtiden. Ännu var det många obesvrade frågor, och Isfolkets medlemmar hade spännande år framför sig…

Vi har nu kommit till sista boken och efter detta är Sagan om Isfolket avklarat för andra gången. Det är lite sorgligt att inte få läsa om dessa underbara karaktärer igen. Men jag vet att de finns i min bokhylla och redo att läsas igen. En del känner att sista boken är rätt överflödig då Tengel den onde förgörs. Men samtidigt fick vi historien om Tiili i början av denna bok, och som jag sa tidigare är det ett öde som verkligen tog tag i mitt hjärta. Vi får också läsa om hur fel det också blir. Visserligen är Lucifer en fin karaktär här – men hur han nästlade sig in i Isfolkets släkt och blev större och mer mäktig själv… ja, det kändes fel. Och Sandemo tog upp det. Hur de tillintegjorde en ondska, men också banade vägen för en annan. Sedan hur de fortsätta karaktärerna lever och gör… ja, inte alls intresserad faktiskt.

Sen sista delen… Hur hon ännu en gång skriver in sig själv i Isfolket. Jag är inget fan av det. Men med det sagt, vill jag ändå säga att de sista sidorna som handlade om hur hon skrev, hur hon kände när hon skrev var intressant. Det är kul att läsa om mer ‘behind-the-scen’ när det kommer till böcker för det känns som det är sällan som en får den möjligheten.

★★½

Tidigare inlägg om Isfolket, 

1-45-89-1213-1718-2223-2728-3233-3738-42

Sagan om Isfolket | 38-42

Isfolket

Små män kastar långa skuggor

Som liten flicka blev Karin Volden vid två tillfällen brutalt våldtagen. Även om hon till viss del lyckades förskjuta de grymma upplevelserna, blev hon med tiden alltmer sluten och rädd för kontakt med andra människor. Under kriget blev hon utsatt för ett nytt övergrepp, och då blev det en våldsam reaktion. Värre blev det då hon kände att det var överfallets – och därmed hennes – fel att brodern Jonathan blev skickad till et koncentrationsläger i Tyskland…

Okej, ibland heter hon Karin och ibland Karine. Så jag vet inte. Men för att det är lite skoj, så kan hon heta Karin. Fast hennes historia är så sorglig och tragisk så jag vet inte om det är så kul ändå. Tycker boken börjar bra och de får ett väldigt fint syskonrelation, Jonathan och Karin. Men sen tycker jag ändå att slutet blir väldigt fort och allt bara händer utan att en riktigt hänger med. Det är lite tråkigt för annars är detta en bra bok.

★★★

Isfolket

Rop av stumma röster

Nataniel Gard av Isfolket – son i 15:e generation från Tengel och Silje – och utvald till att leda den slutgiltiga kampen mot Tengel den onde. Men ännu var han inte mogen, utan behövde andra svåra uppgifter att träna sig på. Ellen Knutsen hade upplevt många hemska och mystiska saker, och även personligen var hon något av en gåta. Det skulle visa sig att dessa två hade mer gemensamt än vad Nataniel först kunde ana…

Denna bok av Isfolket är okej. Det är kul att läsa om Nataniel då han är en nyckelperson i Isfolket-böckerna, och den personen som de sista böckerna egentligen handlar om. Då han är just den utvalda i kampen. Här i Rop av stumma röster är han inte riktigt redo utan åker mest runt och hjälper andra människor. Där han möter sin kära Ellen. Deras kärlekshistoria är ändå rätt sorglig. Antar att det är kul att äntligen få veta vad som hände med den försvunna släktgrenen. Men annars, mest en mellanbok.

★½

Isfolket

Fångad av tiden

Tova Brink var en av isfolkets svårast drabbade, hennes utseende fick folk att snabbt dra sig undan i vämjelse – och hon kallades allmänt för häxa. Trots detta var hon utvald till att medverka i ättens kamp mot Tengel den onde. Men Tova själv hade helt andra planer. Den enda gången hon kunde känna riktig glädje, var när hon lyckades göra livet surt för andra. Vad det då inte mer naturligt för henne att gå i Tengel den ondes tjänst…

Jag är väldigt delad till Tova. På samma sätt som till Tula. De två börjar som ‘onda’ och ändå hyfsat redo att gå Tengel den ondes väg istället för den goda. Sedan, såklart, ändras deras beslut och de blir älskvärda. Men det är just där i början som jag bara blir irriterad. Men ja.. denna bok får enbart två stjärnor för Tovas skull, för om det inte var en bok om hennes introduktion, utan bara resterande handling så hade den fått längre.

★★

Isfolket

Demonernas fjäll

Nataniel Gard var den som blivit utvald att leda kampen mot Isfolkets onde stamfader, men för att klara detta måste han få hjälp, och det var den svårt drabbade Tova Brink och Ellen Skogsrud som blev hans närmaste allierade. Men skulle Tengel den onde låta sig besegras, måste alla tänkbara resurser sättas in i striden. Därför samlades hela släkten vid Deonernas fjäll, där mycket skulle avslöjas – både på gott och ont…

Okej, denna bok handlar om ingenting… Men med det sagt så är den rätt fantastisk ändå. Bara att få ‘återse’ alla gamla karaktärer är ju helt underbart. Hur Sol äntligen får träffa sin mamma igen. Hur Tamlin & Vanja får möta deras dotter. Resten är mycket att gå tillbaka i historien för att se hur allt blev som det blev. Hur vissa karaktärer är i släktskap med andra, hur släkten ser egentligen ut innan Tengel den gode. Även om det är en mellanbok med en massa fakta så finns det guldkorn i den!

★★½

Isfolket

Lugnet före stormen

Efter Isfolkets hemliga möte i Demonernas fjäll stod det kalrt att kampen mot Tengel den onde skulle bli mycket svårare och farligare än någon hade trott. Fem av Isfolkets medlemmar gav sig av mot Tröndelag och Isfolkets glömda dal – och blev då varse att Tengel den onde hade en stor skara anhängare på jakt efter dem…

Vi har Nataniel, Ellen, Tova, Gabriel och Marco som gör sig redo för att ta upp kampen om Tengel den onde. De hamnar alla i en stor knipa, fast på olika håll, och hela boken slutar med en cliffhanger. Med det sagt så är jag mindre förtjust i denna bok. Tycker att det blir lite krångligt, mer än vad de behöver. En förstår inte alls irländaren Ian Morahan, som egentligen inte har någonting att göra här. Men om jag minns rätt, så kommer han och Tova får något mellan varandra. För just nu är hon ju förälskad i Marco – som känns väldigt omöjlig att ha någon romans med. Och vad tyckte vi om att Rune var Alrunan? Hm… har ett svagt minne, men antar att det är kul.

★½

Tidigare inlägg om Isfolket, 

1-45-89-1213-1718-2223-2728-3233-37

Sagan om Isfolket | 33-37

Isfolket

Nattens demon

Han var Tamlin, nattens demon, sänd av Tengel den onde för att spionera på Isfolket. Han upptäckte dem i deras mardrömmar och luskade reda på deras planer för framtiden. Men Tamlin hade inte räknat med unga Vanja, som till och med efter Isfolkets mått hade mycket speciella gåvor. För även om Tamlin var osynlig för alla andra, kunde Vanja se honom – och förälska sig i honom.

Detta kan mycket väl vara en av mina favoritböcker i Isfolket-serien. Vet inte riktigt varför utan bara att jag älskar den. Kärleken som uppstår mellan två som som inte alls borde vara kära. En nattdemon och en flicka. De växer också upp med varandra och lär sig att älska varandra. Inte att de måste – för snarare tvärtom. Men att de inte blir blixtförälskade som i många andra av böckerna. Väldigt många scener med erotiska inslag om en gillar sånt. Och mer av den storyn om Lucifer som ger sig in i matchen mot Tengel den onde. Gillar sånt!

★★★★

Isfolket

Kvinnan på stranden

André Brink var utsedd till att finna Isfolkets drabbade i sin generation. Jakten förde honom till Trondheim, där en olycklig kvinna fått ett dödfött, starkt missbildat barn. Kunde Isfolket ha andra ättlingar än de han kände till? André fann kvinnosaksförespråkaren Mali och den hjälpsamme Nette, och spåren ledde de tre till Sverige. Där väntade en ofattbar ondska på sin gruvliga hämnd…

Den här boken handlar om en myt och ett mysterium. Ännu en gång. Att de nu ska försöka lista ut vem som är deras släkting. Grejen är att jag som ni vet föredrar när de är hemma och de senare böckerna är väldigt lite där. Det tycker jag är tråkigt. Och alla dessa mysterium är bara ingenting för mig. Jag vill ha familjen och deras historia. Vad de sysslar med. Okej, antar dock att det finns en gnutta av familjens historia (då den är sammankopplad) men ändå.

★½

Isfolket

Vandring i mörkret

I Marimas Spanien satt en amatörkompositör och experimenterade med trollstämd musik. Han slutförde aldrig verket, men bara tonerna var nog för att få den onde Tengel att röra på sig. I all hast blev Vetle sänd av Isfolket för att förstöra noterna innan en katastrof skulle kunna inträffa. Med Tengel hade mäktiga medhjälpare och en av de allra värsta var redan på väg för att stoppa Vetle…

Gillar ändå ibland resor. Och denna resa till Spanien är ändå spännande. Det blir ett äventyr att följa Vetle. Hans resa genom Europa som är i fullgång av första världskriget. Han får se sviterna av det men aldrig riktigt komma in i det. Hans resa handlar om Tengel den onde som börjat röra på sig. Det är också ett ”monster” med i denna och det är ju ändå rätt kul!

★★½

Isfolket

Trollmåne

Christa Lind var utvald till att föda Isfolkets alldeles speciella barn, som med tiden skulle ta upp kampen mot Tengel den onde. Christas styvfar ville att hon skulle gifta sig med den kristne änkemannen Abel. Men han var dubbelt så gammal som Christa och hade dessutom sju söner. Då gick hennes tankar till den fattige torparsonen Lindelo, över vilken det vilade en förunderlig mystik…

Christa är en sådan fin karaktär. Hela den släkten med Saga och neråt är intressanta och följa. Christa som blir ändå dåligt behandlad av sin så kallade far. Vet egentligen ingenting om livet och är alldeles för naiv för sitt egna bästa. Sen har vi Lindelo som är en särskild karaktär. Det är ändå väldigt fint. På sitt konstiga sätt.

★★★½

Isfolket

Stad i skräck

En råkall januaridag 1937 kom Döden till byn Halden, med en fripassagerare på ett skepp från Rotterdam. Bland de många, som blivit hotade till livet, var den självutplånande och underkuvade Vinnie Dalen. Polismannen Rikard Brink av Isfolket fick uppgiften att hindra katastrofen. Men för att klara av det måste han först vinna den förskrämda flickan Vinnies tillit…

Okej, ännu en polisuppdrag med att leta upp människor för att folk dör. Men detta har ingenting med Isfolket att göra. Förutom att Rikard råkar vara där och han blir ju automatiskt inte sjukt för han är Isfolket och de är starka – men han är ändå inte en utvald eller drabbad. Bara en vanlig man. Så även om jag uppskattar den för Vinnie och allt omkring är intressant är detta inte en favorit.

★★½

Tidigare inlägg om Isfolket, 

1-45-89-1213-1718-2223-2728-32

Sagan om Isfolket | 28-32

Isfolket

Is och eld

Belinda var familjens svarta får. Hon var den dumma och klumpiga flickan som alltid hade fått stå i skuggan av sin präktiga storasyster Signe, men känslorna som brann i Belinda, var heta som av eld. Då hon för första gången mötte enstöringen Viljar av isfolket, blev hon skrämd. För Viljar ansågs som lite galen, och hans ögon var kalla som av is…

Blir alltid så ledsen när det handlar om äktenskap som inte fungerar för att männen är svin. Minns ni Liv i de första böckerna som blev illa behandlad av sin man. Här har vi en man som förstör både Signe och Belinda. Verkligen tragiskt. Annars är inte denna bok toppenbra. Viljar är en intressant karaktär – men hans känns inte så Isfolket av sig. På ett skumt sätt. Han borde veta att han kan vända sig till Vinga och Heike. Men han gör det inte.

★★

Isfolket

Lucifers kärlek

Saga Simon var en av Isfolkets utvalda. När hon fick veta att hennes släktingar i Norge behövde hennes hjälp gav hon sig iväg på en mycket strapatsrik resa mot gränsen. Ödet förde henne samman med två vackra, äventyrliga män som blev hennes resesällskap. Den ene blev helt vild av begär efter Saga, och det var tveksamt om den andre var stark nog att förhindra en katastrof…

För att vara lite rädd för demoner och djävular är jag ändå rätt fascinerad av Lucifer. I alla fall när de talar om honom som en fallen ängel snarare än en djävul. På samma sätt är Saga intresserad. Och jag gillar denna bok – mycket. Och mycket tack vare just historien om Lucifer och hans älskare. Samt att en velar fram och tillbaka vem som kan vara honom. Även om jag vet att det är den en inte tror det är. I alla fall inte till först.

★★★½

Isfolket

Människadjuret

Tvillingarna Marco och Ulvar var så olika som två bröder kan vara: Marco var vacker som en gud medan Ulvar var mer grotesk än det värsta odjur. Isfolket visste att de två hade blivit utvalda till var sin uppgift – men ingen förstod hur det skulle kunna komma något gott ur Ulvar, han som var lika full av ondska som djävulen själv…

Jag är kluven till denna bok. Den är intressant och det är kul att läsa om början för Marco då han är en superviktig person i dessa böcker. Det är även roligt att läsa om Ulvar. Jag är lika kluven till honom som jag är till boken. Han är lite som Kolgrim. Otroligt ond, men samtidigt rätt gullig…? Han är ju inte Sölve som är en stor idiot och hemsk människa. Han är bara ren ond. Och han gör otroligt dåliga saker (till exempel våldtar en kvinna). Så antar han inte alls är gullig på något sätt. Helt okej bok.

★★

Isfolket

Färjkarlen

Benedikte Lind var en av Isfolkets utvalda. Tillsammans med studenten Sander Brink och en handfull andra människor skulle hon lösa en fasansfull gåta. Jakten på lösningen innehöll både ett spökhus och mystiska likfynd. Mitt i allt det ohyggliga som utspelades runt omkring dem blev Benedikte bottenlöst förälskad i Sander. Det var en hopplös kärlek, Sander kunde få vem han ville – och Benedikte visste att hon var både ful och tråkig…

Åh, denna är på något sätt väldigt tragisk. Jag har om och om läst om män i denna bokserien som ser ut som demoner men ändå lyckas få den fina flickan. Här är det tvärtom. Det är Benedikte som är den ”fula” personen och suktar efter den fina Sander. Det är sorgligt att läsa om en person som har så dåligt självförtroende och att läsa andra personers tankar kring hennes utseende. Det gör den dock inte supermycket bättre. Så en helt okej bok antar jag.

★½

Isfolket

Hunger

Marit i Svelten hade alltid varit ensam, och nu låg hon inför döden. För att göra hennes sista tid lycklig, förklarade Christoffer Volden henne sin kärlek och lovade att gifta sig med henne. Då Marit mot all förmodan blev bättre, fick Christoffer kalla fötter. Hans Isfolks-ära förbjöd honom att ta tillbaka sitt ord – men han var redan förlovad med den rika Lise-Merete Gustavsen…

Blir så arg på Christoffer när jag läser denna. Hur han leker med en människas känslor. Han är snäll mot Marit och lovar att de ska gifta sig med varandra. När en läser verkar det faktiskt som om han har känslor för henne. Men ju mer giftermålet verkar bli av så känns det inte alls som det längre. Hur han inte alls verkar vilja ha henne – inte ens när han har brutit upp med Lise-Merete (som inte var en trevlig person). Så besviken på honom. Av alla idioter som finns i Isfolket-böckerna så brukar det faktiskt inte vara just Isfolket människorna (förutom de som är drabbade och rent onda iofs). Usch!

★½

Tidigare inlägg om Isfolket, 

1-4
5-8
9-12
13-17
18-22
23-27

Sagan om Isfolket | 23-27

Isfolket

Våroffer

Vinga Tark och Heike Lind, båda tillhörande Isfolket, hade inlett kampen för att få tillbaka släktens egendomar. Men ännu satt den hänsynslöse domaren Snivel på Gråstensholm. Heikes rättmätiga arv. För att besegra domaren var Heike tvungen att använda sina ”onda” gåvor för att frambesvärja övernaturliga krafter. Till detta behövde han hjälp av en jungfru – men kunde han offra sin högt älskade Vinga…

Vi fortsätter med Heike och Vinga som delar det där erotiska och djuriska med varandra. Och hur de älskar varandra – trots att han ser ut som en demon. Han kan inte förstå det, och hon kan inte förstå honom och hans självhat. Det är ändå rätt fint mellan de två. I den här fortsättningen ska de försöka få bort mannen på Gråstensholm och de använder rätt onda medel för att göra det. Eller rättare sagt, saker som de kan inte kan kontrollera i framtiden. Tycker denna är en rätt okej bok och alltid kul när en får följa samma personer i fler än en bok. En kommer mycket djupare in i deras relation då.

★★½

Isfolket

Djupt i jorden

Anna Maria Olsdotter kom till den lilla gruvbyn Ytterheden i Sverige för att starta en skola för arbetarnas barn. Men alla var inte lika glada åt att ha henne där och till slut försökte någon att döda henne. Anna Maria skrev till sin släkting Heike Lind och bad om hjälp. Då Heike kom, var det i sista minuten – för nu var flera allvarligt hotade…

Detta är ett av mina favoritpar i Isfolket. Anna Maria och Kol. Det är något med hur enkelt det är som gör att jag gillar det så mycket. Det är inga onda krafter eller trollmedel. Det är bara en fattig kolby och giriga människor. Och deras kärlek som uppstår så vackert och fint. Bara väldigt ledsen att en inte får läsa mer av de två. Eller de är med i något hörn då och då. Men mest som en parantes.

★★★

Isfolket

Ängel med dolda horn

Redan som barn upptäckte Tula Backe att hon inte var som andra. Att hon inte använde sina medfödda talanger enbart i de godas tjänst, visade att hon var en av Isfolkets drabbade. Men en ond makt som var oändligt mycket starkare än hon, smidde sina djävulska planer. Det var Tengel den onde, som hade utsett Tula till den som skulle väcka upp honom ur hans långa dvala…

Jag har alltid haft delade meningar om Tula. Har för mig att hon är en ganska älskvärd karaktär, men för mig är hon väldigt svår. Hon är en drabbad och hon gör många saker som jag inte uppskattar. Men samtidigt – hennes kärlek mot Tomas är så fruktansvärd fin (och blir ännu finare). Tycker helt enkelt att hon som tonåring är bara en jobbig person.

★★½

Isfolket

Huset i Eldafjord

Redan som barn hörde Eskild Lind talas om den otroliga skatten som skulle vara gömd där. Efter det, drömde han alltid om skatten, och när han blev vuxen, gav han sig iväg för att leta rätt på den… Men i Eldafjord fann han girighet, ondska och en mycket olycklig kvinna med en dödsjuk son. Dessutom, alla som hade letat efter skatten, hade gått en ond och bråd död till mötes…

Har inte sett fram emot denna bok. Men det roligaste är att den faktiskt är bättre än vad jag kom ihåg. Inte superbra, såklart, men fortfarande bättre. Är ändå rätt spännande – speciellt då jag inte minns jättemycket vad som hände och exakt hur det låg till med kopplingen till Isfolket. Det är i alla fall en hyfsat bra bok och rätt spännande. Gillar hela grejen med Heike och hur mannen var så lik Sölve.

★★

Isfolket

Synden har lång svans

Unge Christer Tomasson trodde bestämt att han var en av Isfolkets drabbade då han mötte den svaga och kuvade Magdalena på en kuranstalt. Med sin fantastiska förmåga skulle han lätt kunna hjälpa henne. Men Magdalena försvann, och en annan flicka kom i hennes ställe. Christer förstod att något förfärande hade hänt, och sanningen skulle till slut skaka hela Sverige…

Har vi inte läst den här historien tidigare? Premissen är rätt lik bok nummer sju, Spökslottet. I alla fall med det där att det finns två flickor och en av Isfolkets unga herrar gillar en av de. Och både flickorna låtsas vara samma person. Eller en är rätt och den andra är fel. Just det är väl rätt tråkigt att läsa om. Just för att det känns som vi redan läst samma sak innan. Var det till och med inte en hund med då också? Minns faktiskt inte. Däremot Tula och hennes Tomas. Det är väldigt, väldigt fint.

★★

Tidigare inlägg om Isfolket, 

1-4

5-8

9-12

13-17

18-22

Sagan om Isfolket | 18-22

Isfolket

Bakom fasaden

Elisabet Paladin var mycket bestämd och lät sig inte påverkas av sin mors ständiga tjat om fina familjer, och en rik äkta man. Ingen man hade lyckats fånga hennes intresse – tills hon mötte Vermund Tark. Men när Vermund kom för att tala om äktenskap med hennes föräldrar, var det inte för sin egen skull han friade – utan för sin yngre brors.

Innan jag började läsa denna boken satt jag och funderade på ett par i denna bokserien. Ett par jag gillade men blev så besviken över att en knappt fick lära känna dem eller läsa mer av de två. När jag öppnade denna visste jag – det var ju detta par! Blev verkligen genast glad och började läsa. Och visst, så är fallet. Jag gillar Vermund och Elisabet tillsammans och de är ett intressant par. Tyvärr kanske den tar precis slut när en börjar verkligen älska de då. Men jaja, en kan ju inte få allt.

★★★

Isfolket

Drakens tänder

Då Sölve Lind nästan var vuxen, upptäckte han att han var en av Isfolkets utvalda och att han hade onaturliga gåvor. Allt han verkligen önskade sig fick han, även om önskningarna både var egoistiska och kriminella. Hänsynslöst utnyttjade Sölve sina gåvor till att skaffa sig rikedom och vackra älskarinnor. Ända tills han oväntat fick veta att han hade fått en son – ett vidunder som ingen i världen någonsin fick se…

Usch, vad jag verkligen avskyr Sölve. Det han gör mot sin son, Heike, är så fruktansvärt. Heike är en av de godaste (och finaste) karaktärerna som finns i Isfolket. På samma sätt som många andra drabbade. Därför att läsa om hur Sölve har honom i en bur (!) och då och då petar på honom med en pinne. Mitt hjärta verkligen brister. Ändå är det något sorgligt över när Sölve till slut dör… Men en mer osympatisk person än Sölve kan en knappast leta efter.

★★½

Isfolket

Korpens vingar

I en mörk dal långt inne i de Transylvaniska alperna låg en liten bortglömd by och ett skräckinjagande slott. Många människor hade förvillat sig dit och ingen hade någonsin återvänt. Hit kom också Heike Lind och hans vänner Mira och Peter. De upptäckte att invånarna i den lilla byn levde i en ständig fruktan – och att den fruktan var starkt förknippad med furstinnan Feodora och den vackra Nicola som kom från det närliggande slottet…

Heike har vuxit upp och påbörjar sin resa genom Europa för att komma till Sverige och Norge för att leta upp sin familj. På den resan börjar också hans resa om att bli den där goda och älskvärde karaktären jag minns med gott hjärta. Han blir vän med människor, hjälper de från ett mysterium och ondska. Kanske inte en jättebra bok, men en helt okej början på hans resa.

★★

Isfolket

Vargtimmen

Gunilla i Knapahult uppfostrades i Herrans tukt och förmaning. Det betydde prygel för synder hon aldrig begått. Hennes fars stora dröm var att gifta bort henne med den förnäme Arv Grip, trots att Gunilla älskade en annan. Men så kom Arvs släkting, Heike Lind av Isfolket, till socknen. Med sina speciella gåvor upptäckte han snabbt att både Gunilla och Arv behövde hans hjälp – och han kände faran som kom från den djupa skogen. Ett dödligt hot mot dem alla…

Vet inte vad jag tycker om denna bok. Gillar den på ett sätt… men på ett annat sätt inte alls. Hur Gunilla har blivit behandlad av sin pappa. Att få henne att avsky allt med beröring. Även om det är en klapp på en kind eller att kunna älska någon på grund av vad som komma skall. Nä, det är inte alls kul att läsa om. Sorgligt! Gillar Arv och hur han är snäll mot henne. Men sen när han också ska gifta sig med henne – fast inte på samma sätt som hennes far skulle vilja. Och att det sen visar sig vara hans egna dotter… Ja, då blir det nog lite mycket till slut.

★½

Isfolket

Demonen och jungfrun

När Heike Lind av Isfolket till slut återvände till Norge för att kräva sitt rättmätiga arv, upptäckte han att alla hans släktingar var borta, och att skrupelfria bedragare hade svindlat till sig egendomen. Heike visst inte vad han skulle ta sig till – innan han fann den folkskygga flickan som strövade runt i skogen som en skugga…

Det var ett tag sen vi läste om den där nästintill djuriska kärleken mellan två personer. Den där lusten. Har varit ”dåligt” med det i de senaste böckerna. Och här kommer allt på samma gång. Och det tar inte slut här – för den fortsätter i nästa bok. Spännande cliffhanger va? Men det är ändå fint. Hur Vinga har fått klara sig själv och är rädd för att möta människor och samhället igen. Inte rädd för att klä av sig, säga fel saker osv. Heike som ser sig själv som grotesk och kan inte förstå att hon drar sig till honom. Inte helt uppklarat då det även fortsätter i nästa… som sagt.

★★½

Tidigare inlägg om Isfolket, 

1-4

5-8

9-12

13-17

Sagan om Isfolket | 13-17

Isfolket

Satans Fotspår

Spåren efter honom var skrämmande. En naken människofot – och en som inte riktigt kunde identifieras. Han for fram som en djävul och dödade alla som hotade honom. Dominic, Villemo och Niklas av isfolket förstod att det var denna djävul de var utvalda att stoppa. Men vem var han – och hur skulle de kunna oskadliggöra ett monster som verkade vara odödlig…

För att vara en Villemo-bok är denna inte lika bra som tidigare. Kan bero på att hon är nu äldre och fokusen är inte längre på henne. Monstret är Ulvhedin, en av Isfolket som de inte visste fanns. Han är verkligen ett monster och gör saker jag inte alls gillar. Men på något sjukt sätt är jag inte helt arg på honom. Tror allt beror på Elisa som ser någonting i honom, på samma sätt som Silje såg någonting i Tengel den gode (förutom att han ändå var rätt god när hon träffa honom). Gillar också ‘kampen’ mellan Ulvhedin och Villemo.

★★½

Isfolket

Den sista riddaren

Tristan Paladin är en av de känsligaste och olyckligaste av Isfolkets män. Han har inte mycket att leva för när han möter Hildegard som blir dåligt behandlad av sin man och människorna omkring dem. Ridderlig som han är vill han hjälpa den stackars kvinnan. 

Är inte ett jättestort fan av denna bok, kanske för att Tristan inte är jättekul. Sedan tror jag att jag automatiskt gillar de böckerna som utspelar sig i Norge och deras första hem mer. Men däremot lider jag verkligen med Hildegard och hennes dotter. Att läsa om hur en liten flicka, endast 14 år, får besök av en gubbe varje natt och han tvingar henne att göra saker – och att detta har ändå pågått länge. Så hemskt och någonting ingen människa ska behöva vara med om.

★½

Isfolket

Vinden från öster

Vendel Grip av Isfolket hamnar i ett ryskt fängelse långt inne i Sibirien efter att kungen Karl XII bestämmer sig för att erövra Ryssland. Han lyckas tillslut att rymma och hamnar av en slump hos en avlägsen gren av Isfolket. 

Om jag tycker det är tråkigt att läsa om när de är i Sverige och Danmark.. då ska ni bara vet om hur roligt det är med Sibirien. Alltså inte jättekul. Tycker väl om Vendel som karaktär och han gör en väldigt lång och stor resa. Det kan jag uppskatta. Däremot alla karaktärer han stöter på är inte alls särskilt lockande att läsa om. Uppskattar dock att vi får reda mer om Tengel den onde och hans ursprung.

★½

Isfolket

Galgdockan

Tre från Isfolket gav sig ut på en resa till den glömda dalen. Den unga Dan Lind som vars syfte med resan enbart var vetenskaplig samt Ingrid Lind och Ulvhedin Paladin, som båda är födda mer övernaturligt krafter.

Är väldigt kluven till karaktären Ingrid. Först är jag mest irriterad på henne. Hur hon är som ung. Även om hon är mycket godare än Kolgrim och nästan en kopia av Sol så är det någonting med henne som jag bara stör mig på. Svårt att förklarat varför. Det hela fortsätter egentligen fram till att hon inser att hon blivit gravid och kämpar med att lösa sin ‘situation’. En kan ju inte ha ett barn utom äktenskap. Så det är väl där som jag gillar henne mest för – hur hon blir som moder och släpper mer sin ”galna och vilda”-sida. Ska också tillägga att jag grät och grät när Villemos och Dominics resa tog slut. De två som älskar varandra så fruktansvärt mycket (finaste kärleken!) och bestämt sig att dö samtidigt, och hur Villemo vaknar upp bredvid Dominic som har somnat in. Hur hon blir helt förstörd och till slut även själv dör. Det ögonblicket var så smärtfyllt att läsa.

★★½

Isfolket

Dödens trädgård

Daniel Lind av Isfolket åker ensam ut mot Karahavets bredder för att möta Vendels dotter, Shira, som är den utvalda att krossa Isfolkets onda förbannelse. Först måste Shira gå igenom en massa prov som blir en lång och skräckinjagande resa.

Oh, tillbaka till Sibirien… Första delen av boken är rätt tråkig. Sedan själva Shiras del när hon går igenom de där proven – då börjar boken bli bra. Gillar hon i den situationen. Hur de goda andarna hjälper till. Gillar till och med Mar och blir nästan lite ledsen över hur lite vi faktiskt fick ‘se’ de två tillsammans. Jag ville veta mer om de två.

★½

Tidigare inlägg om Isfolket, 

1-4

5-8

9-12

Sagan om Isfolket | 9-12

isfolket

Den ensamme

Mikael Lind av Isfolket är en ensam och olycklig ung man. I hela hans liv har han gjort som andra har velat. Blivit tvingad att gifta sig med den katolska och dygdiga Anette och utsänd i ett krig han avskyr. Mikael är på gränsen att förgöras och mötet med en mystisk kvinna blir droppen.

Detta är en ganska sorglig bok. Just för hur faktiskt dåligt Mikael mår. Han är en känslofull person, drivs av sina känslor och att göra folk till lags. Ensam i Sverige, men fantastisk fosterfamilj, men helt avsaknad till Isfolket och hans släktingar i Norge och Danmark. Att han vill ge kärlek till sin hustru, men inte få någonting tillbaka. Att vara i ett krig han avskyr och komma hem med hemska drömmar. Sorglig men med ett lycklig slut.

★★½

isfolket

Vinterstorm

Villemo Kalebsdotter är sjutton år när hon förälskar sig i Eldar Svartskogen. Lite på grund av hans dåliga rykte – och hennes kärlek till honom fick hon komma att betala hårt för.

Detta är en av mina favoriter i Sagan om Isfolket. Jag älskar ju Villemo så himla mycket och tycker att den här boken är spännande. Det är intressant att läsa om Villemos förbjudna kärlek. Jag minns att när jag var liten gillade jag verkligen Eldar, just för att han var förbjuden, rå och farlig. Nu när jag läser igen förstår jag varför han är en dålig karaktär. Men på något sätt tycker jag att deras romans är på något sätt rätt fin ändå. Även om han enbart är ute efter en enda sak…

★★★★

isfolket

Blodshämnd

Wallar vill hämnas på Villemo, som hade tidigare blivit inblandad i mordet till hans son. Efter att ha blivit utsatt av en hel del ‘olyckor’ vänder hon sig till Dominic Lind av Isfolket för hjälp. Men när han kommer är hon spårlöst försvunnen.

Den här är ännu en i Villemo-sagan. Och jag ser denna lite som en mellanbok, men fortfarande bra. Jag älskar också Dominic (såklart) och när det uppdagas att Villemo och Dominic gillar varandra är jag överlycklig. En märkte i förra boken hur ledsen Dominic var över Villemos kärlek för Eldar, så verkligen glad när Villemo förstår att hon kanske inte kände de känslor för Eldar som hon trodde (så himla relaterbart) och att det är istället Dominic som hon gillar.

★★★½

isfolket

Feber i blodet

Villemo och Dominic får inte vara med varandra pga deras släktskap, men när de träffas på ett bröllop känner Villemo en sådan stark längtan efter sin kärlek. Hon rymmer och hamnar mitt i ett krig i Sverige tillsammans med Dominic.

En del av mig älskar boken och andra delen älskar den inte så mycket ändå. Vet inte, älskar ju såklart hela Dominic och Villemo-grejen. Hur de får vara med varandra, fast ändå inte. Att hon kämpar för att vara med sin Dominic. Men hon hamnar ju alltid i något kaos, kan vara hennes Sol-sida som gör det. Det roliga är att jag borde egentligen avsky Villemo för hon är så himla… ja, rörig, tänker sig inte för, handlar efter känsla snarare än tanke, hon är helt enkelt allt jag inte är. Men det kanske det som gör att jag gillar henne ändå. En sak som jag blir trött på är dock att hon alltid ska bli kidnappad/försvunne i varenda bok. Kan inte det vara en bok där Dominic inte behöver leta efter henne och sedan rädda henne?

★★★½

Tidigare inlägg om Isfolket, 

1-4

5-8

Sagan om Isfolket | 5-8

isfolket

Dödssynden

I Europa pågår det 30-åriga kriget och de unga männen av Isfolket dras in i kriget. Cecilie kämpar i Danmark över en katastrof. Hon har blivit gravid av en man som är gift, och vänder sig nu till sin kära vän Alexander Paladin, som även han har en stor katastrof framför sig. 

Är väldigt förtjust i Cecilie, både att hon är väldigt godhjärtad men att hon har lite Sol i sig. Det är en väldigt bra blandning. Hennes historia är intressant och underhållande att läsa. Det är början av 1600-talet och historien om homosexuella börjar ta fart. Det är hennes kära Alexander som föredrar män och hon blir lite av hans skägg, samtidigt som han räddar henne från skandalen att vara gravid utan en man. Gillar ändå den historien, sen är det kanske lite skrattretande att han ‘förändras’ och blir kär i Cecilie efter ett tag, och de två blir lyckliga med två barn. Själva kriget med männen är dock mindre intressant att läsa om. Tyvärr.

★★★½

isfolket

Det onda arvet

Tarjei Lind av Isfolket har lovat sin farfar Tengel att finna den rätta arvtagaren och han väljer Mattias, vilket inte Kolgrim blir särskilt glad över. För enligt honom är han den utvalda och hans ondska träder snabbt fram.

Även om jag på något sjukt vis gillar Kolgrim är han en hemsk person. Han väljer att lämna sin bror, Mattias, till döden. Han gör allt i sin makt för att få släktens läkemedel, recept och allt för att få den kraften han har velat ha. Han vill göra Tengel den onde till lags. Bli en av de mäktigaste. Han drivs av samma demoner som Sol – men är nästintill hundra gånger så värre. Mattias dör inte, utan hamnar i onda mäns händer och tvingas (med andra barn) arbeta i en gruva. Kommer sakna Tarjei som tyvärr, tillsammans med Kolgrim, dör. Han var en viktigt person i dessa böcker, men ack så lite tid han ändå fick. Älskar också såklart kärleken mellan Gabriella och Kaleb. Gillar helt enkelt den sidan av släkten – Cecilie, Gabriella och en framtida karaktär som troligtvis är min favorit i hela bokserien.

★★★

isfolket

Spökslottet

Unge Tancred Paladin träffar en vettskrämd ung kvinna i skogen blir han blixtförälskad. När han försöker finna henne igen finner han istället ett slott som inte längre existerar och möter en kvinna som har varit död i många år. Är det Isfolkets märkliga arv som spelar honom ett spratt?

Spökslottet är nästan som en deckare. Den är inte alls lik de andra böckerna i serien, inte än så länge i alla fall. Vi får följa Tancred och hans resa när han blir kär i flickan och försöker först och främst hitta henne och det där slottet som inte längre finns. Till slut blir det en berättelse om vem flicka egentligen är, vem som är ute efter henne och vem som är en mördare. Tycker väl att det är inte jättekul att läsa om och även om jag brukar alltid älska varenda kärlekshistoria så är Tancred och flickan inte ett favoritpar. Tråkigt nog.

★★

isfolket

Bödelns dotter

Hilde är dottern till bödeln och därmed också utstött och hånad av samhället. Det var längesen hon ens pratade med någon förutom sin far. Men en dag hittas fyra kvinnolik i närheten och med detta förändras hennes liv.

Detta är också en slags deckare. Det är fyra lik – men vem är mördaren? När det börjar talas om häxor blir såklart alla i Isfolket inblandade. Misstankarna kastas fram och tillbaka och det är inte förrän i slutet vi får reda på mördaren. Även här har vi såklart en kärleksromans, eller egentligen två. Hilde som blir kär i Andreas, som i sin tur är kär i Eli. Men nej, det är ingen triangeldrama utan blir istället två olika romanser och två par i slutändan. Även här är det mindre kul för mig att läsa. Men jag vet… snart kommer min favorit. Eller ja, hon föddes precis.

★★½

Tidigare inlägg om Isfolket, 

1-4

Sagan om Isfolket | 1-4

isfolket

Trollbunden

Året är 1581 och Silje går genom Trondheim i jakt efter värme och mat. Hela hennes familj, och många andra, har dött i pesten. När hon går genom gatorna finner hon två barn som hon väljer att ta hand om och döper till Sol och Dag. De går mot ett likbål för att värma sig, där möte hon en man, ‘människodjuret’, som ber henne rädda en vacker ung man från soldaterna. Sedan den kvällen kan hon inte glömma den mannen. 

Jag gillar verkligen första boken av Sagan om Isfolket. Den är så härligt och en verkligen älskar karaktärerna. Silje är underbar karaktär att följa. Hur älskvärd hon är, modig och hur hon faller för ‘människodjuret’ utan att hon tycks förstå det själv. Hon väljer, fattig och hungrig, att ta hand om två små barn och rädda de från en säker död. Finns det någon mer omtänksam karaktär? & Tengel, som är så mystisk och en förstår att Silje blir attraherad av honom. Även om hans vilda utseende och att han är fåordig. Gillar också hur Silje äger sin sexualitet – även om den ibland kanske är där för att behaga mannen (Tengel).

★★★★

isfolket

Häxjakten

Silje och Tengel, och barnen lever nu i skyddade Isfolkets dal. De trivs bra, men känner ändå en längtan efter världen utanför. Häxan Hanna har blivit väldigt förtjust i Sol och varnar alla för att en katastrof som kommer ske i dalen.

Häxjakten är en härlig fortsättning. Den tar vid där Trollbunden slutar och de är lyckliga nu i hela sin familj. Men på samma sätt som familjen blir en som läsare,lite trött på dalen och vill också gärna ut i den stora världen. Trots farorna som finns där. Det är ett tidshopp i boken, annars skulle väl aldrig den här bokserien ta slut, och Sol blir tonårig i mitten av boken. I tiden när alla är livrädda för Isfolket och anklagar häxor här och var är Sol kanske inte den bästa personen att släppa lös.

★★★

isfolket

Avgrunden

Sol har hunnit fylla 20 år och efter att ha varit duktig och hjälpt sin far/morbror Tengel är hon nu fri. Hennes mål är att göra Hanna stolt, och finna mörkrets makter och göra allt hon har velat göra. 

Sol är en väldigt tragisk karaktär. Jag älskar henne av hela mitt hjärta, för trots att hon känner ett stark begär av mörkret, finns det ingen annan som älskar familjen som hon gör. Hon gör verkligen allt i sin makt för att rädda och skydda dem. En förstår dock rätt klart – hon är ingen som kommer bli långvarig i detta liv. Hon är inte en del av det liv som är tänkt att leva. Det gör mig otroligt ledsen, och sista sidan i denna bok är bara så sorgsen. En annan jag lider med är Liv. Hon gifter sig med den till synes perfekta mannen. För att bara inse att han misshandlar henne fysiskt och psykiskt. Ögonblicket när hennes familj kommer och tar henne ifrån den platsen är smärtsamt. Speciellt den delen när Tengel ser sin dotter i det tillståndet. Det gör verkligen ont i hjärtat.

★★★½

isfolket

Längtan

Silje och Tengels barnbarn har hunnit bli stora. Sunniva, Tarald och Cecilie leker varje dag med fattiga bondflickan Yrja. Yrja är högt över öronen kär i Tarald, som i sin tur har enbart ögonen åt sin syssling, och Sols dotter Sunniva. Deras kärleksromans kan bara leda till katastrof och Yrja kan inget annat göra än att titta på…

Lite ledsen över att jag inte nämnt Are (Silje och Tengels andra barn), han må vara lite osynlig i denna berättelse om förbjudna romanser och trollkonster. Han är precis som många andra, väldigt älskvärd och omtänksam. Men tyvärr inte huvudpersonen i denna bok. Jag gillar Yrja och är nästan alltid glad när en får följa en utomstående istället för en inne i släkten. En lider verkligen med henne. Att se hennes kärlek vara kär i en annan. & Sunniva och Tarald kan vara de mest bortskämda och irriterande snorungarna som finns. Som tur blir Tarald bättre med åren (och tack vare Yrja). Mina favoriter just nu är Tarjei och Cecilie som tyvärr inte är med jättemycket här, men som kommer vara med mer i nästa bok. Det ser jag fram emot. Gillar till och med busfröet Kolgrim. Nästa bok kommer vara annorlunda. Silje och Tengel, de två som startade allt, stommen i släkten, är nu borta. Och det var så himla jobbigt att läsa den delen – när de två lindarna föll.

★★★