Sagan om Isfolket | 43-47

Isfolket

En glimt av ömhet

Kampen mot Tengel den onde hade utvecklat sig till en livsfarlig kapplöpning, där det gällde att komma först till Isfolkets dal. Isfolket hade goda hjälpare, men Tengels skara var otroligt starka och inte minst hänsynslösa. Mitt uppe i denna striden upplevde den olycksfödde Tova sitt livs första och kanske enda svärmeri – med den dödsjuke irländaren Ian Morahan…

När en läser på baksidan om att den kanske till stor del handlar om Tova och hennes nya kärlek för Morahan så låter den inte särskilt lockande. Visserligen är Tova (nu) en intressant och härlig karaktär att följa. Men det som gör den här boken bra är tempot och hur spännande den faktiskt är. Hur de kämpar, kommer ifrån varandra, möts igen. Hur en får följa Tengel den onde och hans tankegångar. Väldigt många där väldigt hastigt och i förbifarten. Men det är okej. Det som verkligen tog tag i mitt hjärta var när vi fick återse Ulvar och Kolgrim. Hur de två barnen valde den onda sidan, och alltid varit i skuggan av en annan – men nu tillsammans med Marco och Sol hittade de hem. Så fint! Förresten, inte jätteförtjust i hur Margit Sandemo skriver in sig i böckerna, men den här gången var jag i alla fall mer beredd på det.

★★★

Isfolket

Den onda dagen

Det var en svart dag i Isfolkets historia. Tengel den onde och hans högra hand, den grymme Lynx, samlade hela sin styrka för att krossa isfolket och deras hjälpare. Och Tengels hantlangare var många – legosoldater, krigsförbrytare, bildsköna, förföriska häxor och pansarklädda ryttare som det verkade omöjligt att besegra…

Slutstriden är verkligen här! Det händer mycket men samtidigt ändå rätt stillastående. Vi får både följa Tengel den onde och Lynx som är en fortfarande okänd karaktär. Älskar hur Sandemo skriver humoristiskt när hon talar om Tengel den onde. Hur han ibland framstår som en litet barn i en sandlåda. Med detta även följa de fem utvalda som står redo för att verkligen slå och vinna över Tengel den onde.

★★½

Isfolket

Legenden om Marco

Marco var en av Isfolkets fem utvalda i kampen mot Tengel den onde. Han var den mystiske, en medhjälpare så stark att de andra inte kunde ana hans styrka. Men nu hade Marco fått ett nästan omöjligt uppdrag – att ödelägga den grymme Lynx, Tengels närmaste medarbetare. Och detta måste han klara utan att ta till sina starkaste vapen…

Jag gillar Marco, men samtidigt är han väldigt svår att gripa tag i. Han var där, sen försvann han och vi fick se glimtar av honom (eller hans ’efterträdare’) och nu är han här igen. Men fortfarande inte riktigt närvarande. Lite svårt att förklara. Det som är konstigt är att Nataniel är den utvalda, men här kommer Marco med ännu större förmågor och nästan sätter sig framför honom. Gillade att vi fick en genomgång vem Marco är och vad han har gjort under den här långa perioden. Samt extra kul att de fick till Christa och Linde-Lou och deras kärlek. Vi fick också reda på vem Lynx var!

★★★½

Isfolket

Det svarta vattnet

Tengel den onde var klar att erövra världen. Sakta men säkert närmade han sig nu det svarta vattnet som skulle ge honom obegränsad makt. Och isfolkets utvalda, som med Nataniel i spetsen var utsända för att stoppa Tengel den onde, satt fast i Det Stora Svalget – platsen som ännu ingen hade lyckats ta sig ut ifrån…

Slutstriden är här! De är i Det Stora Svalget – och faktiskt finner sina vänner där igen. Även om ingen annan tidigare har lyckats komma dit. Är väldigt skeptisk till historien med Tiili. Det hon har upplevt är ett av de värsta en någonsin kan komma på. Och Tengel den onde är verkligen en hemsk person som ens gjorde så. Men hela ’lösningen’ kändes inte helt okej den heller. Det var annars en spännande strid mellan Nataniel och Tengel den onde och hur han lyckades förgöra sin motståndare.

★★★

Isfolket

Är det någon där ute?

Isfolkets långa och farliga kamp mot Tengel den onde var över. Tan-ghil, jordens gissel och plåga, var över för alltid. Men därmed var det inte garanterat att allt skulle bli bra i framtiden. Ännu var det många obesvrade frågor, och Isfolkets medlemmar hade spännande år framför sig…

Vi har nu kommit till sista boken och efter detta är Sagan om Isfolket avklarat för andra gången. Det är lite sorgligt att inte få läsa om dessa underbara karaktärer igen. Men jag vet att de finns i min bokhylla och redo att läsas igen. En del känner att sista boken är rätt överflödig då Tengel den onde förgörs. Men samtidigt fick vi historien om Tiili i början av denna bok, och som jag sa tidigare är det ett öde som verkligen tog tag i mitt hjärta. Vi får också läsa om hur fel det också blir. Visserligen är Lucifer en fin karaktär här – men hur han nästlade sig in i Isfolkets släkt och blev större och mer mäktig själv… ja, det kändes fel. Och Sandemo tog upp det. Hur de tillintegjorde en ondska, men också banade vägen för en annan. Sedan hur de fortsätta karaktärerna lever och gör… ja, inte alls intresserad faktiskt.

Sen sista delen… Hur hon ännu en gång skriver in sig själv i Isfolket. Jag är inget fan av det. Men med det sagt, vill jag ändå säga att de sista sidorna som handlade om hur hon skrev, hur hon kände när hon skrev var intressant. Det är kul att läsa om mer ’behind-the-scen’ när det kommer till böcker för det känns som det är sällan som en får den möjligheten.

★★½

Tidigare inlägg om Isfolket, 

1-45-89-1213-1718-2223-2728-3233-3738-42

Kommentera