Bokrecension | Den hemliga historien

JAG KOM ÖVER Den hemliga historien av en slump. Det var via ett youtube-klipp där personen berättade att den äntligen hade läst den. Jag blev nyfiken och det visade sig att den var lite som en modern klassiker. Så det är säkert flera av som läst den eller känner till den!

När Richard Papen börjar college accepteras han snart av skolans innersta intellektuella krets. De är människorna han vill vara med, som han fascineras av, men han inser snabbt att de inte bara är kultiverade och spännande – något som han själv gärna velat vara – utan de ägnar sig åt mycket mer än vanligt collegeliv. Dessa sex ungdomar testar målmedvetet och dekadent alkohol, droger, riter och ritualer i sann dionysisk anda men deras lekar spårar snabbt ur och förr eller senare måste någon ta skulden.

Tror jag älskade Den hemliga historien direkt när jag började läsa den. Hade en stark känsla att den här nog någonting för mig. Och visst var det så. Gillar att den känns väldigt tidlös. Den skulle kunna vara skriven idag, en på samma sätt på typ 50-talet. Mer eller mindre. Förstår totalt varför den har blivit en klassiker eller en kultbok.

Den hemliga historien kretsar kring ett mysterium som en får reda på på första sidan och som den bygger upp till. Hur det hände? Varför det hände? Så den har lite av aspekten som deckare har förutom den tråkiga polisen/detektiven som är exakt samma i varje bok. Vi vet att Bunny dör, men helt enkelt inte varför. Sedan backar boken bakåt och vi får följa huvudkaraktären Richard och hur han kommer att träffa Bunny och de andra ungdomarna.

Det som intresserar mig mest är att jag gillar en bok där egentligen varje karaktär är irriterande och inte alls någon som en tycker om eller hejar på. Richard är en ganska platt karaktär. Ibland stör jag mig på det men ibland tycker jag att det är perfekt. Även om han är huvudkaraktären så är det han som är i fokus. Han är där för att kunna ge oss läsare en inblick i kompisgänget han blir en del av. Han är våra ögon och öron och egentligen inget mer.

Eftersom den handlar om en så kallat ”intellektuella krets” så är språket och formen rätt elitistisk. Tartt slänger med referenser om grekiska, latin och franska som går lite över huvudet på mig. Det som gör att karaktärerna är irriterande oftast är att de är eliten, och lite bättre än andra och ”vanligt” folk. Men samtidigt känner jag att det är lite charmen med Den hemliga historien.