Sagan om Isfolket | 13-17 – Karins universum

Satans Fotspår

Spåren efter honom var skrämmande. En naken människofot – och en som inte riktigt kunde identifieras. Han for fram som en djävul och dödade alla som hotade honom. Dominic, Villemo och Niklas av isfolket förstod att det var denna djävul de var utvalda att stoppa. Men vem var han – och hur skulle de kunna oskadliggöra ett monster som verkade vara odödlig…

För att vara en Villemo-bok är denna inte lika bra som tidigare. Kan bero på att hon är nu äldre och fokusen är inte längre på henne. Monstret är Ulvhedin, en av Isfolket som de inte visste fanns. Han är verkligen ett monster och gör saker jag inte alls gillar. Men på något sjukt sätt är jag inte helt arg på honom. Tror allt beror på Elisa som ser någonting i honom, på samma sätt som Silje såg någonting i Tengel den gode (förutom att han ändå var rätt god när hon träffa honom). Gillar också ’kampen’ mellan Ulvhedin och Villemo.

★★½

Den sista riddaren

Tristan Paladin är en av de känsligaste och olyckligaste av Isfolkets män. Han har inte mycket att leva för när han möter Hildegard som blir dåligt behandlad av sin man och människorna omkring dem. Ridderlig som han är vill han hjälpa den stackars kvinnan.

Är inte ett jättestort fan av denna bok, kanske för att Tristan inte är jättekul. Sedan tror jag att jag automatiskt gillar de böckerna som utspelar sig i Norge och deras första hem mer. Men däremot lider jag verkligen med Hildegard och hennes dotter. Att läsa om hur en liten flicka, endast 14 år, får besök av en gubbe varje natt och han tvingar henne att göra saker – och att detta har ändå pågått länge. Så hemskt och någonting ingen människa ska behöva vara med om.

★½

Vinden från öster

Vendel Grip av Isfolket hamnar i ett ryskt fängelse långt inne i Sibirien efter att kungen Karl XII bestämmer sig för att erövra Ryssland. Han lyckas tillslut att rymma och hamnar av en slump hos en avlägsen gren av Isfolket.

Om jag tycker det är tråkigt att läsa om när de är i Sverige och Danmark.. då ska ni bara vet om hur roligt det är med Sibirien. Alltså inte jättekul. Tycker väl om Vendel som karaktär och han gör en väldigt lång och stor resa. Det kan jag uppskatta. Däremot alla karaktärer han stöter på är inte alls särskilt lockande att läsa om. Uppskattar dock att vi får reda mer om Tengel den onde och hans ursprung.

★½

Galgdockan

Tre från Isfolket gav sig ut på en resa till den glömda dalen. Den unga Dan Lind som vars syfte med resan enbart var vetenskaplig samt Ingrid Lind och Ulvhedin Paladin, som båda är födda mer övernaturligt krafter.

Är väldigt kluven till karaktären Ingrid. Först är jag mest irriterad på henne. Hur hon är som ung. Även om hon är mycket godare än Kolgrim och nästan en kopia av Sol så är det någonting med henne som jag bara stör mig på. Svårt att förklarat varför. Det hela fortsätter egentligen fram till att hon inser att hon blivit gravid och kämpar med att lösa sin ’situation’. En kan ju inte ha ett barn utom äktenskap. Så det är väl där som jag gillar henne mest för – hur hon blir som moder och släpper mer sin ”galna och vilda”-sida. Ska också tillägga att jag grät och grät när Villemos och Dominics resa tog slut. De två som älskar varandra så fruktansvärt mycket (finaste kärleken!) och bestämt sig att dö samtidigt, och hur Villemo vaknar upp bredvid Dominic som har somnat in. Hur hon blir helt förstörd och till slut även själv dör. Det ögonblicket var så smärtfyllt att läsa.

★★½

Dödens trädgård

Daniel Lind av Isfolket åker ensam ut mot Karahavets bredder för att möta Vendels dotter, Shira, som är den utvalda att krossa Isfolkets onda förbannelse. Först måste Shira gå igenom en massa prov som blir en lång och skräckinjagande resa.

Oh, tillbaka till Sibirien… Första delen av boken är rätt tråkig. Sedan själva Shiras del när hon går igenom de där proven – då börjar boken bli bra. Gillar hon i den situationen. Hur de goda andarna hjälper till. Gillar till och med Mar och blir nästan lite ledsen över hur lite vi faktiskt fick ’se’ de två tillsammans. Jag ville veta mer om de två.

★½