Sagan om Isfolket | 18-22

Isfolket

Bakom fasaden

Elisabet Paladin var mycket bestämd och lät sig inte påverkas av sin mors ständiga tjat om fina familjer, och en rik äkta man. Ingen man hade lyckats fånga hennes intresse – tills hon mötte Vermund Tark. Men när Vermund kom för att tala om äktenskap med hennes föräldrar, var det inte för sin egen skull han friade – utan för sin yngre brors.

Innan jag började läsa denna boken satt jag och funderade på ett par i denna bokserien. Ett par jag gillade men blev så besviken över att en knappt fick lära känna dem eller läsa mer av de två. När jag öppnade denna visste jag – det var ju detta par! Blev verkligen genast glad och började läsa. Och visst, så är fallet. Jag gillar Vermund och Elisabet tillsammans och de är ett intressant par. Tyvärr kanske den tar precis slut när en börjar verkligen älska de då. Men jaja, en kan ju inte få allt.

★★★

Isfolket

Drakens tänder

Då Sölve Lind nästan var vuxen, upptäckte han att han var en av Isfolkets utvalda och att han hade onaturliga gåvor. Allt han verkligen önskade sig fick han, även om önskningarna både var egoistiska och kriminella. Hänsynslöst utnyttjade Sölve sina gåvor till att skaffa sig rikedom och vackra älskarinnor. Ända tills han oväntat fick veta att han hade fått en son – ett vidunder som ingen i världen någonsin fick se…

Usch, vad jag verkligen avskyr Sölve. Det han gör mot sin son, Heike, är så fruktansvärt. Heike är en av de godaste (och finaste) karaktärerna som finns i Isfolket. På samma sätt som många andra drabbade. Därför att läsa om hur Sölve har honom i en bur (!) och då och då petar på honom med en pinne. Mitt hjärta verkligen brister. Ändå är det något sorgligt över när Sölve till slut dör… Men en mer osympatisk person än Sölve kan en knappast leta efter.

★★½

Isfolket

Korpens vingar

I en mörk dal långt inne i de Transylvaniska alperna låg en liten bortglömd by och ett skräckinjagande slott. Många människor hade förvillat sig dit och ingen hade någonsin återvänt. Hit kom också Heike Lind och hans vänner Mira och Peter. De upptäckte att invånarna i den lilla byn levde i en ständig fruktan – och att den fruktan var starkt förknippad med furstinnan Feodora och den vackra Nicola som kom från det närliggande slottet…

Heike har vuxit upp och påbörjar sin resa genom Europa för att komma till Sverige och Norge för att leta upp sin familj. På den resan börjar också hans resa om att bli den där goda och älskvärde karaktären jag minns med gott hjärta. Han blir vän med människor, hjälper de från ett mysterium och ondska. Kanske inte en jättebra bok, men en helt okej början på hans resa.

★★

Isfolket

Vargtimmen

Gunilla i Knapahult uppfostrades i Herrans tukt och förmaning. Det betydde prygel för synder hon aldrig begått. Hennes fars stora dröm var att gifta bort henne med den förnäme Arv Grip, trots att Gunilla älskade en annan. Men så kom Arvs släkting, Heike Lind av Isfolket, till socknen. Med sina speciella gåvor upptäckte han snabbt att både Gunilla och Arv behövde hans hjälp – och han kände faran som kom från den djupa skogen. Ett dödligt hot mot dem alla…

Vet inte vad jag tycker om denna bok. Gillar den på ett sätt… men på ett annat sätt inte alls. Hur Gunilla har blivit behandlad av sin pappa. Att få henne att avsky allt med beröring. Även om det är en klapp på en kind eller att kunna älska någon på grund av vad som komma skall. Nä, det är inte alls kul att läsa om. Sorgligt! Gillar Arv och hur han är snäll mot henne. Men sen när han också ska gifta sig med henne – fast inte på samma sätt som hennes far skulle vilja. Och att det sen visar sig vara hans egna dotter… Ja, då blir det nog lite mycket till slut.

★½

Isfolket

Demonen och jungfrun

När Heike Lind av Isfolket till slut återvände till Norge för att kräva sitt rättmätiga arv, upptäckte han att alla hans släktingar var borta, och att skrupelfria bedragare hade svindlat till sig egendomen. Heike visst inte vad han skulle ta sig till – innan han fann den folkskygga flickan som strövade runt i skogen som en skugga…

Det var ett tag sen vi läste om den där nästintill djuriska kärleken mellan två personer. Den där lusten. Har varit ”dåligt” med det i de senaste böckerna. Och här kommer allt på samma gång. Och det tar inte slut här – för den fortsätter i nästa bok. Spännande cliffhanger va? Men det är ändå fint. Hur Vinga har fått klara sig själv och är rädd för att möta människor och samhället igen. Inte rädd för att klä av sig, säga fel saker osv. Heike som ser sig själv som grotesk och kan inte förstå att hon drar sig till honom. Inte helt uppklarat då det även fortsätter i nästa… som sagt.

★★½

Tidigare inlägg om Isfolket, 

1-4

5-8

9-12

13-17

Kommentera