Sagan om Isfolket | 38-42

Små män kastar långa skuggor

Som liten flicka blev Karin Volden vid två tillfällen brutalt våldtagen. Även om hon till viss del lyckades förskjuta de grymma upplevelserna, blev hon med tiden alltmer sluten och rädd för kontakt med andra människor. Under kriget blev hon utsatt för ett nytt övergrepp, och då blev det en våldsam reaktion. Värre blev det då hon kände att det var överfallets – och därmed hennes – fel att brodern Jonathan blev skickad till et koncentrationsläger i Tyskland…

Okej, ibland heter hon Karin och ibland Karine. Så jag vet inte. Men för att det är lite skoj, så kan hon heta Karin. Fast hennes historia är så sorglig och tragisk så jag vet inte om det är så kul ändå. Tycker boken börjar bra och de får ett väldigt fint syskonrelation, Jonathan och Karin. Men sen tycker jag ändå att slutet blir väldigt fort och allt bara händer utan att en riktigt hänger med. Det är lite tråkigt för annars är detta en bra bok.

★★★

Rop av stumma röster

Nataniel Gard av Isfolket – son i 15:e generation från Tengel och Silje – och utvald till att leda den slutgiltiga kampen mot Tengel den onde. Men ännu var han inte mogen, utan behövde andra svåra uppgifter att träna sig på. Ellen Knutsen hade upplevt många hemska och mystiska saker, och även personligen var hon något av en gåta. Det skulle visa sig att dessa två hade mer gemensamt än vad Nataniel först kunde ana…

Denna bok av Isfolket är okej. Det är kul att läsa om Nataniel då han är en nyckelperson i Isfolket-böckerna, och den personen som de sista böckerna egentligen handlar om. Då han är just den utvalda i kampen. Här i Rop av stumma röster är han inte riktigt redo utan åker mest runt och hjälper andra människor. Där han möter sin kära Ellen. Deras kärlekshistoria är ändå rätt sorglig. Antar att det är kul att äntligen få veta vad som hände med den försvunna släktgrenen. Men annars, mest en mellanbok.

★½

Fångad av tiden

Tova Brink var en av isfolkets svårast drabbade, hennes utseende fick folk att snabbt dra sig undan i vämjelse – och hon kallades allmänt för häxa. Trots detta var hon utvald till att medverka i ättens kamp mot Tengel den onde. Men Tova själv hade helt andra planer. Den enda gången hon kunde känna riktig glädje, var när hon lyckades göra livet surt för andra. Vad det då inte mer naturligt för henne att gå i Tengel den ondes tjänst…

Jag är väldigt delad till Tova. På samma sätt som till Tula. De två börjar som ’onda’ och ändå hyfsat redo att gå Tengel den ondes väg istället för den goda. Sedan, såklart, ändras deras beslut och de blir älskvärda. Men det är just där i början som jag bara blir irriterad. Men ja.. denna bok får enbart två stjärnor för Tovas skull, för om det inte var en bok om hennes introduktion, utan bara resterande handling så hade den fått längre.

★★

Demonernas fjäll

Nataniel Gard var den som blivit utvald att leda kampen mot Isfolkets onde stamfader, men för att klara detta måste han få hjälp, och det var den svårt drabbade Tova Brink och Ellen Skogsrud som blev hans närmaste allierade. Men skulle Tengel den onde låta sig besegras, måste alla tänkbara resurser sättas in i striden. Därför samlades hela släkten vid Deonernas fjäll, där mycket skulle avslöjas – både på gott och ont…

Okej, denna bok handlar om ingenting… Men med det sagt så är den rätt fantastisk ändå. Bara att få ’återse’ alla gamla karaktärer är ju helt underbart. Hur Sol äntligen får träffa sin mamma igen. Hur Tamlin & Vanja får möta deras dotter. Resten är mycket att gå tillbaka i historien för att se hur allt blev som det blev. Hur vissa karaktärer är i släktskap med andra, hur släkten ser egentligen ut innan Tengel den gode. Även om det är en mellanbok med en massa fakta så finns det guldkorn i den!

★★½

Lugnet före stormen

Efter Isfolkets hemliga möte i Demonernas fjäll stod det kalrt att kampen mot Tengel den onde skulle bli mycket svårare och farligare än någon hade trott. Fem av Isfolkets medlemmar gav sig av mot Tröndelag och Isfolkets glömda dal – och blev då varse att Tengel den onde hade en stor skara anhängare på jakt efter dem…

Vi har Nataniel, Ellen, Tova, Gabriel och Marco som gör sig redo för att ta upp kampen om Tengel den onde. De hamnar alla i en stor knipa, fast på olika håll, och hela boken slutar med en cliffhanger. Med det sagt så är jag mindre förtjust i denna bok. Tycker att det blir lite krångligt, mer än vad de behöver. En förstår inte alls irländaren Ian Morahan, som egentligen inte har någonting att göra här. Men om jag minns rätt, så kommer han och Tova får något mellan varandra. För just nu är hon ju förälskad i Marco – som känns väldigt omöjlig att ha någon romans med. Och vad tyckte vi om att Rune var Alrunan? Hm… har ett svagt minne, men antar att det är kul.

★½

Tidigare inlägg om Isfolket, 

1-4, 5-8, 9-12, 13-17, 18-22, 23-27, 28-32, 33-37