DET SISTA SOMMARLOVET från Hogwarts är snart slut och Harry Potter väntar otåligt på Privet Drive. Medlemmar ur Fenixorden ska komma och hämta honom och föra honom till en säker plats, utan att Voldemort och hans anhängare får reda på vart han tar vägen. Men när han väl kommit i säkerhet – vad ska han göra då? Hur ska Harry kunna utföra den livsfarliga och omöjliga uppgiften som professor Dumbledore har gett honom?

Jag ska inte säga att jag inte hade några problem med Harry Potter och Dödsrelikerna för det hade jag. Men jag gillar den ändå. Mitt främsta problem är hur ändå ojämn den är. Den börjar långtråkigt och en vill liksom bara att den ska sätta igång och i slutet känns det istället som Rowling skulle behöva lite mer tid eller sidor för att göra det bästa av allt. Det är lite som att Rowling blev lite osäker på hur hon skulle börja boken nu när de inte åkte till Hogwarts.

Men okej själva boken. Den går verkligen i vågor som jag sa. Allt ifrån att nu blir det en spännande del när de åker runt och letar och försöker sig förstå allt. Till när de bara väntar… Sedan självklart det stora kriget i slutet som har varit det vi alla väntat på sedan första boken. Harry och Voldemort mot varandra. Episkt om något. Jag har varit irriterad på Harry genom alla böcker. Hur han är naiv och tror lite väl gott om sig själv ibland. Men i Harry Potter och Dödsrelikerna är han underbar. Han är liksom, lite för snäll och älskvärd. Hur han ändå bestämmer sig för att gå fram till den döende Snape (mer om honom snart!) och ändå går in till skogen för att möta sitt egna öde – att dö. Hur söt är han egentligen inte?

Åh, Snape. Jag älskar honom. Hans kapitel får mig alltid att vilja krama om honom så mycket. Lider med honom. Jag förstår att han ogillar Harry. Att han har haft det så sjukt jobbigt genom alla åren. Förstår dock inte riktigt varför han måste vara en idiot mot alla andra elever – kanske bara flera år av bitterhet som satt sina spår. Vilket jag kan relatera till. Sådan komplex karaktär.

Jag uppskattar en bra död. Okej, jag är en hemsk person jag är fullt medveten om det. Men det är någonting när karaktärer dör som gör någonting med mig. Är det inte underbart att få gråta och sakna vissa karaktärer. Och i denna är det fullt av dem.

Epilogen ger mycket men ändå ingenting. Alltid tyckt att det var fin och behaglig. Men nu när jag läste om den gav den verkligen ingenting… Den säger enbart vem som gifte sig med vem och vad barnen heter. Okej, älskar att Harry döpte en son till Albus Serverus. Men tillbaka till min poäng. Jag vill veta mer! Främst kanske hur George överlever utan Fred vid sin sida.

MITT I SOMMAREN lägrar sig en för säsongen ovanlig dimma utanför fönstren. Harry Potter sitter i sitt sovrum i Dursley-huset i Privet Drive och väntar oroligt på ett besök från ingen mindre än professor Dumbledore. Sista gången de sågs var när rektorn utkämpade en hård duell mot Lord Voldemort, och frågan är varför han behöver träffa Harry just nu – bara några veckor före skolstarten på Hogwarts? Sjätte skolåret får en märklig inledning och mugglarnas och magins världar börjar vävas samman…

Jag älskar denna bok. Alltid haft en kärlek för denna bok (och för filmen). Det har alltid känns som folk tycker det är konstigt, men nu har jag förstått att andra älskar den också. Från förra boken som är väldigt mörk och politisk så kastas vi in i Harry Potter och Halvblodsprinsen som är fylld med kärlek, sorg och någon form av förståelse.

Först och främst kärleken. Nu börjar verkligen Hermione och Rons kärleks blomstra. Eller ja, det går ju inte helt smärtfritt för de två. Jag älskar de två tillsammans. Men samtidigt blir jag väldigt irriterad på hur Ron beter sig mot henne ibland. Har alltid sagt att Ron är godhjärtad och är en karaktär som verkligen bryr sig om allt och alla. Men här visar han ändå några felsteg då och då. Synd för en sådan fin karaktär annars. Harry och Ginny är den andra stora grejen. Älskar att Ginny är väldigt öppen med att hon kan dejta vem hon vill och hur många hon vill. You go girl! och de är ändå fina tillsammans. Förstår dem två.

Sorg… okej, de dödar Dumbledore. Ryggraden i hela Harry Potter berättelsen. Utan han känns verkligen allt tomt och förjävligt. Så det är en tuff sak att ens behöva bearbeta. Sättet han dog på var också väldigt jobbigt. Att det var Snape. Ni vet säkert hur mycket jag älskar Snape… men detta var jobbigt att behöva gå igenom. Hur han som ja, porträtteras som ond men vi ska lita på för att Dumbledore litar på honom, är den som dödar honom. Vet ju dock anledningen så är inte så förtvivlad som jag annars skulle varit.

Vi får också läsa mer om Voldemorts uppväxt. Det kanske inte är en förståelse direkt. Men älskar ändå att kunna få se hur han var som barn, tonåring osv. Och ärligt talat är han en psykopat. Om en slår upp det ordet är det Voldemort som kommer fram. Charmig, ingen empati, värderar sig själv över allt och otroligt målinriktad.

Blir både väldigt glad och ledsen över denna bok. Och antar att det är precis så det ska vara ibland.

HARRY POTTER HAR fått nog. Sommarlovet hos Dursleys har varit värre än någonsin. Hans bästa vänner verkar inte bry sig om honom, han har inte fått några nyheter från trollkarlsvärlden på hela sommaren och han riskerar dessutom att bli relegerad. När Harry väl återvänder till Hogwarts för sitt femte år är ingenting som det brukar vara, och den stora frågan är: När ska Lord Voldemort slå till igen?

Detta är Rons bok och jag är så glad över det. I förra boken går det så mycket emot honom. Han är ledsen och förtvivlad över att alltid vara den som lämnas utanför. Hur hans syskon glänser (på sina olika sätt) och självklart att vara bästa vän till Harry. Det är inte lätt. Men nu får han ändå chansen. Först blir han prefekt (tillsammans med Hermione) och sedan blir han en del av Quidditchlaget. Heja Ron. Blev irriterad när Harry visade sig bli svartsjuk för han inte blev prefekt. Kom igen, du har allt annat. Låt Ron få skina för en gångs skull.

Harry Potter och Fenixorden är en väldigt politisk bok. Det är till en viss del härligt att läsa om. Då det är spännande och ger en bra dimension. Men det är också väldigt tröttsamt över att ministeriet mörklägger vad som verkligen försiggår. Att Voldemort faktiskt är tillbaka. Umbridge är den värsta karaktären någonsin. Om jag hade kunnat hade jag nästan velat hoppa in i boken och strypa henne. Att hennes öde inte blir värre än vad det faktiskt blev är helt otroligt. Att istället för att ta död på Umbridge så dödade man…

Sirius. Kommer nog säga det alla kommer avsky mig för. Men jag känner inte någon direkt känsla för Sirius. Visst, han är en okej karaktär. Men det går alldeles för fort för mig för att jag plötsligt ska tänka mig honom som en fadersfigur. Tycker det finns klart bättre personer som kan fylla det tomrummet istället. Hur han hela tiden ser James framför sig istället för Harry säger en hel del om han som karaktär. Och hur han och James mobbade Snape när de var tonåringar. Min respekt för de två försvann lite där. Sånna svin. Tyckte synd om Snape fram tills han säger mudblood till Lily… Älskar dock Snape ändå.

En natt i slutet av sommarlovet vaknar Harry upp av att ärret i hans panna brinner som eld – ett säkert tecken på att Lord Voldemort befinner sig i närheten. Harry får snart annat att tänka på när världsmästerskapen i Quidditch går av stapeln. Harry ska, med sin bästa vän Ron och hans familj, åka och titta på världsmästerskapen, men när dom är där så händer nåt som ingen väntat sig. Helt plötsligt så lyser Lord Voldemorts märke upp skyn.

När Harry och alla hans vänner återvänder till skolan efter sommarlovet så får dom en tråkig nyhet. Elevhemsmästerskapen i quidditch ska inte äga rum på Hogwarts det här året. Istället så ska Hogwarts och två andra skolor, Durmstrang och Beuxbatons, tävla i en turnering i magisk trekamp. En elev från varje skola ska tävla. Många blir besvikna när dom får reda på att man måste ha fyllt sjutton för att få anmäla sig. Alla är lika spända över vilka namn som ska komma ur den flammande bägaren.

Gillar verkligen hela grejen med den magiska trekampen. Det är ett intressant sätt att introducera nya karaktärer och en större förståelse för hela den magiska världen. Kan ju lätt bli så att en glömmer bort att det finns andra länder som har trollkarlar och häxor med mera, och inte enbart England. Däremot gillar jag inte att Durmstrang och Beauxbatons är så himla sura och jobbiga i början. Sedan blir de såklart vänligare, men ändå.

Hela bråket mellan Ron och Harry. Det var nödvändigtvis att det skulle komma. Det var helt enkelt ett bråk som bara väntade på att komma. Ron som alltid varit fattig och från en liksom ’oviktig’ familj och inte särskilt bra på någonting (förutom Schack och ställa upp för alla) är bästa vän med Harry som är kändis och får ibland för mycket cred. Glad dock att det gick undan rätt snabbt.

Kan vi också bara uppskatta hela Hermione i denna bok? Om hur både Ron och Harry vill ha henne som sista utväg för att ha en dejt till balen. Men hon är bara för bra för det och går med Krum! Dvs. Durmstrangs kämpe och Rons idol. Alltså det är verkligen det bästa. Och hela Ron och Hermione kärleken som verkligen börjar synas nu. Så underbart gulligt. Undra förresten om det är därför som Rons mamma blir så stel mot Hermione när hon tror att Harry och hon är tillsammans? För att hon vet att Hermione och Ron borde vara tillsammans..? Eller om hon bara vill att ungarna ska fortsätta var ungarna.

Gillar verkligen att läsa om den underliggande kärleken mellan
Ron och Hermione som börjar komma fram. | Twitter

Rita Skeeter är irriterande i filmen, men herregud vad jag bara vill slå henne i denna bok. Hur hon går Hagrid att må så dåligt. Ingen gör så mot Hagrid. Hade helt glömt bort att hon kan göra sig till en skalbagge så jag var faktiskt väldigt nyfiken på hur hon kunde veta om allt.

Hela historien med husalferna var intressant och verkligen någonting som Hermione skulle ha velat ta hand om och ’styra upp’. Tråkigt att den storylinen försvann i filmerna. Men samtidigt förstår jag att de kanske inte har allt för mycket utrymme att faktiskt ha med allt. Det ger dock en bättre förklaring till Dobby. Till att vi ska tycka om honom och bry sig om honom… senare i bokserien.

Hur sorgligt var det förresten inte med Neville under klassen med förbannelserna. Speciellt när en fick reda på att hans föräldrar har det. Det ögonblicket när en får reda på det och en minns tillbaka till klassrumsscenen… så sorgligt!