Bokrecension | Northanger Abbey

JAG VET FAKTISKT inte riktigt vad jag tycker om Northanger Abbey. En del av mig tyckte inte lika mycket om den som de andra böckerna av Jane Austen. Men sen kommer en annan del av mig som tyckte om den precis lika mycket. Jag har helt enkelt inte riktigt bestämt mig.

Catherine är på ett sätt väldigt älskvärd och jag fullkomligt älskar hennes diskussioner om böcker. Hon är också väldigt snäll, godhjärtat och fruktansvärt naiv. Det sistnämnda gör att jag går från att älska henne till att ogilla henne stundtals. Hon är så himla blind och ser inte alls det som är mitt framför henne. Hur människor i hennes närhet är helt dumma i huvudet – och inte alls så snälla som hon egentligen tror. Vill hela tiden säga åt henne att hon borde öppna ögonen, men det är svårt när en inte kan hoppa rakt in i berättelsen. Tyvärr.

Beware how you give your heart

Det här är en romantisk bok (som alla Jane Austens böcker är), men ledsen Henry Tilney är verkligen ingen Mr Darcy – och jag måste nog säga att han är den tråkigaste av männen i hennes böcker. Alltså de som är kärleksintressen till hennes kvinnliga huvudroller. Det som gör att Northanger Abbey står ut lite från de andra romanerna är att den är gotic och Jane slänger in spänning mitt i. Främst för att Catherine älskar spännande romaner så hon tror att det är något mystiskt som händer… Men det gör det inte, eller?

Kan vi förresten bara gå ihop och säga att John Thorpe är den mest jobbigaste karaktären någonsin? Kan han ta ett nej? Nä, det kan han tydligen inte. Vad är det med manliga karaktärer som tror att kvinnor spelar svårflörtade när de egentligen säger nej? Ja, jag tittar på er John Thorpe, William i Skam och så många fler. Bästa är att Catherine verkligen säger nej om och om igen utan att ge upp. Älskar’t!