Bokrecension | En engelsman i Paris

Trettioåriga Aurélie Bredin vandrar ensam och sorgsen på Paris gator. Hennes far har nyligen dött och hennes pojkvän har lämnat henne för en annan kvinna.

Under sin promenad kommer hon till en bokhandel där hon hittar boken En engelsman i Paris av den engelska författaren Robert Miller. Boken beskriver hur han kom till Paris för en lansering och träffade en kvinna. Till sin förvåning upptäcker Aurélie att kvinnan liknar henne själv och att berättelsen delvis utspelar sig på pappans restaurang, Temps des Cerices, som hon nu fått ärva.

Aurélie blir besatt av att få träffa författaren. Hennes försök att kontakta den attraktive men skygge Robert Miller lyckas inte. Framförallt är redaktören på förlaget inte hjälpsam. Men Aurélie ger inte upp. Hon skriver till författaren och bjuder honom på en romantisk middag. Och en dag får hon svar. Det blir ett möte som hon aldrig hade kunnat drömma om … / Goodreads.com

Jag förväntade mig en romantisk bok där jag inte bara skulle falla för kärleken mellan de två huvudpersonerna utan också i Paris som stad. För vem älskar egentligen inte Paris? Inte för att jag har varit där… men jag som sagt förväntade mig ett kärleksbrev till staden. Men nej, det blev inte alls så.

Istället har vi Aurélie som är trettio år, men verkar vara istället runt tjugo med tanke på hur hon beter sig. Det finns nog ingenting som jag gillar med henne. Sedan har vi mannen.. som är helt otroligt. Han går från att han tycker hon är irriterande till tro att hon är hans stora kärlek efter han har träffat henne. Snälla.

En engelsman i Paris är en stor kliché där en varken tror på kärleken mellan dem två eller gillar dem. Den skapar inte heller lusten att besöka den här fantastiska stad (som jag antar att den är).