BlacKkKlansman | Filmrecension

Äntligen såg jag BlacKkKlansman. En film jag har velat se sedan den kom ut 2018, och sedan tävlade om priset Bästa film under Oscarsgalan 2019. Den var exakt som jag förväntad mig och blev inte alls besviken.

BlacKkKlansman är en film som nog inte riktigt vet vad den vill vara. Är det en polisfilm? Är det en komedi? Romantisk film om ett ungt par som finner varandra? Eller är det en stor kommentar på samhället, både då och nu? Fast behöver en samhällskritisk film bara vara samhällskritisk? Kan det inte också vara en film som drar in romantik och komik? Bara för att den handlar om rasism måste den vara hundra procent seriös? Jag gillade bladningen, den svängiga musiken och komiken och inget av det störde den seriösa och brutala berättelsen.

Baserad på en verklig historia under 1970-talets Colorado när den första svarta polisen i området, Ron Stallworth (spelad av John David Washington), lyckas infiltrera den lokala Ku Klux Klan-gruppen tillsammans med hans partner Flip (Adam Driver). Stallworth pratar och Flip är den som möter gruppen ansikte mot ansikte. 

Det är en jobbig film att se. Det är så mycket hat som pågår, och som pågår just nu i världen också. Det blir inte förskönat utan bara jobbigt. Har väldigt svårt att förstå den här typen av hat – och jag kommer nog aldrig kunna göra det heller. BlacKkKlansman är en film som kommer att sitta kvar länge. I slutet väljer Spike Lee att sammanfoga denna berättelse med det som skedde Charlotteville. Någonting som kanske inte behövdes för att förstå samhällskritiken i filmen om att detta skedde då, ännu längre bak i tiden, och även nu. Men det blir ett slagkraftigt avslut på en slagkraftig film.