filmer,  serier,  tankar & funderingar

Är fascinationen av true crime problematiskt?

Jag går igenom utbudet på Netflix och finner true crime dokumentärer, filmer och tv-serier överallt. Kan inte låta bli att tänka när hände detta? Och är den här nya fascinationen om mördare och dess offer problematiskt?

Fascinationen av mord, våld och allt brutalt är inte nytt. Det har antagligen funnits så länge en person slog en annan. När det sker en olycka på vägen börjar vi bromsa in och titta. Vad hoppas vi att se? Någon som lyfts in i en ambulans, en läcker blodpöl på asfalten eller en djupt ångerfull person som visas in i en polisbil? Det är lite oklart men tittar in, det gör vi. Nyfikenheten av nyhetsnotiser har nu bytts till vårt vardagsrum som underhållning. Vi konsumerar true crime överallt. En podcast innan vi ska sova, en tv-serie till fredagsmyset och diskussionerna om ens favorit seriemördare har hittat sig in i lunchrummet.

Steve Avery i Making a Murderer Foto: Netflix
Steve Avery i Making a Murderer Foto: Netflix

Frågan är fortfarande, varför? Är det för att det är en känsla av verklighet som vi vill komma i kontakt med? Efter alla filmer och tv-serier om vampyrer, romantiska gester som aldrig skulle infinna sig på riktigt och samma stereotypiska poliser med ett tung bagage har vi möjligtvis tröttnat. Det är verkliga händelser och verkliga känslor. Det är brutalt och väcker sorg, ilska och nyfikenhet. Kanske är det till och med att vi anser att det är viktigare på grund av det är sanning. Att vi lär oss någonting och blir smartare. Att vi hedrar offren. Det där med sanning är ett intressant ord. För vems sanning är det vi får se?

Det är brutalt och väcker sorg, ilska och nyfikenhet.

I den tokhyllade serien Making a Murderer fick vi följa Steve Avery. När han kommer ut från fängelse efter att ha suttit oskyldigt dömd i tio år för att nästan direkt åka in igen för mord. Vi får se försvarsadvokaterna arbeta och poliser som gör misstag. Vi börjar tro på Avery. Han kan ju inte ha gjort det. Hans systerson blir hemskt behandlad i förhöret. Det är Averys historia vi får följa. Det är han och inte offret. Vi i allmänheten gör ett antagande på en serie. En tv-serie som visar en del, och som har visat sig gömma undan bevis. Är det då fortfarande sant?

Seriemördaren Ted Bundy som erkände över 30 mord. Foto: Netflix
Seriemördaren Ted Bundy som erkände över 30 mord. Foto: Netflix

Att glorifiera seriemördare kan bli problematiskt. Vi har alla hört om Ted Bundy, som erkända över 30 mord, som en charmig och attraktiv person. Att det var svårt att tro att han hade gjort dessa brutala mord på de unga kvinnorna för att han inte passade in i facket av en seriemördare. Han har blivit en romantiserande figur av seriemördare. Nu spelar Hollywoods pretty boy Zac Efron honom i filmen Extremely Wicked, Shockingly Evil, and Vile som späder på Bundy som charmig.

Det kanske är någon som sitter där hemma och ser dokumentären, Conversations with a Killer, eller filmen och bestämmer sig för att hen också vill bli känd och får inspiration. På ett sätt känns det långsökt att mena att dessa serier och dokumentärer om seriemördare och brott överlag skulle bidra till att vi kopierar deras beteende. Det nog lika stor chans att den personen istället blir fascinerad och bestämmer sig för att utbilda sig till polis, advokat eller inom rättsmedicin.

Vi grottar ner oss i deras liv med en skål chips. Får en uppfattning om vad som har hänt och skapar hashtags som skildrar om vi antingen tycker att personen är skyldig eller inte.

Den största problematiken med utbudet av true crime enligt mig är moralen. Efter ett tag är det svårt att minnas offret utan fokusen blir istället på mördaren som i vissa fall skiftar mellan att vara skyldig och oskyldig. Att ständigt leva med att ens nära och kära dyker upp i underhållnings sammanhang måste vara hemskt. För det är underhållning. Vi grottar ner oss i deras liv med en skål chips. Får en uppfattning om vad som har hänt och skapar hashtags som skildrar om vi antingen tycker att personen är skyldig eller inte.

Familjen McCann letar fortfarande efter sin Madeleine. Foto: Netflix
Familjen McCann letar fortfarande efter sin Madeleine. Foto: Netflix

I mitten av mars kom dokumentären The Disappearance of Madeleine McCann på Netflix som tar upp fallet av Madeleine McCanns om försvann 2007. Föräldrarna är inte med, och har tagit avstånd från den och menar att de inte delar samma syn på fallet och deras försvunna dotter. Det ger mig en dålig eftersmak, trots att föräldrarna har varit misstänkta. Men om en nu ska göra en dokumentär om ett ämne som kan röra upp många känslor, för till exempel offrens nära och kära, kan man ändå göra det bra. Jag tröttnade efter tre avsnitt. Det kommer med knappt någon ny information, intervjuer och bilder som är osammanhängande och mindre bra återskapande scener. En serie som inte alls hade behövt så många avsnitt eller timmar. Och kan någon förklara för mig om reportern som syns i två sekunder i första avsnittet kommer tillbaka eller inte?

Slutligen, är true crime problematiskt? Det är för mig en hårfin gräns mellan att sälja underhållning som gottar sig i någons sorg och att skapa en intressant dokumentär som bidrar med någonting.

2 kommentarer

  • Seriereflektioner

    Jag har länge tänkt på hur TRÖTT jag är på att deckargenren är den främsta på bokscenen. Det är en genre jag aldrig har lockats av och inte heller förstått – hur kan blod, våld och ond bråd död vara så fascinerande? De senaste åren har jag dock låtit denna genre infiltrera mitt liv allt mer genom serie- och filmvärlden. Om det beror på mig egen fascination eller på att utbudet allt mer går åt det hållet är svårt att säga. Förmodligen en blandning! Dock är jag fortfarande ganska selektiv, tror jag, och har därför t.ex. undvikit McCann-dokumentären som jag på förhand anade skulle vara alltför seg. Det är ett annat problem idag, att dokumentärer och serier görs så himla utdragna. Man skapar innehåll ur egentligen ingenting. Håller med andra ord till stor del med dig om din analys av true crime. Vad får detta förskönande av mord och mördare för konsekvenser i det verkliga livet?

    • karinsuniversum

      Jag håller med dig totalt! Läser inte deckare, och tycker hela den genren är lite tröttsam. Det är också samma recept för varenda bok känns det som. Håller också med om att det görs saker nu för tiden på ingenting, vilket är väldig segt i längden. Visst det finns filmer som är ”sega” och riktigt bra. Men de är det ofta av en anledning, inte bara för att få fler avsnitt och kastar in slumpmässiga saker.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *