• filmer

    The Rise of Skywalker | J.J. Abrams tog tillbaka det som borde varit hans

    J.J. ABRAMS FICK DEN smått omöjliga uppgiften att ännu en gång ta över Star Wars skeppet och på något vis knyta ihop säcken och ge oss ett avslut. Ett avslut som inte bara innebär den nya och tredje trilogin utan även slutet för Jediriddarna. Jag tycker att han gjorde det bra. Star Wars: The Rise of Skywalker levde upp till mina förväntningar efter flera år av Star Wars filmer som inte har gjort det.

    Hur gör man för att föra handlingen vidare när flera beslut som man tog i första filmen suddas ut i andra? Jo, man gör precis som J.J. Abrams och tar lite lätt på vad Rian Johnson skapade i sin vad han själv verkar mena som en kreativ och överraskande film. Det är svårt att tala om The Rise of Skywalker utan att gå in på The Last Jedi. Helst vill jag inte lägga min fokus på den, men jag kan ändå säga att jag är inget fan av den. I min mening borde de låtit J.J. Abrams ha gjort alla tre och låta hans vision gå igenom trilogin. Istället för att vi nu tvingas kastas om och nästan börja om på nytt inför den tredje och avslutande filmen.

    Star Wars: The Rise of Skywalker är en resa mot tiden. Från första stund till eftertexterna är det ett snabbt tempo. Kejsaren Palpatine har återvänt, efter ingen trodde han inte skulle vara med mer, och han är redo att störta motståndsrörelsen samt hela världen om det behövs. Palpatine är ungefär det som Snoke inte var. Han var inte den bästa karaktären som den ultimata skurken, och när han dog (för enkelt) i tidigare film var det plötsligt en stor lucka. Vem skulle vara skurken? Var det dags för Kylo Ren att ta steget upp eller ta in en helt ny karaktär för den tredje filmen? Nej och nej. Jag gillar att de tog tillbaka Palpatine och fick fokusen på Sith. För är inte det egentligen vad Star Wars handlar om? Balansen i universum med de två motpolerna Jedi och Sith? Det kanske inte är det mest överraskande eller kreativa vägen att gå, men det tar den tillbaka till kärnan. Till de klassiska och även prequels.

    Kylo Ren har tröttnat på att bli använd som en marionettdocka och sträcker ännu en gång ut sin hand mot Rey som en allierad. Deras scener och relation är det starkaste i denna film likaväl som filmserien. Varje gång någon av dem två (eller båda två) är i rutan är det magiskt. Verkligen två karaktärer som förtjänar all uppmärksamhet och fokus. Det tar självklart plats från de andra karaktärerna som Finn, Poe, Chewie och the droids. Men för mig är det okej. De är närvarande genom hela filmen, och deras äventyr är relevanta som ger någonting. Deras hopp är vackert att se och otroligt viktigt. Hoppet om överlevnaden och hoppet om den goda sidan. 

    Självklart är det många hänvisningar till de gamla filmerna, men det är i samma tidslinje och annat vore konstigt. Vissa stunder hade jag faktiskt önskat mer, och jag har specifikt en grej som jag hade hoppats på. Fick det inte helt men är ändå nöjd med det jag fick. The Rise of Skywalker känns som en Star Wars film. Det goda och det onda. Gränsen mellan de två. Den känns fokuserad och går utan några onödiga avvikelser som en rak film som vet vad den vill. 

    Frågorna som började ställas i Force Awakens som sedan försvann i The Last Jedi får sina svar och det är jag tacksam för. Det hade varit en lös tråd som bara slarvigt hade tappats bort. Karaktären Leia hanterades med respekt och jag är glad att hon fick det utrymmet som hon fick.

    Efter att ha läst lite recensioner, mycket negativt, verkar den största grejen att den är anpassad för fansen. Men förlåt, vem annars? Låt Star Wars vara Star Wars. Där de hanterar det goda och det onda. Bygger vidare på kanske den största karaktären – Anakin, och hans väg genom den goda och den mörka sidan. Möjligtvis är det en säker film som inte tar ut svängarna men den är sann till sin egen historia. Gör inte en Hobbit av Sagan om Ringen utan låt det bara vara. 

    Sedan självklart finns det saker som är mindre bra och saker jag skulle kunna peta på. Till exempel utrymmet av The Knights of Ren, Palpatines enorma armé som bara fanns där och mycket mer. Men överlag är detta en bra film. Jag är nöjd och jag ser fram emot att se den igen. Och egentligen alla filmer igen. Nästan. Inte Solo-filmen, och antar jag kan se Rogue One igen, mest på grund av Mads. Men det är okej det med.

    Titel: Star Wars: Episode IX – The Rise of Skywalker
    Medverkande:  Adam Driver, Daisy Ridley, Oscar Isaac
    Längd: 2h 21min
    Land: USA

    Regissör: J.J. Abrams
    Genre: Action, Adventure, Fantasy 
    Premiär: 2019
    Bechdel test: Godkänd
    Mitt betyg: ★★★★

  • filmer

    Lucka 9: Fira jul med Netflix del 2

    SOM ALLA ANDRA julfilmer inom denna cheesy-romantiska-filmkategorin är det svårt att sätta betyg. Har nog blivit snällare med betyg i det senaste (kanske i sann julanda). Det är svårt att jämföra dem med andra filmer för de är inga bra filmer i jämförelse med ’riktigt’ film. Okej, detta är också riktiga filmer, men ja ni kanske förstår ändå. Så det jag vill ha sagt är att ni får ta betyget med en nypa salt.

    A Cinderella Story: Christmas Wish

    En tjej med musikerdrömmar jobbar som sjungande tomtenisse. Får hon uppleva sitt julmirakel eller kommer hennes fåfänga styvmamma och elaka styvsystrar att förstöra allt?

    Jag är lite svag för dessa Cinderella Storys som finns. Har än så länge sett fyra stycken. Den bästa är klart Hilary Duffs. Denna är ändå lite juligt och det är nog det viktigaste. Alltid funderat på hur det är att bli rollsatt som en av styvsystrarna – det är ju aldrig en trevlig roll. Anyway, avskydde hur de satte autotune på allt. Hade kunnat chilla med den. Men hon var så söt med de tomtenisseöronen och peruken. Så söt!

    ★★

    The Knight Before Christmas

    Medeltida magi gör att en riddare från 1300-talet hamnar i nutidens Ohio, där han faller för en lärare som gett upp hoppet om kärleken.

    En sådan superkliché utan dess like. En riddare åker i tiden och hamnar i en liten stad i Ohio där hans springer på en snäll lärare som ser det bästa i alla människor. Och hela staden är fylld av julen. Gör Vanessa Hudgens någon film under de resterande elva månaderna eller är det bara jul som gäller just nu? Helt ok film med tanke på vad det ändå är för slags film.

    ★★

  • filmer

    Marriage Story | Blandat med humor och sorg i skilsmässodrama

    MARRIAGE STORY ÄR en av de bästa filmerna från 2019, utan tvekan. Det är en film som känns komplicerad och enkel på samma gång. Äkta, rått och naket. Om det är en film från året som ni ska se är det Marriage Story. Utan att ha sett alla filmer från 2019 så hoppas jag verkligen att denna vackra och sorgsna film får en huvudroll i Oscarsgalan.

    Detta är en kärlekshistoria, samtidigt som det är motsatsen till kärlek. Nicole (Scarlett Johansson) är skådespelare och Charlie (Adam Driver) är teaterregissör. De har levt och arbetat tillsammans i New York med hans teater och vision. Nicole blev en del av hans liv, men blev han någonsin en del av hennes liv? När Nicole får erbjudandet att spela in en tv-serie i hennes hemstad, Los Angeles, tar hon med sig deras son Henry, och äktenskapet är över. 

    Marriage Story börjar med att de berättar vad de älskar med varandra, men de vackra orden blir allt svårare att säga och har istället bytts ut mot förakt. De lovar varandra att hantera skilsmässan på ett respektfullt sätt. Att de inte ska förlora varandra eller sig själva i processen. Men vad är den andra partnern beredd på att göra för att behålla sina egna intressen? Kärleken, respekten och sympatin för varandra vittnar bort och hårdhänta advokater (spelad av Ray Liotta och Laura Dern) tar plats istället.

    Jag har inte varit med om en skilsmässa, eller haft en i min närhet. Det enda jag kan tänka mig att det är svårt att behålla kärleken och respekten när olika åsikter och intressen ska hanteras. Det är nog inte heller svart och vitt, någon som har rätt eller fel. Och det är precis vad Marriage Story visar. Både Nicole och Charlie gör fel. Tar sina intressen före den andra och lyssnar inte. 

    Trots det är en berättelse om uppbrott, sorg och hur kärlek blir till hat finns det fortfarande plats för humor. Det gör historien mer äkta. För det finns fortfarande glädje, skämt och någon form av kärlek mellan de två. De har älskat varandra, deras närvaro är en del av de, de har format varandra och allt detta är fortfarande relevant, trots uppbrottet. 

    Både Adam Driver och Scarlett Johansson är fantastiska i sina roller. Scarlett har alltid varit en bra skådespelerska, men det är som jag har glömt bort det ett tag. Så kul att jag har återupptäckt det. Även Laura Dern och Ray Liotta är lika bra som alltid. Merritt Wever är med på ett hörn, och hon har blivit en av mina absoluta favoriter det senaste året. Hon lyckas alltid göra en roll så bra. Älskar henne!

    Titel: Marriage Story
    Medverkande: Scarlett Johansson, Adam Driver, Laura Dern
    Längd: 2 h 16 min
    Land: USA

    Regissör: Noah Baumbach
    Genre: Comedy, Drama, Romance
    Premiär: 2019
    Bechdel test: Icke-godkänd
    Mitt betyg: ★★★★★

  • filmer

    Lucka 6: Fira jul med Netflix del 1

    DET HÄR ÄR ABSOLUT inget samarbete eller reklam för Netflix. Bara så att de har ett flertal julfilmer som redan kommit för längesen som jag vill se och säga min åsikt kring. Förra året fick jag enorm julkänsla efter att ha sett deras julfilmer och tänkte därför att det kunde vara mysigt att köra på samma grej i år igen.

    Holiday in the Wild

    När barnen flytt boet och hennes man plötsligt lämnar henne ger sig Kate ut på en soloresa till Afrika, där hon hittar en ny mening med livet – och kanske kärleken.

    Den här var bättre än vad jag förväntade mig. Hade väldigt låga förväntningar så det säger egentligen inte jättemycket om den. Skönt att se två vuxna människor som inte är 20-ish, utan snarare 45-ish som hittar kärleken efter den tidigare har försvunnit. Den får pluspoäng för söta elefanter och minus för den gav ingen julkänsla. Kan inte låta det gå okommenterat, men det är någonting med att vita människor åker till Afrika och träffar vita människor, och alla andra hamnar i bakgrunden med knappt någon handling eller personlighet. Så himla tråkigt.

    ★★

    Let It Snow

    En kylig julafton drar en snöstorm in över den lilla staden, och för några av ungdomarna som bor där påverkar den allt från vänskap och kärlek till hela deras framtid.

    Let It Snow var ändå en besvikelse. Jag hade av någon anledning fått högre förväntningar av denna. Kanske var det trailern som visades om och om igen när jag gick in på Netflix. Men den var inte särskilt bra. Inte jättebra skådespelare – några värre än andra. Vissa stories var mindre roliga att följa, och/eller intressanta. De som faktiskt gav någonting blev korta för att andras dag också skulle följas.

    ★★

  • filmer

    The Lighthouse | Obehaglig stämning med skådespelare i toppklass

    FÖR NÄSTAN TVÅ ÅR sedan sen skrev jag att jag ser fram emot vad Robert Eggers kan leverera i framtiden. Då tipsade jag om The Witch, som är en av de bästa skräckfilmerna som kom under decenniet. I helgen såg jag hans andra långfilm, The Lighthouse, och den är lika fantastisk.

    Stormande vindar, vågor som kastas mot klipporna och ljudet av fiskmåsar. Det är en isolerad miljö som vi mötas av när två fyrvaktare (Willem Dafoe och Robert Pattinson) kommer till ön. Dafoe är den äldre och bestämda sjömannen, med havet som sin kärlek och med stor vidskepelse i bagagen. Han dikterar den nya och yngre kollegan (Pattinson) som inte var förberedd på detta arbete. När en storm kommer finner de sig strandsatta på ön och den nya tillvaron som de tvingas utstå. 

    Vi känner, tillsammans, med karaktärerna hur enslig och isolerad ön är. Det är inte vackert eller förskönande utan det är smutsigt och kallt. Eggers har ett imponerande sätt att skapa film. Tycker det är fantastiskt att han har gjort att den känns gammal. Inte enbart att den är svartvitt utan även kameravinklarna, kostymen och dialogerna. Willem Dafoe är lika lysande som vanligt och gör rollen perfekt. Robert Pattinson har nog inte varit bättre än här. 

    “Som en mardröm som jag inte ville skulle ta slut”, sa en vän efter filmen. Tyckte det var väldigt talande för hur The Lighthouse var. Den var inte lika underhuden obehaglig som The Witch, men den var oroande och gjorde mig obekväm i vissa stunder. Trots dessa känslor ville jag inte att det skulle vara över. Samtidigt som jag inte visste vart den här filmen skulle ta mig, och hur den skulle sluta. 

    Att skräckfilmen har kommit in i finrummet har varit den nya trenden för 2010-talet och fortsätter starkt med The Lighthouse. Kanske inte den typiska skräckfilmen, men att det går inte att blunda för den obehagliga stämningen som finns genom hela filmen. Från karga klippor, fåordiga dialogerna och sinnesstämningen. Jag säger som jag sa i början av 2018 med att säga att jag ser fram emot vad Eggers gör i framtiden.

    Titel: The Lighthouse
    Medverkande: Willem Dafoe och Robert Pattinson
    Längd: 1 h 49 min
    Land: USA

    Regissör: Robert Eggers
    Genre: Drama, Fantasy och Horror
    Premiär: 2019
    Bechdel test: Icke-godkänd
    Mitt betyg: ★★★★

  • filmer

    Joker – så bra som alla säger?

    Titel: Joker
    Regissör: Todd Phillips
    Medverkande: Joaquin Phoenix, Robert De Niro och Zazie Beetz
    Genre: Crime, Drama, Thriller
    Längd: 2 h 2 min
    Premiär: 2019
    Land: USA och Kanada
    Bechdel test: Icke godkänd
    Mitt betyg: ★★★

    Den här recensionen av Joker innehåller spoilers!

    Vad händer när samhället vänder sin rygg mot en människa i behov av hjälp?

    Det är en väldigt relevant fråga att ställa sig, speciellt i det här klimatet vi har idag. Todd Phillips har tagit en av världens mest kändaste skurkar från en superhjältesaga och skapat en debatt och kommentar om samhället och världen vi lever i. Det är flera premisser som jag borde vara glad över och fullkomligt älska. Har läst flera recensioner av människor som jag vanligtvis håller med alternativt respekterar deras åsikter. Men ändå sitter jag här och förstår nästan ingenting. Jag är inte galen i denna film. Snarare tvärtom. Kom på mig själv sittande i biosalongen och tänka att jag borde gilla detta, ifrågasatte varför jag inte uppskattade den och vad det var för fel på mig.

    Batman filmatiseringarna ser alla lite olika ut men följer den klassiska mallen att Bruce Wayne är en rik man som gör fantastisk mycket bra för samhället med hjälp av hans pengar och Batman är den som slår till mot kriminella med hjälp av våld. Han är god. Han och hans pappa har städat upp i de dåliga kvarteren och det är någonting som vi tänker är bra. Har någon frågat vad de som bor i dessa kvarter tycker? Inte förrän nu. 

    Där fattiga får skulden för att de är just fattiga.

    Arthur Fleck är en wannabe-stand-up-komiker och hyr-clown som lever fattigt tillsammans med sin mamma. Han lever ett tufft liv, med allt ifrån ungdomar som misshandlar honom, socialen som inte lyssnar på honom, deprimerad och lider av patologiskt skratt. Orsaken av det sistnämnda kommer fram mot slutet av filmen. Efter att ha fått sparken från jobbet, av orättvisa anledningar, blir han ännu en gång påhoppad av svinaktiga män i kostymer. Men istället för att ligga och ta emot som han tidigare gjort tar han saken i egna händer och männen dör. Han blir mer och mer den Joker som vi är vana att se.

    Tre rika unga män har nu dött och Thomas Wayne kommenterar händelsen i tv-rutan med att hänvisa till att dessa män var goda och hade gjort rätt i livet. För de hade uppnått något. Det är fortfarande en ganska vanlig tanke, vad jag har förstått, i till exempel USA. Där fattiga får skulden för att de är just fattiga. Att de ska ta tag i sina liv med mera.

    Arthur vill så gärna bli en ståuppkomiker, Joker
    Arthur vill så gärna bli en ståuppkomiker.

    Jag gillar miljöerna, de skitiga och illaluktande platserna.

    Sedan blir allt kaos. Människorna från de fattiga kvarteren börjar säga emot, använda sig av clown-symbolen som drog igång allt. Och mitt i allt finns Arthur. Han som startade allt men verkar inte alls politisk. Av alla slag han fått i livet, psykiskt och fysiskt, har han blivit en våldsam brottsling. Är det rättfärdigat? Jag vet inte. Lider vi tillsammans med honom? Jag har förstått att många gör det. Men jag vet inte om jag gör det. Faktiskt. Och jag må vara en dålig människa för det. 

    Jag gillar miljöerna, de skitiga och illaluktande platserna. Joaquin Phoenix gör som alltid en bra roll och skapar Joker till en levande karaktär. Jag gillar idén med att vända på berättelsen och lyfta fram andra sidan från en annars välkänd berättelse. Sedan finns det saker jag inte gillar. En del av mig ifrågasätter lite varför de valt att göra honom till Jokern och använda sig av Batman-världen. När den kunde handlat om Arthur, en vanlig man som jobbar som clown. Hade de tjänat på det eller inte? Kanske inte och detta beslut ger karaktären och filmen lite mer djup. Vilket jag förstår, men det jag ofta gillar med skurkar är hur svart-vita de är och att jag inte vill eller behöver känna medlidande med dem. De är onda och låt de vara de.

    De är onda och låt de vara de

    Är detta en film för incels? Det är en diskussion som jag har sett då och då i olika flöden. Det är såklart svårt att veta vad som tilltalar olika människor. Vikten i denna film, varför den diskussionen har kommit, är karaktären Sophie som är Arthurs granne. Hon existerar för att vara en kärleksintresse – och som blir förföljd och till slut troligtvis dödad. Ingenting mer. Hon blir en förlängning av hans misslyckande. Hon är en rekvisita. 

    Arthur lever tillsammans med sin mamma Penny, Joker.
    Arthur lever tillsammans med sin mamma Penny.

    Det finns också en scen som jag känner mig negativ till av flera skäl. Scenen som lockade mest skratt i biosalongen. Scenen med en kortväxt karaktär som inte nådde upp till dörren. Vad ville de säga med den scenen? Att det skulle vara kul? Är Arthur snäll mot de som är snälla mot honom? Att hans våld faktiskt har någon form av rättvisa. Det sistnämnda speglar dock inte vad som händer med just Sophie. Personen som absolut inte har någonting emot honom. En person hann knappt känner och har inte ens nekat honom.

    I slutändan tyckte jag att Joker var okej. Den är visuellt snygg och jag vill poängtera hur bra Joaquin Phoenix är. Hans gestaltning och tolkning är jättebra. Om det inte vore för honom tror jag inte att folk hade fått samma känsla för den. Han är byggstenen för filmen. Trots detta så förstod jag inte magin som alla kände. Jag satt faktiskt uttråkad större delen av filmen. Ni som sett den och älskade den får gärna kommentera vad ni tyckte. Kanske kan se om den i framtiden och ändra min åsikt. Som jag gjorde med Mad Max: Fury Road. Ni som sett den men inte gillade den får självklart kommentera med vad ni inte gillade. 

  • filmer

    Filmrecension | It: Chapter 2

    Titel: It: Chapter 2
    Regissör: Andy Muschietti
    Medverkande: Jessica Chastain, James McAvoy och Bill Hader
    Genre: Horror
    Längd: 2 h 49 min
    Premiär: 2019
    Land: USA och Kanada
    Mitt betyg: ★★★

    Under sommarlovet 1989 började barn försvinna i den lilla staden Derry. När Bills lillebror Georgie försvinner bestämmer han och hans vänner för att förgöra det onda väsen. Vännerna i Loser Club lyckas till slut och den hemska clownen försvinner. Tills 27 år senare. Barn försvinner och kroppar hittas lemlästade. Pennywise är tillbaka. Alla har hunnit bli vuxna, framgångsrika och flyttat ifrån Derry. Ett förödande telefonsamtal tar de tillbaka till Derry och sommaren 1989.

    Mike har blivit kvar i stan och minns allt kring den sommaren. Själv har han tagit på sig att hitta svaret bakom Pennywise och hur en kan döda honom. De andra minns väldigt lite om sin barndom och det är inte förrän de sätter fötterna i Derry som minnena kommer tillbaka. Nu är alla tillbaka, i alla fall nästan, och kommer de ta död på clownen igen?

    Jag gillade verkligen första filmen som kom för två år sedan sen. Sedan dess har jag sett fram emot en fortsättning. Att se barnen som vuxna och ännu en gång möta Pennywise. Blev dock besviken på denna. It: Chapter 2 har samma problem som boken och tv-filmen från 1990 – att jag inte bryr mig lika mycket om de som vuxna. Grunden i vänskapen mellan dem är att alla hjälps åt, vi mot clownen, det fungerar bara om en tror på det osv. Det hör till barndomen, och inte lika mycket som vuxna. 

    Bill har blivit en författare som ingen kan skriva ett bra slut. Richie en ståuppkomiker. Eddie jobbar med riskanalyser för ett försäkringsbolag, och mer eller mindre gift sig med sin mamma. Ben har gjort ett antal situps och arbetar som arkitekt. Beverly jobbar inom mode och är gift med en man som behandlar henne på samma sätt som hennes pappa gjorde. Stanley är lycklig och gift tills Mikes telefonsamtal och han klarar inte av mer…

    Losers Club har vuxit upp. Foto: Warner Bros.
    Losers Club har vuxit upp. Foto: Warner Bros. 

    De vuxna karaktärerna är en förlängning på barnen. De är i samma situation, fast vuxna. Det märks tydligt med till exempel Eddie och hans fru och Beverly med hennes man. Det som var roligt med dem är bara sorglig som vuxna. Inte för att Beverlys situation med hennes pappa eller man är roligt. Däremot Ben som trånade efter henne och skrev en dikt var gulligt då. 27 år senare och han gör exakt samma sak. Är det lika gulligt nu? Antagligen, för Beverly inser nu att det inte var Bill utan Ben och faller för honom istället. Som om en dikt kan bestämma vem en ska ha känslor för. 

    Bill Skarsgård måste ha så rolig med sin roll som Pennywise. Tycker han gör det riktigt bra i denna film, som han gör i första. Trots att det inte är lika läskigt, kanske ännu mindre i denna. Är det för att vi har sett honom och blivit van? Eller för att de läskiga scenerna radar upp sig självklart. Hur var och en går iväg för att hitta tillbaka till sig själva och sina minnen och därmed blandas nutid med dåtid, och deras läskiga möten med just Pennywise. Tråkigt när det blir för uppenbart. Vissa av dem var riktigt bra, till exempel Beverly och den gamla tanten som vi hade fått se i en preview. Andra lite segare att titta på, och enbart där för att ge oss en jumpscare. 

    Pennywise fortsätter att locka till sig barn. Foto: Warner Bros.
    Pennywise fortsätter att locka till sig barn. Foto: Warner Bros. 

    Tyckte barnen var fantastiska i första filmen, speciellt skådespelarna som jag blev positivt överraskad av. Därför är det tråkigt när det ändå är en ojämn nivå bland skådespelarna som vuxna. James McAvoy står ut i sin roll som Bill, även Bill Hader och James Ransone. På tal om barnen så är det kul att fick plats även här. Dock har de hunnit växa en hel del, och det syns. Speciellt på Finn Wolfhard. Kan bero på att jag är van att se honom, i och med Stranger Things. Det syns tydligt på just honom att de har använt sig av effekter för att göra honom yngre. Såg nästan lite för barnsligt ut. Det måste ha varit svårt, för alla som följt honom i Stranger Things vet att han verkligen växte upp fort.

    It: Chapter 2 kanske inte behövde vara nästan tre timmar lång. Den hade nog kunnat kortats ner lite grann. Inte för att jag var uttråkad, utan mer för att den var upprepande och flera scener kändes som de enbart var där för att ge oss en jumpscare, och inget mer. Helt okej som film, men föredrar klart den första filmen med enbart barnen. Bill Skarsgård var dock lysande.

  • filmer

    Filmrecension | Us

    Titel: Us
    Regissör: Jordan Peele
    Medverkande: Lupita Nyong’o, Winston Duke, Elisabeth Moss 
    Genre: Horror, Mystery och Thriller
    Längd: 1 h 56 min
    Premiär: 2019
    Land: USA
    Mitt betyg: ★★★

    Adelaide plågas av ett oförklarligt och outrett trauma från sitt förflutna. Tillsammans med några otäcka tillfälligheter ökar hennes paranoia till nya nivåer, då hon anar att något hemskt kommer att hända hennes familj. Efter en dag på stranden med deras vänner, familjen Tyler, återvänder familjen till sommarhuset. När mörkret faller upptäcker familjen fyra siluetter som står på uppfarten och håller varandras händer.

    Det som är fantastiskt med Jordan Peeles filmer, både denna och Get Out är hur han skriver karaktärerna. De är verkliga. Han vet verkligen hur människor är, agerar och pratar. Det är en höjdpunkt med hans filmer. Tyvärr blev jag inte lika överrumplad av Us som jag blev av just Get Out. Men en helt klart bra film som jag rekommenderar varmt.

    För att njuta av hela filmen bör en veta så lite som möjligt om den i förväg. Det räcker gott och väl att säga att en familj, kopior av Adelaides egna familj, dyker upp och det blir en kamp om överlevnad. Varje person i familjen kämpar för sin egen och för resterande familjemedlemmars skull, och de använder sina egna styrkor. Ingen blir den hjälplösa individen, utan alla drar sitt strå till stacken. Både de vuxna och de två barnen.

    Jag gillar den plågande stämningen. Hur de bara dyker upp och ställer till kaos för familjen, och för många andra. Det jag gillade mest var nog ändå när jag inte visste vad som pågick. När karaktärerna börjar prata och det hela förklaras blir jag mindre intresserad. Och samtidigt försvann den där plågande stämningen. Det tycker jag är tråkigt, för detta var en film jag gärna hade velat gilla så mycket.

    De gör sig redo för att överleva Foto: Claudette Barius/Universal Pictures
    De gör sig redo för att överleva Foto: Claudette Barius/Universal Pictures

    Som jag skrev tidigare kan Jordan Peele skriva bra karaktärer. Men också bra scener som kan vara komiska mitt i allt blod och våldsamma scener. Jag tänker på till exempel en scen med Elisabeth Moss som fick mig att skratta till, utan att den tog mig ifrån den uppenbart våldsamma scenen.

    Även om jag tyckte att den var nästan för mycket förklarande. För jag gillar filmer där det kommer in hemska människor som bara vill jävlas för att de har inget bättre för sig. Som till exempel Strangers. Men trots detta så var det en ganska intressant idé.

  • filmer

    Filmrecension | Batman vs Teenage Mutant Ninja Turtles

    Innehåller recensionsexemplar av 20th Century Fox

    Titel: Batman vs. Teenage Mutant Ninja Turtles
    Regissör: Jake Castorena
    Medverkande: Troy Baker, Eric Bauza och Darren Criss
    Genre: Animation, Adventure och Action
    Längd: 1 h 27 min
    Premiär: 2019
    Land: USA
    Mitt betyg: ★★★★

    Batman vs. Teenage Mutant Ninja Turtles är en homage till gamla fans av både Batman och Teenage Mutant Ninja Turtles och finner inspiration från animerade serierna samt de olika spelen. Den passar även för nya tittare, som inte har samma nostalgiska känsla för karaktärerna. 

    När en ny fiende dyker upp i Gotham City och börjar stjäla experimentell teknologi kopplas Batman in på fallet. Men det gör också ett annat gäng: Teenage Mutant Ninja Turtles som kommit hela vägen från New York för exakt samma fiende. Med Leonardo i spetsen hamnar de maskerade, kampsport utövande bröderna – smarta Donatello, orädde Raphael och vitsige Michelangelo – i kollision med Batman och hans vänner. Vilka de är och vad de gör i Gotham City blir en gåta för Batman som han gärna vill lösa. Är de på samma sida eller arbetar de tillsammans med de andra ninjorna som kommit för att skapa kaos och oordning i staden?

    Hela filmen är fylld av både små och stora saker som flörtar med de gamla fansen. Allt från Superman-muggen som Batman dricker ur till skurkarna som dyker upp en efter en. Det skapar en nostalgisk känsla, och de gamla fansen har någonting att minnas tillbaka med, men trots detta tas de aldrig ifrån storyn. Kan bero på att det är en ganska simpel story. Men det gör inte den, eller filmen, sämre för det. 

    En fråga jag har, som inte sett allt för mycket av varken TMNT eller animerade Batman, är vem filmen är gjord för? Den är fylld av komiska scener, som står ofta av TMNT-gänget, specifikt Michelangelo, som gör att den passar sig eventuellt för den yngre målgruppen. Men våldet, och att det finns en och annan scen med blod, får mig istället att tänka på den lite äldre. Eller så är den gjord av fans, och till för fans. För jag tror de som uppskattar att kasta sig tillbaka till gamla minnen, förstår alla subtila hintar kommer att gilla denna film väldigt mycket. 

  • filmer

    Filmrecension | Lejonkungen

    Titel: Lejonkungen
    Regissör: Jon Favreau
    Medverkande: Donald Glover, Beyoncé och Seth Rogen 
    Genre: Animation, Adventure och Drama
    Längd: 1 h 58 min
    Premiär: 2019
    Land: USA
    Mitt betyg: ★★★

    Jag lär ju knappast behöva beskriva handlingen till Lejonkungen. Men för er som inte sett den tecknade versionen från 1994 eller bara legat under en sten sedan dess.

    Lejonkungen är som ni alla vet en form av Hamlet. Simba är nästa att ha makt över tronen, men bara tanken på det gör hans farbror Scar rasande. Och i ett försök att få makten bestämmer han sig för att göra sig av med både Simba och sin bror Mufasa.

    Den här versionen är mer eller mindre exakt samma sak. Några scener är borta, och några tillagda. Men mest är det mer repliker som har förändrats. Detta lär vara den Disneyfilm som flest människor har som sin favorit. Därför är det ganska riskabelt att göra om den.

    Tycker det är svårt att sätta ett betyg på denna film. Men det blev en trea som ett medelmåttig film. Handlingen är fortfarande toppen. Om vi bara hade satt betyg på hur söta lejonen var, speciellt Simba som unge hade det varit en fullpoängare. Ser ni hur söt han är?! Det var nog inte en enda i biosalongen som inte utbrast ”aw” när han lyftes upp i den nu ikoniska scenen. Men jag kan inte låta bli att tycka att det ändå är rätt onödig att göra. Precis som de flera nya versionerna av Disney som ploppat upp de senaste åren och bara fortsätter dyka upp.

    Det är kul att se det i en version där det ser riktigt ut. Som om de bara väntade på att lejon och andra djur på savannen skulle göra exakt dessa rörelser. Problemet med att ha realistiska djur är att ni vet… djur inte ska prata. Det gör att vi inte får exakt samma känslor som vi hade annars fått. Det väger både för- och nackdelar. Men samtidigt, en kunde lätt se hur ledsen Simba var ändå.

    Scar och hans armé av hyenor. Foto: Disney
    Scar och hans armé av hyenor. Foto: Disney

    Precis som i den tecknade versionen är det en berg- och dalbana med känslosamma scener och skratt. Skratt som mest leds av Timon och Pumbaa. En kan helt enkelt förvänta sig ungefär samma sak. Det jag tycker minst om med denna version är nog ändå rösterna. Jag hade inga problem med Timon och Pumbaa som är görs av Billy Eichner och Seth Rogen. Men många andra känns för mig väldigt platta eller felplacerade. Beyoncé gör rösten som Nala och hon fungerar de mer mjuka scenerna men när hon ställer sig längst fram i attacken mot Scar och hyenorna känns det plötsligt fel. Även rösten till Scar är inte helt toppen.