And Then We Danced | Om dans och frigörelse

AND THEN WE DANCED var Sveriges bidrag till en eventuell oscarsnominering. Det blev tyvärr inte så. Detta är en svensk film som egentligen är georgisk. Den lever och andas Georgien förutom när det strömmar Robyn och ABBA genom högtalarna. Att den utspelar sig i Georgien hör till historien. Det är nog inte enbart för att produktionen blir billigare eller att regissören Levan Akin har rötter därifrån.

Den traditionella georgiska dansen ska uttrycka maskulinitet. Det finns inget utrymme för mjuka rörelser eller att visa sig svag. Merab är en av de som är med i danskompaniet och har dansat sedan han kunde gå. Han springer genom gatorna mellan restaurangen han jobbar på, familjen som inte har det bra ställt och danskompaniet. När huvudensamblén blir av med en medlem, efter kontroversiella handlingar, söker de en ersättare. Och in kommer även Irakli.

Merab och Irakli faller för varandra nästan direkt. Från de första blickarna, från första beröringen har de ett vackert band. Ett band som i deras miljö inte får vara vackert. Utan det är fel, onormalt, fult och framförallt förbjudet. Dansen är deras passion, men samtidigt är den idén med vad de “borde” vara. Därför blir det en kärlekshistoria som vi vet inte kan sluta lyckligt. Men det är ändå vackert så länge det varar. 

And then we danced har ett vackert bildspråk. Kameran följer karaktärerna och inte tvärtom. Alla närbilder skapar en intimitet mellan oss och karaktärerna. Samt mellan karaktärerna sinsemellan. Det känns rått, naket och äkta. Perfekt för kärlekshistorien, och frigörelsen av sig själv och mot omgivningen. Dansen är ett fantastiskt komplement som verkligen pekar ut hur det “ska” vara och gränsen mellan det starka och det svaga. 

Som den äldre damen bredvid mig sa så fort eftertexterna rullade och lamporna i salongen tändes: Väldigt fina personporträtt. Karaktärerna griper tag i en. Speciellt huvudpersonen Merab som vi får lära känna bäst. Vi känner med honom, genom dansen, familjesituationen, kraven och när han är fri i sig själv. Irakli är också en fint genomarbetade karaktär, men samtidigt vet vi inte lika mycket om honom. Jag tycker det är perfekt att det vi får läsa mellan raderna, och får lära känna honom i samma takt som Merab. Vi ser honom utifrån Merabs ögon, och inte mer. 

Det är en väldigt vacker film om kärlek, heder och tradition. För dig som gillar coming-to-age-filmer med hjärta, dans i fokus och förbjuden kärlek.