När jag var sju år sprang killarna runt oss tjejer och tafsade på våra rumpor medan de skrek ”balla balla”. Jag brukade ibland skrika ifrån med några väl valda ord som jag sedan fick skit för. Men ibland var jag också tyst och det blev en slags lek istället. Att det var lite coolt om ens egna rumpa blev vald.
När jag var tio år fick vi tjejer duscha i omgångar för att killarna hade lärt sig att om en tryckte ansiktet mot fönstret så kunde en se allt i duschen. För vår skola hade såklart ett stort fönster i duschrummet ut mot skolgården. Två av oss fick alltid stå med sina handdukar för att täcka för fönstret. Ibland sprang killarna in i omklädningsrummet för det var skoj. En gång fick en av killarna straff för detta beteende. Straffet var att byta om inne hos oss en gång. Han blev obekväm. Vi med.
När jag var tolv år sov jag med bh för att försöka göra så brösten slutade växa. För att jag blev så obekväm med min egna kropp, andras kommentarer och blickar.
När jag var femton år sprang killarna runt och skrek ”Har du mens eller?” varje gång en försökte komma med motargumenten. Lärare tittade på mig på ett opassande sätt. Vi i klassen blev arga och bestämde att tillsammans, både killarna och tjejerna, göra en film om genus. Vår lärare skrev manuset pga tidsbristen (antar jag) och vi blev tilldelade roller. Jag fick självklart rollen som ”tjejen med bröst som inte ville gå ner i vikt för att tänk om jag tappar brösten då och då kommer inte min pojkvän tycka om mig längre”. Av de saker som jag har känt mig mest obekväm med så är det just brösten. Inte vikten som pendlat eller glasögon som jag blivit retad för. Och att bli utpekad igen av en lärare som ”hon med brösten” gjorde mig så fruktansvärt obekväm.
När jag var arton år började folk tafsa på mig och fråga om jag hade gjort en bröstoperation. Fick även gång på gång att någon bestämde sig för att göra ”motorbåten” på mig, bara så där.
När jag var nitton år lärde jag mig att vissa människor inte vet vad ett nej är.
Jag blir förbannad
när jag hör hur mina vänner är med om trakasserier och övergrepp. Hur de alltid genom reflex byter plats på sina ringar så det ser ut som de är förlovade för att det är det sättet som får killarna att sluta. För det är bra att ”tillhöra någon”. Eller att vi har lärt oss i tidig ålder att alltid gå runt med nycklarna i ett stadigt grepp på vägen hem. Och helst gärna telefonen. Att jag har kompisar som i skolan varit med om det mest sjukaste jag har hört och lärarna har istället valt att skylla på tjejen pga ”killar är som killar är”. Att det oftast inte är främlingen i gränden utan våra pojkvänner, kompisar, kollegor, chefer, lärare osv. och att de sker på våra trygga zoner såsom i skolan, hemmet och på jobbet.
If all the people who have been sexually harassed or assaulted wrote ”me, too” as a status, we might give people a sense of the magnitude of the problem. And for the people who are not yet ready to share, we share for you and respect your choice.
