Me too – ett år senare

me too

Det har gått ett år sedan sen #metoo. När hela ens sociala flöde välde av historier, arga och förtvivlade kvinnor, en gnutta hopp om förändring. Diskussionen om sexuella trakasserier fann sig till familjemiddagarna, lunchrasterna på jobbet och ut i samhället. Från att ha varit ett samtal som en helst inte vill ta på eller kännas vid så var det som om att plåstrets drogs bort och det var okej. En revolution var på väg. Att efter ha suttit tysta i flera år, i flera decennier så bröts det. Istället för att undvika det började vi skrika. Vad som hade hänt oss. Hur samhället är uppbyggt. Det går inte längre att undvika, att blunda för det.

Nu har det gått ett år, och vad har hänt sedan dess? Den så kallade kulturprofilen har blivit dömd till två års fängelse av tingsrätten, men ska nu till hovrätten. Företag vittnar om att regler har gjorts, en större förståelse har tillkommit. Men det finns mycket kvar att göra. Bara för att personer med en dålig kvinnosyn har fått sparken från jobb, kvinnorna blir hörda så är det en lång väg kvar.

Vi går fortfarande runt rädda. Får fortfarande höra ”lilla gumman” så fort vi står upp för vår åsikt. Vi förklarar fortfarande dåligt beteende att killar är som killar. Jag hör ständigt berättelser om dessa människor. Hur unga flickor gör allt i sin makt. De gör allt rätt – de uppsöker läkare, de polisanmäler, går i terapi men möter fortfarande sina förövare på gatorna, i skolkorridoren.

För nästan exakt ett år sedan sen skrev jag ett eget inlägg om detta. Om hur sexuella trakasserier har blivit en vardagsgrej från en ung ålder. Jag vill göra allt jag kan för att inte mina barn, barnbarn inte ska uppleva samma sak. Det är svårt att förändra hela samhället själv. Men en kan alltid göra lite. Mitt val har blivit att jag alltid tar fajten. Oavsett. Om det är personer som pratar nedvärderande om kvinnor och deras utseende, normaliserar våldtäkter med skämt. Jag är redo. Dock är jag samtidigt trött. Trött på att säga samma sak om och om igen. Trött på att ständigt vara den jobbiga personen som förstör sociala sammanhang med att säga till. Be folk förklara sina så kallade skämt.

Jag vill gärna tro att om jag tittar tillbaka på detta nästa år så har det skett några radikala förändringar. Men jag är inte så säker på det. Vi sitter fortfarande med en kvinnohatande president i ett av de mest influerande länder och vem som styr Sverige är fortfarande oklart. Flera veckor efter valet. Kommer de som är rasister, kvinnohatare, homofober få utrymmen i debatten, vårt styre och samhälle? Jag hoppas inte.

Vart går gränsen mellan person och konstverk?

me too

Som rubriken säger, har jag börjat fundera på person och konstverk, vart går gränsen? Det blev en ännu större fråga under #metoo. När ett flertal män inom filmbranschen har visats sig våldtagit, utsatt andra för sexuella trakasserier, slagits och utnyttjat personer.

Är det nu dags att sluta se på filmer och tv-serier för att en viss person är med, alternativt har gjort den? Får jag fortfarande tycka om en film även om regissören, eller en skådespelare har gjort dessa hemska saker?

Jag växte upp med att älska Johnny Depp och hans filmer. Än i dag älskar jag filmerna som han gjorde innan 2002, där jag personligen tycker att det har gått utför. Skulle kunna se Finding Neverland och Gilbert Grape om och om igen. Men sen kom en dag i maj 2016 när vi fick reda på att hans exfru, Amber Heard, valde att skilja sig pga hans våld mot henne. Det har gett en dålig eftersmak för Depp. Blev besviken när jag fick reda på att Depp ska vara med i uppföljaren för Fantastic Beasts istället för Colin Farrell. Men blev jag det på grund av Depps beteende eller för jag ansåg att Farrell var lysande i första? Ärligt talat, jag vet inte och jag tror det lutar mer åt det sistnämnda.

me too

Netflix valde att ta bort Kevin Spacey från House of Cards när anklagelserna mot honom kom fram i oktober. De har nu valt att ta bort hans karaktär och göra en avslutande säsong utan Spacey i huvudrollen. Spacey har aldrig varit en stor favorit hos mig, men jag har alltid uppskattat hans filmer. Speciellt Se7en, L.A. Confidential och American Beauty. Han har varit en stor anledning till varför jag har velat se House of Cards, men inte kommit så långt… än. Ska jag hata honom nu? Får jag inte se House of Cards och tycka att han gör en lysande roll?

Är det meningen att jag ska sluta titta på dem?

Eller kan jag fortfarande se konstverken som de är utan att tänka vad personen bakom har gjort? Jag har fortsatt titta på Roman Polanskis filmer, som är mästerverk, och jag älskar Woody Allens mysiga romantiska komedier. Är det okej? Vart går gränsen mellan personen och dess verk? Är verken symbios med skaparen? Eller kan jag skilja dem åt?

Jag tror att jag kommer fortsätta på dem. Men det kanske är av själviska anledningar. Att jag gillar filmerna (och tv-serierna) med dessa personer som skapare och/eller medverkande. Eller bara det att det inte verkar finnas så mycket kvar att se på.

Vill veta hur ni tänker kring detta. Hur gör ni? Tittar ni på allt som vanligt utan att tänka på detta alls eller har ni börjat välja bort filmer/tv-serier?

Me too

me too

När jag var sju år sprang killarna runt oss tjejer och tafsade på våra rumpor medan de skrek ”balla balla”. Jag brukade ibland skrika ifrån med några väl valda ord som jag sedan fick skit för. Men ibland var jag också tyst och det blev en slags lek istället. Att det var lite coolt om ens egna rumpa blev vald.

När jag var tio år fick vi tjejer duscha i omgångar för att killarna hade lärt sig att om en tryckte ansiktet mot fönstret så kunde en se allt i duschen. För vår skola hade såklart ett stort fönster i duschrummet ut mot skolgården. Två av oss fick alltid stå med sina handdukar för att täcka för fönstret. Ibland sprang killarna in i omklädningsrummet för det var skoj. En gång fick en av killarna straff för detta beteende. Straffet var att byta om inne hos oss en gång. Han blev obekväm. Vi med.

När jag var tolv år sov jag med bh för att försöka göra så brösten slutade växa. För att jag blev så obekväm med min egna kropp, andras kommentarer och blickar.

När jag var femton år sprang killarna runt och skrek ”Har du mens eller?” varje gång en försökte komma med motargumenten. Lärare tittade på mig på ett opassande sätt. Vi i klassen blev arga och bestämde att tillsammans, både killarna och tjejerna, göra en film om genus. Vår lärare skrev manuset pga tidsbristen (antar jag) och vi blev tilldelade roller. Jag fick självklart rollen som ”tjejen med bröst som inte ville gå ner i vikt för att tänk om jag tappar brösten då och då kommer inte min pojkvän tycka om mig längre”. Av de saker som jag har känt mig mest obekväm med så är det just brösten. Inte vikten som pendlat eller glasögon som jag blivit retad för. Och att bli utpekad igen av en lärare som ”hon med brösten” gjorde mig så fruktansvärt obekväm.

När jag var arton år började folk tafsa på mig och fråga om jag hade gjort en bröstoperation. Fick även gång på gång att någon bestämde sig för att göra ”motorbåten” på mig, bara så där.

När jag var nitton år lärde jag mig att vissa människor inte vet vad ett nej är.

Jag blir förbannad

när jag hör hur mina vänner är med om trakasserier och övergrepp. Hur de alltid genom reflex byter plats på sina ringar så det ser ut som de är förlovade för att det är det sättet som får killarna att sluta. För det är bra att ”tillhöra någon”. Eller att vi har lärt oss i tidig ålder att alltid gå runt med nycklarna i ett stadigt grepp på vägen hem. Och helst gärna telefonen. Att jag har kompisar som i skolan varit med om det mest sjukaste jag har hört och lärarna har istället valt att skylla på tjejen pga ”killar är som killar är”. Att det oftast inte är främlingen i gränden utan våra pojkvänner, kompisar, kollegor, chefer, lärare osv. och att de sker på våra trygga zoner såsom i skolan, hemmet och på jobbet.


#metoo

If all the people who have been sexually harassed or assaulted wrote ”me, too” as a status, we might give people a sense of the magnitude of the problem. And for the people who are not yet ready to share, we share for you and respect your choice.

Därför är representation viktigt

representation
Wonder Woman Foto: Mike Coppola/Getty Images

Representation är ett ständigt aktuellt ämne att ta upp. Det kommer i vågor då och då för att sedan försvinna till nästa gång. Under Oscarsgalan är det om bristen på icke-vita skådespelare i nomineringarna. Sedan kommer det en film som bevisar just hur viktigt representationen är och då blommar ämnet upp igen. För att gå tillbaka till normen. Vi pratar om hur viktigt det är och hyllar varje film (eller tv-serie) som uppnår detta men ändå har det inte blivit någon form av normalitet med att ha just representation.

Så varför är det viktigt?

En brukar säga att en måste se det innan en gör det. Det är omöjligt att vilja bli någonting om en aldrig sett det hända eller vet om att det går. Ser en inte det, kan en inte själv göra det. Så enkelt är det. Därför är det också viktigt att se någon som sig själv, någon som en kan förknippa sig med som kanske ser ut sig eller agerar som en gör. Speciellt när det kommer till barn.

Det är helt fantastiskt när Disney/Pixar kom ut med filmen Home. Den visar någonting som Disney eller Pixar aldrig gjort. Eller okej, vi kanske ska räkna med Prinsessan och Grodan (men där är det också en prinsessa… och hon är väldigt bortglömd). Däremot i Home är det en ung flicka, självständig, fastnar i ett äventyr, icke-vit och hon gör en roll som i alla fall jag inte sett en flicka göra innan.

representation
Bechdeltestet

Vilka filmer gör representationen bra?

Ni har väl säkert alla hört talas om Bechdeltestet som mäter angående kvinnors representation i filmer. Där regeln är ganska enkel. Finns det två namngivna kvinnor? Pratar de med varandra? Pratar de om något annan än män? Så enkelt men ändå så svårt att uppnå. Några som inte klarade testet är:

  • Dunkirk
  • Pirates of the Caribbean: Dead Men Tell No Tales
  • Spider-Man: Homecoming
  • War for the Planet of the Apes

Det har också tillkommit ett nytt test som faktiskt är skapat av en svensk, Chavez Pereztestet. Där reglerna också är enkla. Finns det två namngivna icke-vita personer? Pratar de med varandra? Pratar de om något annat än om brott? Kan ni komma på en enda svensk film där detta test blir godkänt? Lycka till!

representation
Chavez Pereztestet

Så bara för en kvinna eller icke-vit person är med så är allt bra?

Nej, riktigt så är det inte. Men det är skönt att se att det betyder någonting för barnen. Att de blir överlyckliga att äntligen få se en kvinnlig superhjälte som Wonder Woman på bioduken. Eller att nya doktorn i Doctor Who spelas av en kvinna! Eller att huvudpersonen i nya Star Wars är en kvinna. Det betyder någonting. Även att tv-serier har blivit mycket bättre, speciellt bättre än film, att visa HBTQI. Eller att det har börjat komma upp filmer och serier där karaktärer har någon form av funktionsvariation som ger en rättvis bild, som till exempel Bron.

Representation är otroligt viktigt. Det är bra att vi hyllar filmerna som klarar av det. Men ändå blir jag sur. För varför hylla någonting som borde vara självklart? Kan det inte bli så bra att det blir en norm istället? Det hade jag tyckt om. Men fram till dess tycker jag att vi hyllar och lyfter fram de filmerna extra mycket. Någon måtta får det ändå vara på det manliga, vita, heterosexuella, normfunktionaliteten som visas på bioduken.

Tar kvinnorna för stor plats?

Kvinnor i film

När kvinnorna börjar succesivt tas plats på bioduken blandas det med hejarop och hat. Det verkar vara en stor del som är rädda för att kvinnorna ska skjuta bort den annars starka mannen. Frågan är, har det gått för långt?

En stor debatt, som har varit i flera år, och kommer troligtvis vara kvar i lång tid framöver är feminismen. Speciellt om feminismen nu har gått för långt? En ganska dum fråga, om ni frågar mig, då hur kan en jämställdhetsfråga gå för långt? Om målet är jämställdhet hur kan en då gå över målet? Därför är det väldigt intressant att titta på filmer och kvinnorna inom den industrin.

Förra året kom all female-cast Ghostbusters ut. Folk blev upprörda. Några var för att det skulle bli en remake på deras älskade film. Några andra för att det just var kvinnor som skulle vara i huvudrollen istället. För kvinnor kan ju inte jaga spöken och vara lika roliga som män… eller?

På samma sätt som folk frågar kvinnor som är i förhållande med varandra om vem som är mannen i deras förhållande.


Detta har blivit en trend. Snart, det vill säga, nästa år kommer Ocean’s 8 som är också en all female-cast på Ocean Eleven-filmerna. Istället för George Clooney och Brad Pitt kommer vi istället få se bland annat Sandra Bullock, Helena Bonham Carter och Anne Hathaway. Det är intressant hur det första som sker är att folk börjar fundera på vem som spelar vem. Istället för att tänka på att den kanske är fristående, med samma tema, och klart användning av namnet. Men att det kanske inte finns en Clooney eller en Pitt i nya Ocean-filmen.

Men det är väl så det är antar jag. Att en direkt tänker på männen. På samma sätt som folk frågar kvinnor som är i förhållande med varandra om vem som är mannen i deras förhållande. Förhoppningsvis ingen.

Så har det gått för långt? Att vi nu gör filmer med kvinnor i huvudrollen istället för män. Att i nya Star Wars-filmerna är det en kvinna, Rey, som har den mest markanta rollen. Eller att i Disneyfilmen Frost är det inte prinsessan och prinsen som är i fokus utan istället prinsessorna och deras syskonkärlek.

För att svara på frågan om det har gått för långt vill jag säga:

  • 96 % av filmerna på Netflix är av män.
  • 80 % av filmerna som gick upp på bio 2016 var av män.


Så svaret? Nej. Det har verkligen inte gått för långt. Genderswapping-trenden kan dock vara öppningen för kvinnorna. Om det är det som ska krävas för att vi ska få se fler kvinnor på bioduken och regisserad av då säger jag: ”Kör bara kör”.