• serier,  tankar & funderingar

    Binge-tittandet förändras

    Vi lever i ett binge-samhälle just nu. Där folk tar en serie i taget, ser allt i ett svep över en helg eller vecka. Vi vill ha allt på samma gång. Äta allt med hull och hår. När Netflix började med detta var det första gången och förändrade vårt sätt att konsumera tv och serier. Det var något väldigt tillfredsställande att kunna se allt direkt och inte längre behöva vänta. Nu börjar detta förändras, igen.

    Stora tjänster som kommer inom kort är Disney och Apple, och de kommer gå tillbaka till det traditionella tv-tittandet. Även Hulu som växer för varje år håller sig till att släppa avsnitten veckovis. Dessa streamingtjänster har inget schema att förhålla sig till, som HBO, och skulle därmed kunna släppa allt på samma gång. Det är intressant att de väljer att gå tillbaka. 

    Hur föredrar du att se dina serier? Allt i ett eller veckovis?

    Visserligen är det skönt att ha en serie redo och klar för att kolla igenom, men jag saknar verkligen att se serier veckovis. Inte för att jag har gått över helt till binge-tittande då de flesta av mina serier fortfarande kommer veckovis. Men jag saknar det i det stora hela, och jag tror många bolag saknar det också. Speciellt hur fansen diskuterar avsnitten. Hela våren handlade till exempel om Game of Thrones, och varje måndag var en stor diskussion om det senaste avsnittet. Vi diskuterar serier nu med, men att hålla en konversation med flera personer som är i olika takt utan att råka försäga sig kring en detalj är komplicerat och ärligt talat lite tråkigt. Nu diskuterar vi säsonger och inte avsnitt.

    Alla bilder är tagna av: Charles 🇵🇭 on Unsplash

    Det handlar nog inte bara om fansen, utan är såklart ett ekonomiskt val för dessa bolag. Exempelvis kommer nya serien Loki bestå av sex avsnitt som blir utdraget på sex veckor. Det innebär att de som vill se serien måste betala för tjänster i sex veckor, det vill säga två månader. Istället för en kortare period där de egentligen hade kunnat se klart serien på en och samma dag genom binge-tittande.

    Jag saknar att springa hem från skolan för att se senaste The Vampire Diaries och sitta och diskutera det senaste avsnittet med vännerna. Det blev en diskussion som sträckte sig genom hela året. Från oktober till maj. Game of Thrones pratades som sagt under tio veckor och lite inför och efter. Populära serier som Stranger Things pratas om max i två veckor medan de flesta hinner se klart den. Sedan kommer en ny serie som blir det nya heta för en kort stund. 

    Vet inte om jag kommer skaffa alla streamingtjänster, då det kommer bli otroligt dyrt i slutändan. Men jag välkomnar veckotittandet och ser fram emot att börja diskutera serier ännu mer.

  • serier,  tankar & funderingar

    Varför jag inte sett The Handmaid’s Tale

    Jag skäms. Jag skäms för jag har inte sett The Handmaid’s Tale. Skäms för att jag borde ha sett den. Skäms för att jag vill gärna se den men inte gjort det än. Det har varit ett medvetet val. Jag vet vad den handlar om. Jag har läst boken, och jag såg tre avsnitt av den för att få en grund för hur den skulle vara, i jämförelse med boken. Och jag älskade det. 

    Blir rädd för framtiden

    Men varför jag har jag inte fortsatt? Det enkla svaret är tiden, och att jag inte vill att det ska vara hastigt utan jag vill ha tid att verkligen ta åt mig allt. Det långa svaret är att jag vet inte när jag ska planera in i min kalender där jag ska må dåligt. För jag vet i och med boken, och de tre första avsnitten, att detta är en serie som får mig att må dåligt. Det är berörande och det är otroligt provocerande. Blir rädd för framtiden. För vår egna framtid som kvinnor i en värld där plötsligt abortfrågan har kommit på tal igen. Rädd för den dystopin som Margaret Atwood skrev om kanske inte är länge en dystopi. 

    Foto: Hulu Handmaid's Tale
    Foto: Hulu

    Det är anledningen till att jag inte har tagit tag i The Handmaid’s Tale än. För att jag vet inte när jag ska investera tid för mig att bli arg, rädd och ledsen. Det låter kanske jättedumt för vissa av en, men andra kanske förstår. Jag har valt att inte se Black Mirror efter ha sett tre avsnitt. Det var en serie jag mådde dåligt av, satte igång mina tankar och blev faktiskt illamående på riktigt. Men jag är okej med det. Jag behöver inte se den.  

    Jag älskar många filmer som får mig att må dåligt. Schindler’s List är en toppenfilm. Hade nog sett Lilja 4-ever oftare om det inte vore för att jag gråter efter tio minuter in i filmen och tills eftertexterna har passerat. Samma med Hachiko. Skulle gärna vilja se om This Is England miniserien, men den är så ångestladdad. Är det värt det? Oftast är det så. Och jag tror verkligen The Handmaid’s Tale är en sådan serie.  

    Så allt som är kvar är egentligen att välja en tidpunkt där jag ska må dåligt. 

  • filmer,  serier,  tankar & funderingar

    Är fascinationen av true crime problematiskt?

    Jag går igenom utbudet på Netflix och finner true crime dokumentärer, filmer och tv-serier överallt. Kan inte låta bli att tänka när hände detta? Och är den här nya fascinationen om mördare och dess offer problematiskt?

    Fascinationen av mord, våld och allt brutalt är inte nytt. Det har antagligen funnits så länge en person slog en annan. När det sker en olycka på vägen börjar vi bromsa in och titta. Vad hoppas vi att se? Någon som lyfts in i en ambulans, en läcker blodpöl på asfalten eller en djupt ångerfull person som visas in i en polisbil? Det är lite oklart men tittar in, det gör vi. Nyfikenheten av nyhetsnotiser har nu bytts till vårt vardagsrum som underhållning. Vi konsumerar true crime överallt. En podcast innan vi ska sova, en tv-serie till fredagsmyset och diskussionerna om ens favorit seriemördare har hittat sig in i lunchrummet.

    Steve Avery i Making a Murderer Foto: Netflix
    Steve Avery i Making a Murderer Foto: Netflix

    Frågan är fortfarande, varför? Är det för att det är en känsla av verklighet som vi vill komma i kontakt med? Efter alla filmer och tv-serier om vampyrer, romantiska gester som aldrig skulle infinna sig på riktigt och samma stereotypiska poliser med ett tung bagage har vi möjligtvis tröttnat. Det är verkliga händelser och verkliga känslor. Det är brutalt och väcker sorg, ilska och nyfikenhet. Kanske är det till och med att vi anser att det är viktigare på grund av det är sanning. Att vi lär oss någonting och blir smartare. Att vi hedrar offren. Det där med sanning är ett intressant ord. För vems sanning är det vi får se?

    Det är brutalt och väcker sorg, ilska och nyfikenhet.

    I den tokhyllade serien Making a Murderer fick vi följa Steve Avery. När han kommer ut från fängelse efter att ha suttit oskyldigt dömd i tio år för att nästan direkt åka in igen för mord. Vi får se försvarsadvokaterna arbeta och poliser som gör misstag. Vi börjar tro på Avery. Han kan ju inte ha gjort det. Hans systerson blir hemskt behandlad i förhöret. Det är Averys historia vi får följa. Det är han och inte offret. Vi i allmänheten gör ett antagande på en serie. En tv-serie som visar en del, och som har visat sig gömma undan bevis. Är det då fortfarande sant?

    Seriemördaren Ted Bundy som erkände över 30 mord. Foto: Netflix
    Seriemördaren Ted Bundy som erkände över 30 mord. Foto: Netflix

    Att glorifiera seriemördare kan bli problematiskt. Vi har alla hört om Ted Bundy, som erkända över 30 mord, som en charmig och attraktiv person. Att det var svårt att tro att han hade gjort dessa brutala mord på de unga kvinnorna för att han inte passade in i facket av en seriemördare. Han har blivit en romantiserande figur av seriemördare. Nu spelar Hollywoods pretty boy Zac Efron honom i filmen Extremely Wicked, Shockingly Evil, and Vile som späder på Bundy som charmig.

    Det kanske är någon som sitter där hemma och ser dokumentären, Conversations with a Killer, eller filmen och bestämmer sig för att hen också vill bli känd och får inspiration. På ett sätt känns det långsökt att mena att dessa serier och dokumentärer om seriemördare och brott överlag skulle bidra till att vi kopierar deras beteende. Det nog lika stor chans att den personen istället blir fascinerad och bestämmer sig för att utbilda sig till polis, advokat eller inom rättsmedicin.

    Vi grottar ner oss i deras liv med en skål chips. Får en uppfattning om vad som har hänt och skapar hashtags som skildrar om vi antingen tycker att personen är skyldig eller inte.

    Den största problematiken med utbudet av true crime enligt mig är moralen. Efter ett tag är det svårt att minnas offret utan fokusen blir istället på mördaren som i vissa fall skiftar mellan att vara skyldig och oskyldig. Att ständigt leva med att ens nära och kära dyker upp i underhållnings sammanhang måste vara hemskt. För det är underhållning. Vi grottar ner oss i deras liv med en skål chips. Får en uppfattning om vad som har hänt och skapar hashtags som skildrar om vi antingen tycker att personen är skyldig eller inte.

    Familjen McCann letar fortfarande efter sin Madeleine. Foto: Netflix
    Familjen McCann letar fortfarande efter sin Madeleine. Foto: Netflix

    I mitten av mars kom dokumentären The Disappearance of Madeleine McCann på Netflix som tar upp fallet av Madeleine McCanns om försvann 2007. Föräldrarna är inte med, och har tagit avstånd från den och menar att de inte delar samma syn på fallet och deras försvunna dotter. Det ger mig en dålig eftersmak, trots att föräldrarna har varit misstänkta. Men om en nu ska göra en dokumentär om ett ämne som kan röra upp många känslor, för till exempel offrens nära och kära, kan man ändå göra det bra. Jag tröttnade efter tre avsnitt. Det kommer med knappt någon ny information, intervjuer och bilder som är osammanhängande och mindre bra återskapande scener. En serie som inte alls hade behövt så många avsnitt eller timmar. Och kan någon förklara för mig om reportern som syns i två sekunder i första avsnittet kommer tillbaka eller inte?

    Slutligen, är true crime problematiskt? Det är för mig en hårfin gräns mellan att sälja underhållning som gottar sig i någons sorg och att skapa en intressant dokumentär som bidrar med någonting.

  • tankar & funderingar

    Me too – ett år senare

    me too

    Det har gått ett år sedan sen #metoo. När hela ens sociala flöde välde av historier, arga och förtvivlade kvinnor, en gnutta hopp om förändring. Diskussionen om sexuella trakasserier fann sig till familjemiddagarna, lunchrasterna på jobbet och ut i samhället. Från att ha varit ett samtal som en helst inte vill ta på eller kännas vid så var det som om att plåstrets drogs bort och det var okej. En revolution var på väg. Att efter ha suttit tysta i flera år, i flera decennier så bröts det. Istället för att undvika det började vi skrika. Vad som hade hänt oss. Hur samhället är uppbyggt. Det går inte längre att undvika, att blunda för det.

    Nu har det gått ett år, och vad har hänt sedan dess? Den så kallade kulturprofilen har blivit dömd till två års fängelse av tingsrätten, men ska nu till hovrätten. Företag vittnar om att regler har gjorts, en större förståelse har tillkommit. Men det finns mycket kvar att göra. Bara för att personer med en dålig kvinnosyn har fått sparken från jobb, kvinnorna blir hörda så är det en lång väg kvar.

    Vi går fortfarande runt rädda. Får fortfarande höra ”lilla gumman” så fort vi står upp för vår åsikt. Vi förklarar fortfarande dåligt beteende att killar är som killar. Jag hör ständigt berättelser om dessa människor. Hur unga flickor gör allt i sin makt. De gör allt rätt – de uppsöker läkare, de polisanmäler, går i terapi men möter fortfarande sina förövare på gatorna, i skolkorridoren.

    För nästan exakt ett år sedan sen skrev jag ett eget inlägg om detta. Om hur sexuella trakasserier har blivit en vardagsgrej från en ung ålder. Jag vill göra allt jag kan för att inte mina barn, barnbarn inte ska uppleva samma sak. Det är svårt att förändra hela samhället själv. Men en kan alltid göra lite. Mitt val har blivit att jag alltid tar fajten. Oavsett. Om det är personer som pratar nedvärderande om kvinnor och deras utseende, normaliserar våldtäkter med skämt. Jag är redo. Dock är jag samtidigt trött. Trött på att säga samma sak om och om igen. Trött på att ständigt vara den jobbiga personen som förstör sociala sammanhang med att säga till. Be folk förklara sina så kallade skämt.

    Jag vill gärna tro att om jag tittar tillbaka på detta nästa år så har det skett några radikala förändringar. Men jag är inte så säker på det. Vi sitter fortfarande med en kvinnohatande president i ett av de mest influerande länder och vem som styr Sverige är fortfarande oklart. Flera veckor efter valet. Kommer de som är rasister, kvinnohatare, homofober få utrymmen i debatten, vårt styre och samhälle? Jag hoppas inte.

  • filmer,  serier,  tankar & funderingar

    Vart går gränsen mellan person och konstverk?

    Som rubriken säger, har jag börjat fundera på person och konstverk, vart går gränsen? Det blev en ännu större fråga under #metoo. När ett flertal män inom filmbranschen har visats sig våldtagit, utsatt andra för sexuella trakasserier, slagits och utnyttjat personer.

    Är det nu dags att sluta se på filmer och tv-serier för att en viss person är med, alternativt har gjort den? Får jag fortfarande tycka om en film även om regissören, eller en skådespelare har gjort dessa hemska saker?

    Jag växte upp med att älska Johnny Depp och hans filmer. Än i dag älskar jag filmerna som han gjorde innan 2002, där jag personligen tycker att det har gått utför. Skulle kunna se Finding Neverland och Gilbert Grape om och om igen. Men sen kom en dag i maj 2016 när vi fick reda på att hans exfru, Amber Heard, valde att skilja sig pga hans våld mot henne. Det har gett en dålig eftersmak för Depp. Blev besviken när jag fick reda på att Depp ska vara med i uppföljaren för Fantastic Beasts istället för Colin Farrell. Men blev jag det på grund av Depps beteende eller för jag ansåg att Farrell var lysande i första? Ärligt talat, jag vet inte och jag tror det lutar mer åt det sistnämnda.

    Netflix valde att ta bort Kevin Spacey från House of Cards när anklagelserna mot honom kom fram i oktober. De har nu valt att ta bort hans karaktär och göra en avslutande säsong utan Spacey i huvudrollen. Spacey har aldrig varit en stor favorit hos mig, men jag har alltid uppskattat hans filmer. Speciellt Se7en, L.A. Confidential och American Beauty. Han har varit en stor anledning till varför jag har velat se House of Cards, men inte kommit så långt… än. Ska jag hata honom nu? Får jag inte se House of Cards och tycka att han gör en lysande roll?

    Är det meningen att jag ska sluta titta på dem?

    Eller kan jag fortfarande se konstverken som de är utan att tänka vad personen bakom har gjort? Jag har fortsatt titta på Roman Polanskis filmer, som är mästerverk, och jag älskar Woody Allens mysiga romantiska komedier. Är det okej? Vart går gränsen mellan personen och dess verk? Är verken symbios med skaparen? Eller kan jag skilja dem åt?

    Jag tror att jag kommer fortsätta på dem. Men det kanske är av själviska anledningar. Att jag gillar filmerna (och tv-serierna) med dessa personer som skapare och/eller medverkande. Eller bara det att det inte verkar finnas så mycket kvar att se på.

    Vill veta hur ni tänker kring detta. Hur gör ni? Tittar ni på allt som vanligt utan att tänka på detta alls eller har ni börjat välja bort filmer/tv-serier?

  • tankar & funderingar

    Me too

    När jag var sju år sprang killarna runt oss tjejer och tafsade på våra rumpor medan de skrek ”balla balla”. Jag brukade ibland skrika ifrån med några väl valda ord som jag sedan fick skit för. Men ibland var jag också tyst och det blev en slags lek istället. Att det var lite coolt om ens egna rumpa blev vald.

    När jag var tio år fick vi tjejer duscha i omgångar för att killarna hade lärt sig att om en tryckte ansiktet mot fönstret så kunde en se allt i duschen. För vår skola hade såklart ett stort fönster i duschrummet ut mot skolgården. Två av oss fick alltid stå med sina handdukar för att täcka för fönstret. Ibland sprang killarna in i omklädningsrummet för det var skoj. En gång fick en av killarna straff för detta beteende. Straffet var att byta om inne hos oss en gång. Han blev obekväm. Vi med.

    När jag var tolv år sov jag med bh för att försöka göra så brösten slutade växa. För att jag blev så obekväm med min egna kropp, andras kommentarer och blickar.

    När jag var femton år sprang killarna runt och skrek ”Har du mens eller?” varje gång en försökte komma med motargumenten. Lärare tittade på mig på ett opassande sätt. Vi i klassen blev arga och bestämde att tillsammans, både killarna och tjejerna, göra en film om genus. Vår lärare skrev manuset pga tidsbristen (antar jag) och vi blev tilldelade roller. Jag fick självklart rollen som ”tjejen med bröst som inte ville gå ner i vikt för att tänk om jag tappar brösten då och då kommer inte min pojkvän tycka om mig längre”. Av de saker som jag har känt mig mest obekväm med så är det just brösten. Inte vikten som pendlat eller glasögon som jag blivit retad för. Och att bli utpekad igen av en lärare som ”hon med brösten” gjorde mig så fruktansvärt obekväm.

    När jag var arton år började folk tafsa på mig och fråga om jag hade gjort en bröstoperation. Fick även gång på gång att någon bestämde sig för att göra ”motorbåten” på mig, bara så där.

    När jag var nitton år lärde jag mig att vissa människor inte vet vad ett nej är.

    Jag blir förbannad

    när jag hör hur mina vänner är med om trakasserier och övergrepp. Hur de alltid genom reflex byter plats på sina ringar så det ser ut som de är förlovade för att det är det sättet som får killarna att sluta. För det är bra att ”tillhöra någon”. Eller att vi har lärt oss i tidig ålder att alltid gå runt med nycklarna i ett stadigt grepp på vägen hem. Och helst gärna telefonen. Att jag har kompisar som i skolan varit med om det mest sjukaste jag har hört och lärarna har istället valt att skylla på tjejen pga ”killar är som killar är”. Att det oftast inte är främlingen i gränden utan våra pojkvänner, kompisar, kollegor, chefer, lärare osv. och att de sker på våra trygga zoner såsom i skolan, hemmet och på jobbet.


    #metoo

    If all the people who have been sexually harassed or assaulted wrote ”me, too” as a status, we might give people a sense of the magnitude of the problem. And for the people who are not yet ready to share, we share for you and respect your choice.

  • filmer,  tankar & funderingar

    Därför är representation viktigt

    representation
    Wonder Woman Foto: Mike Coppola/Getty Images

    Representation är ett ständigt aktuellt ämne att ta upp. Det kommer i vågor då och då för att sedan försvinna till nästa gång. Under Oscarsgalan är det om bristen på icke-vita skådespelare i nomineringarna. Sedan kommer det en film som bevisar just hur viktigt representationen är och då blommar ämnet upp igen. För att gå tillbaka till normen. Vi pratar om hur viktigt det är och hyllar varje film (eller tv-serie) som uppnår detta men ändå har det inte blivit någon form av normalitet med att ha just representation.

    Så varför är det viktigt?

    En brukar säga att en måste se det innan en gör det. Det är omöjligt att vilja bli någonting om en aldrig sett det hända eller vet om att det går. Ser en inte det, kan en inte själv göra det. Så enkelt är det. Därför är det också viktigt att se någon som sig själv, någon som en kan förknippa sig med som kanske ser ut sig eller agerar som en gör. Speciellt när det kommer till barn.

    Det är helt fantastiskt när Disney/Pixar kom ut med filmen Home. Den visar någonting som Disney eller Pixar aldrig gjort. Eller okej, vi kanske ska räkna med Prinsessan och Grodan (men där är det också en prinsessa… och hon är väldigt bortglömd). Däremot i Home är det en ung flicka, självständig, fastnar i ett äventyr, icke-vit och hon gör en roll som i alla fall jag inte sett en flicka göra innan.

    representation
    Bechdeltestet

    Vilka filmer gör representationen bra?

    Ni har väl säkert alla hört talas om Bechdeltestet som mäter angående kvinnors representation i filmer. Där regeln är ganska enkel. Finns det två namngivna kvinnor? Pratar de med varandra? Pratar de om något annan än män? Så enkelt men ändå så svårt att uppnå. Några som inte klarade testet är:

    • Dunkirk
    • Pirates of the Caribbean: Dead Men Tell No Tales
    • Spider-Man: Homecoming
    • War for the Planet of the Apes

    Det har också tillkommit ett nytt test som faktiskt är skapat av en svensk, Chavez Pereztestet. Där reglerna också är enkla. Finns det två namngivna icke-vita personer? Pratar de med varandra? Pratar de om något annat än om brott? Kan ni komma på en enda svensk film där detta test blir godkänt? Lycka till!

    representation
    Chavez Pereztestet

    Så bara för en kvinna eller icke-vit person är med så är allt bra?

    Nej, riktigt så är det inte. Men det är skönt att se att det betyder någonting för barnen. Att de blir överlyckliga att äntligen få se en kvinnlig superhjälte som Wonder Woman på bioduken. Eller att nya doktorn i Doctor Who spelas av en kvinna! Eller att huvudpersonen i nya Star Wars är en kvinna. Det betyder någonting. Även att tv-serier har blivit mycket bättre, speciellt bättre än film, att visa HBTQI. Eller att det har börjat komma upp filmer och serier där karaktärer har någon form av funktionsvariation som ger en rättvis bild, som till exempel Bron.

    Representation är otroligt viktigt. Det är bra att vi hyllar filmerna som klarar av det. Men ändå blir jag sur. För varför hylla någonting som borde vara självklart? Kan det inte bli så bra att det blir en norm istället? Det hade jag tyckt om. Men fram till dess tycker jag att vi hyllar och lyfter fram de filmerna extra mycket. Någon måtta får det ändå vara på det manliga, vita, heterosexuella, normfunktionaliteten som visas på bioduken.

  • filmer,  tankar & funderingar

    Tar kvinnorna för stor plats?

    Kvinnor i film

    När kvinnorna börjar succesivt tas plats på bioduken blandas det med hejarop och hat. Det verkar vara en stor del som är rädda för att kvinnorna ska skjuta bort den annars starka mannen. Frågan är, har det gått för långt?

    En stor debatt, som har varit i flera år, och kommer troligtvis vara kvar i lång tid framöver är feminismen. Speciellt om feminismen nu har gått för långt? En ganska dum fråga, om ni frågar mig, då hur kan en jämställdhetsfråga gå för långt? Om målet är jämställdhet hur kan en då gå över målet? Därför är det väldigt intressant att titta på filmer och kvinnorna inom den industrin.

    Förra året kom all female-cast Ghostbusters ut. Folk blev upprörda. Några var för att det skulle bli en remake på deras älskade film. Några andra för att det just var kvinnor som skulle vara i huvudrollen istället. För kvinnor kan ju inte jaga spöken och vara lika roliga som män… eller?

    På samma sätt som folk frågar kvinnor som är i förhållande med varandra om vem som är mannen i deras förhållande.


    Detta har blivit en trend. Snart, det vill säga, nästa år kommer Ocean’s 8 som är också en all female-cast på Ocean Eleven-filmerna. Istället för George Clooney och Brad Pitt kommer vi istället få se bland annat Sandra Bullock, Helena Bonham Carter och Anne Hathaway. Det är intressant hur det första som sker är att folk börjar fundera på vem som spelar vem. Istället för att tänka på att den kanske är fristående, med samma tema, och klart användning av namnet. Men att det kanske inte finns en Clooney eller en Pitt i nya Ocean-filmen.

    Men det är väl så det är antar jag. Att en direkt tänker på männen. På samma sätt som folk frågar kvinnor som är i förhållande med varandra om vem som är mannen i deras förhållande. Förhoppningsvis ingen.

    Så har det gått för långt? Att vi nu gör filmer med kvinnor i huvudrollen istället för män. Att i nya Star Wars-filmerna är det en kvinna, Rey, som har den mest markanta rollen. Eller att i Disneyfilmen Frost är det inte prinsessan och prinsen som är i fokus utan istället prinsessorna och deras syskonkärlek.

    För att svara på frågan om det har gått för långt vill jag säga:

    • 96 % av filmerna på Netflix är av män.
    • 80 % av filmerna som gick upp på bio 2016 var av män.


    Så svaret? Nej. Det har verkligen inte gått för långt. Genderswapping-trenden kan dock vara öppningen för kvinnorna. Om det är det som ska krävas för att vi ska få se fler kvinnor på bioduken och regisserad av då säger jag: ”Kör bara kör”.