Me too – ett år senare

me too

Det har gått ett år sedan sen #metoo. När hela ens sociala flöde välde av historier, arga och förtvivlade kvinnor, en gnutta hopp om förändring. Diskussionen om sexuella trakasserier fann sig till familjemiddagarna, lunchrasterna på jobbet och ut i samhället. Från att ha varit ett samtal som en helst inte vill ta på eller kännas vid så var det som om att plåstrets drogs bort och det var okej. En revolution var på väg. Att efter ha suttit tysta i flera år, i flera decennier så bröts det. Istället för att undvika det började vi skrika. Vad som hade hänt oss. Hur samhället är uppbyggt. Det går inte längre att undvika, att blunda för det.

Nu har det gått ett år, och vad har hänt sedan dess? Den så kallade kulturprofilen har blivit dömd till två års fängelse av tingsrätten, men ska nu till hovrätten. Företag vittnar om att regler har gjorts, en större förståelse har tillkommit. Men det finns mycket kvar att göra. Bara för att personer med en dålig kvinnosyn har fått sparken från jobb, kvinnorna blir hörda så är det en lång väg kvar.

Vi går fortfarande runt rädda. Får fortfarande höra ”lilla gumman” så fort vi står upp för vår åsikt. Vi förklarar fortfarande dåligt beteende att killar är som killar. Jag hör ständigt berättelser om dessa människor. Hur unga flickor gör allt i sin makt. De gör allt rätt – de uppsöker läkare, de polisanmäler, går i terapi men möter fortfarande sina förövare på gatorna, i skolkorridoren.

För nästan exakt ett år sedan sen skrev jag ett eget inlägg om detta. Om hur sexuella trakasserier har blivit en vardagsgrej från en ung ålder. Jag vill göra allt jag kan för att inte mina barn, barnbarn inte ska uppleva samma sak. Det är svårt att förändra hela samhället själv. Men en kan alltid göra lite. Mitt val har blivit att jag alltid tar fajten. Oavsett. Om det är personer som pratar nedvärderande om kvinnor och deras utseende, normaliserar våldtäkter med skämt. Jag är redo. Dock är jag samtidigt trött. Trött på att säga samma sak om och om igen. Trött på att ständigt vara den jobbiga personen som förstör sociala sammanhang med att säga till. Be folk förklara sina så kallade skämt.

Jag vill gärna tro att om jag tittar tillbaka på detta nästa år så har det skett några radikala förändringar. Men jag är inte så säker på det. Vi sitter fortfarande med en kvinnohatande president i ett av de mest influerande länder och vem som styr Sverige är fortfarande oklart. Flera veckor efter valet. Kommer de som är rasister, kvinnohatare, homofober få utrymmen i debatten, vårt styre och samhälle? Jag hoppas inte.

2 svar till “Me too – ett år senare“

  1. Du är en förebild. Sluta aldrig säga ifrån när det gäller sådant som du tycker är fel.

    1. karinsuniversum skriver: Svara

      Alltså tack! Finaste kommentaren ever. <3

Kommentera