Mina förväntningar på Skuggjägaren var helt obefintliga. Främst för att jag aldrig hade hört talas om den, bokserien Flickorna och mörkret eller författaren Camilla Grebe. Samt att jag vanligtvis inte gillar deckare. Har nu i efterhand förstått att Grebe är en uppskattad författare inom genren, och det känns som jag har levt under en sten för att missa henne. Men det är en värld som jag valt att inte ansluta till. Kommer nog aldrig bli en genrer jag uppskattar. Och med det sagt kan jag nu berätta vad jag tyckte om Skuggjägaren.

År 1944 hittas en kvinna död och fastspikad i golvet. Trettio år senare hittas ännu en kvinna död på samma sätt. Skuggjägaren är en berättelse om jakten på deras mördare, men även om kvinnorna som jobbar på fallet. Det hela börjar med Elsie, en polissyster som är med i första fallet, för att sedan gå över till andra kvinnor inom poliskåren under olika tidsperioder. Ibland hamnar morden i skymundan och berättelsen fokuserar mer på kvinnorna och hur de tvingas slå sig fram bland manliga chefer och ojämna förhållanden i hemmet. Det är en tröst att veta att det blir bättre. Från att varit nästan som belastning för männen och att de blev avfärdade hela tiden till att ha ett någorlunda jämställt förhållande privat och på jobbet.

Kan tänka mig att vissa som läser denna bok tycker att den är kreativ och utöver det vanliga. Inte minst att det är kvinnor som är fokusen – och mer fokus på deras ställning än fallet i sig. Även om det knyter samman dem. Men även hoppen mellan kvinnorna och tidsperioderna. Jag blir dock istället smått galen. När det är som mest spännande och det känns som jag kommer nära karaktären så kommer tidshoppet. Stundtals känns det som jag läser en sammanfattning av Skuggjägaren istället för själva boken. 

Det starkaste i boken är just studien över kvinnorna och polisyrket. Därför kan jag uppskatta de abrupta hoppen. Men det är nog sättet den är skriven på som får mig att vilja lägga ner boken och inte fortsätta hela tiden. Den är också fylld med tidsmarkörer för att visa var i tiden vi är – och det känns så påklistrat. Tror i slutändan hade jag nog velat ha mer om morden, för tillvägagångssättet var både groteskt, brutalt och lite fascinerande. En mördare som troligtvis avskyr kvinnor, och utreds av ett flertal kvinnor.

Denna bok är en del av Årets bok 2020 och vill du rösta på den går det att göra här.