Jamåhonleva | Bokrecension

Hur kan en bok som fångar in mig direkt bli en besvikelse och lämna mig helt tom efteråt? Första kapitel i Anders Roslunds deckare Jamåhonleva tog mig med storm. Sedan direkt på andra kapitlet tappade den mig totalt. 

Vi kastas in i berättelsen om en flicka som precis fyllt fem år. Hon är omgiven av familjemedlemmar – men ändå så ensam. Det är en otroligt stark inledning på den bok. Och jag kände direkt att jag skulle älska denna bok. Men tyvärr blev det istället tvärtom. Redan direkt hoppar den fram i tiden, sjutton år, och polisen Ewert Gren blir påmind om händelsen med flickan när ett inbrott sker i samma lägenhet. Det blir startskottet på några intensiva dygn.

Det kan mycket väl ha och göra med att jag inte läst de andra böckerna i bokserien om Ewert Gren. Att jag inte fick den introduktionen till den andra karaktären, Piet Hoffmann. Jag fick varken en känsla av Ewert, Piet eller deras dynamik tillsammans. Istället blev karaktärerna platta och jag slutade bry mig nästan direkt. Antar att det är problemet när man kastas in i en bokserie – men jag hade aldrig läst de åtta tidigare böckerna för att förstå en bok som är nominerade i årets bok. 

Det kändes som berättelsen pågick över huvudet på mig och jag kommer därifrån med ingenting. Varken bra eller dåliga tankar. Hade nog velat ha kvar känslan som första kapitlet gav mig. Om den lilla flickan och det brutala med hennes situation. Mer om henne och mindre om vapenhandlare och kriminalitet.

Denna bok är en del av Årets bok 2020 och vill du rösta på den går det att göra här.