• böcker

    Bokrecension | Every Heart a Doorway

    BARN HAR ALLTID försvunnit under de rätta förhållandena; glider genom skuggorna under en säng eller på baksidan av en garderob, försvinner ner i ett kaninhål och i gamla brunnar och dyker upp någon annanstans …

    Men magiska länder har litet behov av begagnade mirakelbarn.

    Nancy försvann en gång, men nu är hon tillbaka. De saker hon har upplevt … de förändrar en person. Barnen under Miss Wests vård förstår alltför väl. Och var och en av dem söker en väg tillbaka till sin egen fantasivärld.

    Men Nancy ankomst markerar en förändring i hemmet. Det finns ett mörker precis runt varje hörn, och när tragedin slår, är det upp till Nancy och hennes nyfunna skolkamrater att finna svaret.

    Every Heart a Doorway är en mörk och vacker berättelse. Det är svårt att förklara den, men den följer barn och ungdomar som försvinner för en stund. De som blir uppslukade av ett hål, en dörr eller en spricka, och hamnade i en annan värld. En plats som inte är lik någon annan plats, och som ingen vill tro på att de har varit. Förutom Eleanor West.

    Eleanor West har ett hem för barn som har varit i en annan värld. Dit skickar oroliga föräldrar sina barn som de inte längre förstår och inte heller tror på. Många av barnen vill tillbaka till sin värld, och sörjer så otroligt mycket av att vara tillbaka till den riktiga världen och deras riktiga liv. Nancy har precis kommit till hemmet och möts för första gången av människor som förstår henne. Som också varit i en annan värld, och som också är ledsna för att de inte vet hur de ska komma tillbaka. Om de ens kan gå tillbaka. Barnen har försvunnit från sina hem, men hittade sitt hem på vägen. 

    “Because ‘boys will be boys’ is a self-fulfilling prophecy,” said Lundy. “They’re too loud, on the whole, to be easily misplaced or overlooked; when they disappear from the home, parents send search parties to dredge them out of swamps and drag them away from frog ponds. It’s not innate. It’s learned. But it protects them from the doors, keeps them safe at home. Call it irony, if you like, but we spend so much time waiting for our boys to stray that they never have the opportunity. We notice the silence of men. We depend upon the silence of women.” 

    Det är många delar med Every Heart a Doorway som jag gillar. Hur den är kuslig och konstig, har en fantastisk atmosfär och även hel del humor. Tycker också det är fantastiskt av Seanan McGuire att skriva om olika karaktärer som om det inte vore en stor grej. En karaktär är asexuell och en annan är trans, men det målas upp som vilken sak som helst. Och det är befriande. 

    Every Heart a Doorway är en saga som jag blev ledsen över att den tog slut. Den var alldeles för kort och jag ville läsa mer. Komma in i de olika världarna och utforska det hela mer. Som tur är så är detta en serie och det finns fler böcker att njuta av.

    Titel: Every Heart a Doorway
    Serie: Wayward Children #1
    Sidor: 173
    Genre: Fantasy
    Mitt betyg: ★★★★

    Författare: Seanan McGuire
    Utgiven: 2016
    Format: E-book
    Land: USA
    Goodreads betyg: 3,84

  • böcker

    Minirecensioner | Simon vs. the homo sapiens agenda, A thousand pieces of you & And I Darken

    Fjärde delen av min YA-böcker som jag läser och hoppas att jag kommer gilla de. De andra böckerna jag har läst är bland annat Anna and the French Kiss, It’s Not Summer Without You och The Fill-In Boyfriend. Den här gången tog jag tag i tre nya böcker som verkar vara älskade. Men som jag själv inte fann särskilt bra. Tyvärr.

    YA

    Simon vs. the Homo Sapiens Agenda av Becky Albertalli

    Simon är ännu inte öppen med sin sexualitet men när ett mail hamnar i fel händer finns risken att hans hemlighet kommer ut i hela skolan. Hans klasskompis använder detta mail för att se till att Simon hjälper honom med en tjej – annars kommer det ut. 

    Trodde att jag skulle gilla denna bok. Men för mig var den väldigt platt. Ingen av karaktärerna, inte ens Simon, fick ett djup. Det var flera karaktärer med, men jag lärde inte känna en enda. Så himla tråkigt när det blir så. Kanske skulle skippat några karaktärer bara för att faktiskt få veta vilka de är. I alla fall huvudkaraktären Simon. Blue förstår jag att vi inte lär känna då han är till största del enbart med i mail-konversationer. Sedan hela den där Tumblr-grejen. Att Albertailli väljer att nämna den sidan på varenda sida. Jag orkar inte mer.

    Och kan vi snälla diskutera denna delen:  “I guess there are a few lesbian and bisexual girls, but I think it’s different for girls. Maybe it’s easier. If there’s one thing the Tumblr has taught me, it’s that a lot of guys consider it hot when a girl is a lesbian.” Som om kvinnor inte har problem med att komma ut som homosexuella eller att de blir retade och offer för homofobi. Och att använda någon form av lesbisk-fetisch som en ursäkt för det. Det känns verkligen som denna bok ska handla om HBTQ+ men att författaren (och tilltänkta läsare) inte alls har någon koll på hur det är. Tror att jag skulle gilla filmen mer dock.

    ★½

    YA

    A Thousand Pieces of You av Claudia Gray

    Marguerites föräldrar är kända för sina banbrytande prestationer. En av deras mest framträdande uppfinningar är Firebird – som låter användarna hoppa in i flera universum. När Marguerites far mördas, och mördaren är deras gåtfulla assistent Paul flyr in i en annan dimension innan lagen kan röra honom. 

    Jag hade gillat den här boken mer om den faktiskt handlade om de alternativa universum som en kan resa mellan. Men den handlar snarare om Marguerite och hennes kärlek/romans med Paul. Hon börjar jaga honom efter att han ska ha dödat hennes pappa. Men så fort de träffas blir hon övertygad på två sekunder att han inte gjorde det. Sedan är det kärlekstrianglarna. Ja, jag säger trianglarna i plural. För först är det Theo som hon flörtar med, och det är jätteonödigt. Alltså den storylinen. Sedan stannar Marguerite i en värld där hon är en rysk prinsessa och finner alternativ-Paul och blir kär. Väldigt kär. Plötsligt är det också en kärlekstriangel mellan henne, Paul och alternativ-Paul. Den var extremt lat skriven. Ingen direkt förklaring till världarna och de olika världarna var så himla lika varandra och inget spännande alls med de. Jag säger bara nej.

    YA

    And I Darken av Kiersten White

    Ingen förväntar sig att en prinsessa blir brutal. Och Lada Dragwlya gillar det så. Ända sedan hon och hennes ljuvliga yngre bror, Radu, blev utskickade från sitt hemland Wallachia och övergivna av sin far för att växa upp the Ottoman courts. Lada föraktar the Ottomans och börjar planera sin hämnd för dagen då hon kan återvända till Wallachia. Radu däremot längtar till en plats där han känner sig trygg. När de möter Mehmed, arvtagaren till the Ottoman courts, finner Radu en sann vän och Lada undrar om hon har hittat någon värdig passion. 

    Jag ville så gärna gilla den här boken. Tyckte att på pappret och med premissen så är det en intressant bok och vittnar om en stark och självständig kvinna. Men för mig är inte detta bra. Den är alldeles för lång och drar ut på allt. Sedan är det också en serie och jag kan inte ens tänka mig att läsa vidare. Det jag stör mig mest på är huvudkaraktärerna. Lada och Radu. Mest Lada. Jag trodde jag skulle läsa om en feministisk karaktär men i själva verket avskyr jag hur hon beskriver kvinnor. Kvinnor som är svaga och hur hon beskriver sin mamma som om hon använde sitt utseende för att komma någon vart. När hon blev tvingad till äktenskap, att föda barn och blir slagen. Det är också alltid intressant när en författare tar en riktig person och händelser och gör om de på ett sätt som känns väldigt fel och inte alls som det var. Men möjligtvis mer effekt för hennes story.

  • böcker

    Harry Potter och Dödsrelikerna

    DET SISTA SOMMARLOVET från Hogwarts är snart slut och Harry Potter väntar otåligt på Privet Drive. Medlemmar ur Fenixorden ska komma och hämta honom och föra honom till en säker plats, utan att Voldemort och hans anhängare får reda på vart han tar vägen. Men när han väl kommit i säkerhet – vad ska han göra då? Hur ska Harry kunna utföra den livsfarliga och omöjliga uppgiften som professor Dumbledore har gett honom?

    Jag ska inte säga att jag inte hade några problem med Harry Potter och Dödsrelikerna för det hade jag. Men jag gillar den ändå. Mitt främsta problem är hur ändå ojämn den är. Den börjar långtråkigt och en vill liksom bara att den ska sätta igång och i slutet känns det istället som Rowling skulle behöva lite mer tid eller sidor för att göra det bästa av allt. Det är lite som att Rowling blev lite osäker på hur hon skulle börja boken nu när de inte åkte till Hogwarts.

    Men okej själva boken. Den går verkligen i vågor som jag sa. Allt ifrån att nu blir det en spännande del när de åker runt och letar och försöker sig förstå allt. Till när de bara väntar… Sedan självklart det stora kriget i slutet som har varit det vi alla väntat på sedan första boken. Harry och Voldemort mot varandra. Episkt om något. Jag har varit irriterad på Harry genom alla böcker. Hur han är naiv och tror lite väl gott om sig själv ibland. Men i Harry Potter och Dödsrelikerna är han underbar. Han är liksom, lite för snäll och älskvärd. Hur han ändå bestämmer sig för att gå fram till den döende Snape (mer om honom snart!) och ändå går in till skogen för att möta sitt egna öde – att dö. Hur söt är han egentligen inte?

    Åh, Snape. Jag älskar honom. Hans kapitel får mig alltid att vilja krama om honom så mycket. Lider med honom. Jag förstår att han ogillar Harry. Att han har haft det så sjukt jobbigt genom alla åren. Förstår dock inte riktigt varför han måste vara en idiot mot alla andra elever – kanske bara flera år av bitterhet som satt sina spår. Vilket jag kan relatera till. Sådan komplex karaktär.

    Jag uppskattar en bra död. Okej, jag är en hemsk person jag är fullt medveten om det. Men det är någonting när karaktärer dör som gör någonting med mig. Är det inte underbart att få gråta och sakna vissa karaktärer. Och i denna är det fullt av dem.

    Epilogen ger mycket men ändå ingenting. Alltid tyckt att det var fin och behaglig. Men nu när jag läste om den gav den verkligen ingenting… Den säger enbart vem som gifte sig med vem och vad barnen heter. Okej, älskar att Harry döpte en son till Albus Serverus. Men tillbaka till min poäng. Jag vill veta mer! Främst kanske hur George överlever utan Fred vid sin sida.

    Titel: Harry Potter och Dödsrelikerna
    Serie: Harry Potter #7
    Sidor: 784
    Genre: Ung vuxen, Fantasy
    Mitt betyg: ★★★★★

    Författare: J.K. Rowling
    Utgiven: 2007
    Format: Inbunden
    Land: England
    Goodreads betyg: 4,61

  • böcker

    Harry Potter och Halvblodsprinsen

    MITT I SOMMAREN lägrar sig en för säsongen ovanlig dimma utanför fönstren. Harry Potter sitter i sitt sovrum i Dursley-huset i Privet Drive och väntar oroligt på ett besök från ingen mindre än professor Dumbledore. Sista gången de sågs var när rektorn utkämpade en hård duell mot Lord Voldemort, och frågan är varför han behöver träffa Harry just nu – bara några veckor före skolstarten på Hogwarts? Sjätte skolåret får en märklig inledning och mugglarnas och magins världar börjar vävas samman…

    Jag älskar denna bok. Alltid haft en kärlek för denna bok (och för filmen). Det har alltid känns som folk tycker det är konstigt, men nu har jag förstått att andra älskar den också. Från förra boken som är väldigt mörk och politisk så kastas vi in i Harry Potter och Halvblodsprinsen som är fylld med kärlek, sorg och någon form av förståelse.

    Först och främst kärleken. Nu börjar verkligen Hermione och Rons kärleks blomstra. Eller ja, det går ju inte helt smärtfritt för de två. Jag älskar de två tillsammans. Men samtidigt blir jag väldigt irriterad på hur Ron beter sig mot henne ibland. Har alltid sagt att Ron är godhjärtad och är en karaktär som verkligen bryr sig om allt och alla. Men här visar han ändå några felsteg då och då. Synd för en sådan fin karaktär annars. Harry och Ginny är den andra stora grejen. Älskar att Ginny är väldigt öppen med att hon kan dejta vem hon vill och hur många hon vill. You go girl! och de är ändå fina tillsammans. Förstår dem två.

    Sorg… okej, de dödar Dumbledore. Ryggraden i hela Harry Potter berättelsen. Utan han känns verkligen allt tomt och förjävligt. Så det är en tuff sak att ens behöva bearbeta. Sättet han dog på var också väldigt jobbigt. Att det var Snape. Ni vet säkert hur mycket jag älskar Snape… men detta var jobbigt att behöva gå igenom. Hur han som ja, porträtteras som ond men vi ska lita på för att Dumbledore litar på honom, är den som dödar honom. Vet ju dock anledningen så är inte så förtvivlad som jag annars skulle varit.

    Vi får också läsa mer om Voldemorts uppväxt. Det kanske inte är en förståelse direkt. Men älskar ändå att kunna få se hur han var som barn, tonåring osv. Och ärligt talat är han en psykopat. Om en slår upp det ordet är det Voldemort som kommer fram. Charmig, ingen empati, värderar sig själv över allt och otroligt målinriktad.

    Blir både väldigt glad och ledsen över denna bok. Och antar att det är precis så det ska vara ibland.

    Titel: Harry Potter och Halvblodsprinsen
    Serie: Harry Potter #6
    Sidor: 672
    Genre: Ung vuxen, Fantasy
    Mitt betyg: ★★★★★

    Författare: J.K. Rowling
    Utgiven: 2005
    Format: Inbunden
    Land: England
    Goodreads betyg: 4,56

  • böcker

    Harry Potter och Fenixorden

    HARRY POTTER HAR fått nog. Sommarlovet hos Dursleys har varit värre än någonsin. Hans bästa vänner verkar inte bry sig om honom, han har inte fått några nyheter från trollkarlsvärlden på hela sommaren och han riskerar dessutom att bli relegerad. När Harry väl återvänder till Hogwarts för sitt femte år är ingenting som det brukar vara, och den stora frågan är: När ska Lord Voldemort slå till igen?

    Detta är Rons bok och jag är så glad över det. I förra boken går det så mycket emot honom. Han är ledsen och förtvivlad över att alltid vara den som lämnas utanför. Hur hans syskon glänser (på sina olika sätt) och självklart att vara bästa vän till Harry. Det är inte lätt. Men nu får han ändå chansen. Först blir han prefekt (tillsammans med Hermione) och sedan blir han en del av Quidditchlaget. Heja Ron. Blev irriterad när Harry visade sig bli svartsjuk för han inte blev prefekt. Kom igen, du har allt annat. Låt Ron få skina för en gångs skull.

    Harry Potter och Fenixorden är en väldigt politisk bok. Det är till en viss del härligt att läsa om. Då det är spännande och ger en bra dimension. Men det är också väldigt tröttsamt över att ministeriet mörklägger vad som verkligen försiggår. Att Voldemort faktiskt är tillbaka. Umbridge är den värsta karaktären någonsin. Om jag hade kunnat hade jag nästan velat hoppa in i boken och strypa henne. Att hennes öde inte blir värre än vad det faktiskt blev är helt otroligt. Att istället för att ta död på Umbridge så dödade man…

    Sirius. Kommer nog säga det alla kommer avsky mig för. Men jag känner inte någon direkt känsla för Sirius. Visst, han är en okej karaktär. Men det går alldeles för fort för mig för att jag plötsligt ska tänka mig honom som en fadersfigur. Tycker det finns klart bättre personer som kan fylla det tomrummet istället. Hur han hela tiden ser James framför sig istället för Harry säger en hel del om han som karaktär. Och hur han och James mobbade Snape när de var tonåringar. Min respekt för de två försvann lite där. Sånna svin. Tyckte synd om Snape fram tills han säger mudblood till Lily… Älskar dock Snape ändå.

    Titel: Harry Potter och Fenixorden
    Serie: Harry Potter #5
    Sidor: 1008
    Genre: Ung vuxen, Fantasy
    Mitt betyg: ★★★★

    Författare: J.K. Rowling
    Utgiven: 2003
    Format: Inbunden
    Land: England
    Goodreads betyg: 4,49

  • böcker

    Harry Potter och Den Flammande Bägaren

    En natt i slutet av sommarlovet vaknar Harry upp av att ärret i hans panna brinner som eld – ett säkert tecken på att Lord Voldemort befinner sig i närheten. Harry får snart annat att tänka på när världsmästerskapen i Quidditch går av stapeln. Harry ska, med sin bästa vän Ron och hans familj, åka och titta på världsmästerskapen, men när dom är där så händer nåt som ingen väntat sig. Helt plötsligt så lyser Lord Voldemorts märke upp skyn.

    När Harry och alla hans vänner återvänder till skolan efter sommarlovet så får dom en tråkig nyhet. Elevhemsmästerskapen i quidditch ska inte äga rum på Hogwarts det här året. Istället så ska Hogwarts och två andra skolor, Durmstrang och Beuxbatons, tävla i en turnering i magisk trekamp. En elev från varje skola ska tävla. Många blir besvikna när dom får reda på att man måste ha fyllt sjutton för att få anmäla sig. Alla är lika spända över vilka namn som ska komma ur den flammande bägaren.

    Harry Potter

    Gillar verkligen hela grejen med den magiska trekampen. Det är ett intressant sätt att introducera nya karaktärer och en större förståelse för hela den magiska världen. Kan ju lätt bli så att en glömmer bort att det finns andra länder som har trollkarlar och häxor med mera, och inte enbart England. Däremot gillar jag inte att Durmstrang och Beauxbatons är så himla sura och jobbiga i början. Sedan blir de såklart vänligare, men ändå.

    Hela bråket mellan Ron och Harry. Det var nödvändigtvis att det skulle komma. Det var helt enkelt ett bråk som bara väntade på att komma. Ron som alltid varit fattig och från en liksom ’oviktig’ familj och inte särskilt bra på någonting (förutom Schack och ställa upp för alla) är bästa vän med Harry som är kändis och får ibland för mycket cred. Glad dock att det gick undan rätt snabbt.

    Kan vi också bara uppskatta hela Hermione i denna bok? Om hur både Ron och Harry vill ha henne som sista utväg för att ha en dejt till balen. Men hon är bara för bra för det och går med Krum! Dvs. Durmstrangs kämpe och Rons idol. Alltså det är verkligen det bästa. Och hela Ron och Hermione kärleken som verkligen börjar synas nu. Så underbart gulligt. Undra förresten om det är därför som Rons mamma blir så stel mot Hermione när hon tror att Harry och hon är tillsammans? För att hon vet att Hermione och Ron borde vara tillsammans..? Eller om hon bara vill att ungarna ska fortsätta var ungarna.

    Gillar verkligen att läsa om den underliggande kärleken mellan
    Ron och Hermione som börjar komma fram. | Twitter

    Rita Skeeter är irriterande i filmen, men herregud vad jag bara vill slå henne i denna bok. Hur hon går Hagrid att må så dåligt. Ingen gör så mot Hagrid. Hade helt glömt bort att hon kan göra sig till en skalbagge så jag var faktiskt väldigt nyfiken på hur hon kunde veta om allt.

    Hela historien med husalferna var intressant och verkligen någonting som Hermione skulle ha velat ta hand om och ’styra upp’. Tråkigt att den storylinen försvann i filmerna. Men samtidigt förstår jag att de kanske inte har allt för mycket utrymme att faktiskt ha med allt. Det ger dock en bättre förklaring till Dobby. Till att vi ska tycka om honom och bry sig om honom… senare i bokserien.

    Hur sorgligt var det förresten inte med Neville under klassen med förbannelserna. Speciellt när en fick reda på att hans föräldrar har det. Det ögonblicket när en får reda på det och en minns tillbaka till klassrumsscenen… så sorgligt!

    Titel: Harry Potter och Den Flammande Bägaren
    Serie: Harry Potter #4
    Sidor: 752
    Genre: Ung vuxen, Fantasy
    Mitt betyg: ★★★★

    Författare: J.K. Rowling
    Utgiven: 2000
    Format: Inbunden
    Land: England
    Goodreads betyg: 4,55

  • böcker

    Harry Potter och Fången från Azkaban

    HARRY POTTER GÅR sitt tredje år på Hogwarts skola för häxkonster och trolldom. Ingenting är sig likt. Sirius Black, den ökände massmördaren som suttit i fängelse i tolv år, är på rymmen. Det sägs att han är på väg mot Hogwarts.

    De grymma fångvaktarna från Azkaban, Dementorena, har kallats in för att vakta skolan. Harry Potter går inte säker, inte ens bland sina vänner… Men han är fast besluten att lösa mysteriet med Sirius Black.

    Harry Potter

    Dags för bok nummer tre som länge har varit min favorit (i alla fall till filmerna). Det känns som det är nu hela Harry Potter storyn faktiskt börjar och bli ännu mörkare. Kanske mer i nästa bok, men här är ändå startskottet.

    Gillar de nya karaktärerna. Lupin är en fin karaktär, men självklart är en väldigt skeptiskt till honom. Just för hur han ändrar sig mot Harry ibland och att han är lärare för försvar mot svartkonster. Den mest skeptiska lärarrollen hittills i böckerna. Samt att han försvinner då och då. Vi får allt förklarat senare – och att han är en fin karaktär. Vi får också Black som är en stor fanfavorit. Jag har inte riktigt förstått grejen med Black. Inte som alla andra verkar göra. Men han är en komplex karaktär och jag gillar honom för det. Men det är ändå att mer än halva boken är han ond. Den personen som har förrått Harrys föräldrar, James och Lily. För att sedan i slutet tvärvända och vara den där goda personen som Harry plötsligt direkt får ett starkt band till.

    Älskar att läsa om Harrys föräldrar när de var unga. Det är verkligen någonting jag uppskattar. Så kul att läsa om dåtid. Däremot.. som jag skrev på Twitter hade jag blivit så irriterad på Rons råtta om jag inte visste själva twisten. Tog så mycket energi och tid av boken.

    Om jag inte hade vetat själva grejen med Rons råtta så hade jag blivit
    sjukt irriterad på att han nämns på varenda sida. | Twitter

    Kan vi snälla prata om Ron. Han är en väldigt fin och söt karaktär i böckerna. Inte alls på samma nivå som i filmerna. Han är så mycket bättre i böckerna (trots det älskar jag honom i filmerna som den där comic relief karaktären). Han ställer alltid upp och försvarar sina vänner och familj oavsett vad det finns för konsekvenser. Älskade när han ställe Snape mot väggen. Älskade också när Hermione äntligen slog till Malfoy. På tal om Hermione – vet inte om jag tyckte hon var för irriterande eller faktiskt hade rätt i denna bok. Gick upp och ner. Tyckte väl att Ron och Hermione var dumma båda två. Men det var ett bra och realistiskt sätt att visa vänskap och att en bråkar. Kanske speciellt i denna åldern.

    Okej, en hemlighet. Jag tycker det är lite tråkigt att läsa om Quidditch. Och denna bok har så mycket med det att göra. Det enda som jag uppskattar med de scenerna är Lee Jordan. En helt underbar karaktär som får alldeles för lite credit.

    Titel: Harry Potter och Fången från Azkaban
    Serie: Harry Potter #3
    Sidor: 532
    Genre: Ung vuxen, Fantasy
    Mitt betyg: ★★★★

    Författare: J.K. Rowling
    Utgiven: 1999
    Format: Inbunden
    Land: England
    Goodreads betyg: 4,56

  • böcker

    Harry Potter och Hemligheternas Kammare

    SOMMARLOVET ÄR ÄNTLIGEN över! Harry Potter har längtat tillbaka till sitt andra år på Hogwarts skola för häxkonster och trolldom. Men hur ska han stå ut med den nya omåttligt mallige professor Lockman? Vad döljer Hagrids förflutna? Och vem är egentligen Missnöjda Myrtle?

    De verkliga problemen börjar när någon, eller något, förstenar den ena Hogwartseleven efter den andra. Är det Harrys största fiende, Draco Malfoy, som ligger bakom? Eller är det den som alla på Hogwarts misstänker – Harry Potter själv?

    Harry Potter

    Andra boken är till skillnad från första mycket mer mörkare. Det är som allt det mysiga som vi byggde upp och fann i De Vises Sten bara försvann. Vilket är intressant för de är fortfarande barn och väldigt unga. Det är endast tolv år och får vara med om att barn blir attackerade på skolan… Det är ändå rätt sjukt.

    Gyllenroy Lockman är en underbar ny karaktär. Visst han är larvig och det finns många fler ord som en skulle kunna beskriva hur irriterande han är. Men hela grejen med honom är ändå bra. Hur folk bara allmänt avskyr honom (förutom vissa undantag) och ser igenom hans skitsnack. Älskade hela scenen med duellklubben där han ska vara den fantastiska läraren som ska lära barnen att försvara sig. Det är verkligen svårt att inte älska Snape i dessa tillfällen.

    37% in och Professor Lockman är till och med mer
    irriterande än vad jag minns och än i filmen. Helt otroligt. | Twitter

    Älskar början när en får följa med Harry till Weasleys hem. Det är så fint varje ögonblicken som kommer då och då i serien när Harry inser en ny grej om den magiska världen. Därför är det väldigt fint att läsa om de sakerna. Samt att Harry får se ett kärleksfullt hem som kanske är lite knasigt i jämförelse med det han är van med hemma i Dursley.

    Det finns en grej att en verkligen ska älska karaktären Dobby. Men herregud vad irriterande han är. Första gången han kommer till Harrys sovrum när Harry måste vara tyst. Snälla, hur kan en karaktär göra så mycket väsen från sig. Jag hade fått panik om jag var Harry. Och hur han nästan dödar Harry för att han vill att Harry ska vara säker. Alltså, är just nu inget fan av Dobby.

    Jag skrev tidigare att den här boken är mörkare, och vi går rakt in i fullblodig trollkarlar och de som är mugglarfödda och därmed inte lika fina. Det är en sådan koppling till samhället där vissa människor anser sig att de är bättre än andra på grund av olika saker såsom hudfärg, religion, kön, sexualitet osv. Det är ett smart sätt att kommentera alla fel med samhället och den uppdelningen på ett sätt som barn förstår.

    Titel: Harry Potter och Hemligheternas Kammare
    Serie: Harry Potter #2
    Sidor: 427
    Genre: Ung vuxen, Fantasy
    Mitt betyg: ★★★

    Författare: J.K. Rowling
    Utgiven: 1998
    Format: Inbunden
    Land: England
    Goodreads betyg: 4,41

  • böcker

    Harry Potter och De Vises Sten

    PLÖTSLIGT HÄNDER DET märkliga ting i den lilla staden! Mystiska stjärnskott på himlen och svärmar av ugglor mitt på dagen, katter som läser kartor och underliga människor som står i gathörnen och viskar. De viskar om en viss Harry Potter…

    Föräldralöse Harry Potter bor hos sina elaka styvföräldrar och deras vidrige son. En helt ny värld öppnar sig för Harry när det visar sig att han egentligen är trollkarl och börjar i Hogwarths Skola för Häxkonster och Trolldom, en värld full av magi och spännande äventyr!

    Harry Potter

    Att ännu en gång djupdyka ner i Harry Potter och hans värld är härligt. Jag har länge tänkt att läsa om böckerna, men velat vänta till ett bra tillfälle. Vad är bättre än höstrusk och första snön? Antagligen ingenting när det kommer till dessa mysiga fantasyböckerna. Viktigaste frågan är såklart om de är lika bra som när en var barn/yngre. Vill säga att de fortfarande håller för en är väl medveten om att de är skrivna för en yngre målgrupp och därför har det i åtanke när en läser.

    Första boken är en bra grund. Det är intressant att lära sig om världen i takt med Harry. Det är också det som kanske är det bästa med hela boken. För själva problemet i De Vises Sten är kanske inte är det som är mest intressant i hela Harry Potter-världen. Fast det är en bra introduktion till Lord Voldemort. Det negativa jag finner med denna bok är att den är lite för stressad i slutet.

    Snape är en total bitch. Okej, i vanligtvis älskar jag honom.
    Men första lektionen, sitt ner i båten Snape. | Twitter

    Det är en underbart mysig berättelse om väldigt naiva men älskvärda karaktärer. Älskar hur Ron offrar sig själv för att de andra ska ha en chans. Hur de tar sig an ett problem som egentligen inte är deras. Allt ifrån troll till trehövdade hundar. Det är väldigt fint att inse att Harry inte tagit sin berömdhet över huvudet – vilket jag kan tycka han gör i de senare filmerna i alla fall. Utan här är han fin, försiktig och väldigt för att allt ska vara rättvist och bra.

    Alla barnen är väldigt söta, men snälla kan de sluta vara elaka mot Hermione? Ron och Harry är verkligen svin mot henne och sen blir de vänner och de nämner att det var ju bra för hon är så bra med läxorna. Please… En annan som faktiskt är irriterande är Snape. Första lektionen och alla andra lektioner efteråt är han bara ett svin helt utan anledning.

    Vill inte avskräcka er för att jag enbart ger boken en trea. Det är min rationella åsikt om den, men jag såklart älskar den. Så himla fin och underbar värld som Rowling har byggt upp.

    Titel: Harry Potter och De Vises Sten
    Serie: Harry Potter #1
    Sidor: 379
    Genre: Ung vuxen, Fantasy
    Mitt betyg: ★★★

    Författare: J.K. Rowling
    Utgiven: 1997
    Format: Inbunden
    Land: England
    Goodreads betyg: 4,47

  • böcker

    Bokrecension | City of Mirrors

    HAR TIDIGARE LÄST Flickan från Ingenstans och De första tolv i bokserien The Passage. Tror tyvärr inte att jag har skrivit en recension av någon av dem. Tråkigt nog. I slutet av februari var jag så glad över jag äntligen hade City of Mirrors i mina händer, vilket jag redan har bloggat om. Och nu har jag äntligen läst klart den. Hade en alldeles för lång paus där i hel mars.

    HANDLING:

    En spillra av mänskligheten har överlevt den stora epidemin och klarat sig undan viralernas intåg. De få överlevande människorna har nu bott på en skyddad plats i Texas i tjugo års tid och hunnit föröka sig och blivit några tusen / Goodreads

    JAG TYCKER:

    Det var ett bra tag sen jag läste de första två delarna av The Passage när jag påbörjade City of Mirrors. Var så exalterad över att jag äntligen kunde beställa den att jag inte hann läsa om de igen. Så i början var det mycket att komma in i berättelsen och dess karaktärer igen. Och eftersom det har gått så lång tid (i historien) var det först lite svårare än vad jag vill erkänna, men snart var jag fast direkt.

    City of Mirrors är full av komplexa, fantastiska karaktärer. De har varit med om så mycket skit, och det bara fortsätter komma. Men ändå, på något mirakulöst sätt, hittar de alltid en vilja och känner ett hopp. Jag vet inte hur, men jag önskar själv att jag hade den egenskapen. Justin Cronin har verkligen fått till ett par karaktärer som en känner med och vill följa. Även om jag ibland kände en besvikelse över vissa karaktärers beteende och val. Men de är väl människor? Och det är det som människor gör bäst antar jag.

    Min favoritdel i serien The Passage som också visar sig i City of Mirrors är hur Cronin arbetar med språket. Det är sällan jag läser en sådan vacker bok (som är hyfsat ny). Det är verkligen underbart att läsa för alla som är svaga för vackra meningar som är djupare än vad ögat kan se. Samtidigt som det är en fantasy och har skräckelement. Att en sådan bok kan vara så vacker är intressant.

    Jag var lite rädd för en tredje bok. Vad händer nu? Hur ska Cronin knyta ihop säcken? Kommer den vara lika bra som de två första? Och den är jättebra. Det är den. Det är bra att han väntade med att skriva klart den tills han kände att den var redo. Han fick fansen att vänta och vänta. Det var värt det. Ett snabbt avslut hade inte fungerat för denna typ av bokserie. I City of Mirrors kommer allt samman. En förstår tidigare händelser, dialoger och allt har plötsligt en mening, ett syfte.

    Titel: City of Mirrors
    Serie: The Passage #3
    Sidor: 340
    Genre: Fantasy, Horror
    Mitt betyg: ★★★★

    Författare: Justin Cronin
    Utgiven: 765
    Format: Pocket
    Land: USA
    Goodreads betyg: 4,20