Foe | Bokrecension

Iain Reids första bok I’m Thinking of Ending Things golvade mig totalt med sin ständiga oroliga känsla som var närvarande och hängande över en varje sida och varje mening. Jag föll för Iain Reids sätt att skriva och skapa en atomsfär som jag både blev fascinerad av och lite skrämd av. Direkt ville jag läsa hans andra bok som kom två år efteråt, Foe. 

Romanen öppnar upp med att en bil kommer körandes hem till Junior och hans fru Henrietta, som han kallar för Hen. Paret bor tillsammans i en gammal bondgård mitt ute i ingenstans. Besökare är inget vanligt förekommande – speciellt inte sent på kvällen. Ut ur bilen träder en man ut. Han presenterar sig som Terrance och kommer från ett företag vid namn OuterMore. De skickar upp människor till rymden, och Junior kan bli nästa person. 

Reid har byggt en lika spännande atomsfär i sin andra roman som i den första. Det är alltid något vi inte kan sätta fingret på – men det är obehagligt. Vi förstår rätt snabbt att vi är någonstans i framtiden, men vi får aldrig veta så mycket om världen. Därför är det ingen direkt futuristisk roman, i alla fall inte som de brukar vara. För det är inte där poängen är. Istället är det en vy över två människor och deras enkla liv som ställs på kanten av Terrance och hans besök.

Jag gillar verkligen den inre dialogen som genomsyrar romanen. Hur påverkas vi av andra människor? Vad är egentligen unikt? Eftersom jag har läst hans första bok innan var jag ständigt på jakt efter svaren mellan orden. Vad är det som sker och vad vill Reid att jag ska tro på. Mina tankar flög åt alla håll och det är något speciellt med när man själv börjar fundera på hur allt ligger till och själv börjar ha samma tankegångar som karaktärerna. Den är inte lika obehaglig som den första men jag har nog hittat en favoritförfattare hos Iain Reid. Så fort han släpper någonting nytt kommer jag vara där!