Bokrecension | Kvarnstenen

Rosamund Stacey bestämmer sig för att satsa på moderskapet och på sin akademiska karriär efter att ha blivit gravid under sin enda kärleksnatt med George, nyhetsuppläsare på BBC. Så länge hon kan, hemlighåller hon barnet för alla omkring sig. Även för barnets far, som hon hör då och då i radio. Men dottern Octavia tvingas till en riskabel hjärtoperation och det går inte längre att hålla henne undan från omvärlden. När Rosamund möter George igen tvingas hon välja mellan sanningen och sig själv.

Kvarnstenen är en vacker bok. Det är 1960-talet och i England. Att skaffa barn utan att vara gift är inte okej. Men Rosamund blir det ändå. Det är inte det ultimata. Verkligen inte. Men som tur är är hon priviligerad, och kan gömma sig bakom en bohemiskfasad. Eller kanske inte en fasad, men det gör det hela mer okej.

Jag tycker om att det är ett fåtal karaktärer. Den är inte jättelång, så det underlättar verkligen. Samtidigt som det inte riktigt behövs att ha fler. Den är skriven på ett väldigt fint sätt som gör så jag tycker om boken ännu mer.

Det är väldigt intressant hur en kan skriva en bok om en kvinna som får barn, och få det vara intressant. Det är riktigt bra jobbat. För mer än så handlar den egentligen inte om. Den är dock full av känslor, vilket jag såklart älskar.