• filmer

    Tenet | Filmrecension

    Två saker är säkert med Christopher Nolans filmer – de har alltid underhållningsvärde och ska ses på bio. Eftersom de ser ofta väldigt bra ut och ljudet är magiskt. Hans senaste Tenet var självklart inget undantag. När jag gick in i biosalongen visste jag knappt vad den handlade om och hade inte sett en enda trailer. Hade inte heller läst en recension men förstod att den landade olika bland olika kritiker med betyg från ett till fem. Tror det är en fördel att inte veta någonting om filmen inför.

    Har du inte sett Tenet? Se den! Efter kan du komma tillbaka och läsa vidare. Ni andra som har sett den, läs gärna och kommentera nedan för att vi kan börja diskutera. Varning för spoilers! 

    Filmens protagonist (och utan namn) spelad av John David Washington är en CIA spion som rekryteras in i en hemlig organisation vid namn Tenet. Deras uppdrag är att stoppa vapenhandlaren Andrei Sator (spelad av Kenneth Branagh) från att förhindra ett tredje världskrig. 

    Tenet

    Tenet är på många sätt en typisk Nolan film. Det är en slags Science Fiction, utan fiction. Han har en tendens att måla in sig själv i ett hörn. Allt ska förklaras – nästan för mycket – vilket lämnar nästan alltid luckor. Om vi istället hade fått en premiss på hur det fungerar hade vi nog köpt det. Men när det alltid ska försökas förankras i verkligheten blir det i alla fall för mig lite av ett platt fall. Tyckte det var synd i vissa stunder när jag kunde lista ut saker som jag inte skulle förstå förrän senare. Att Washington slogs mot sig själv eller att det var Robert Pattinson i början med ryggsäcken.

    Köp konceptet och häng med på en underhållande film

    ”Don’t try to understand it” säger Clémence Poésys karaktär i början när hon introducerar protagonisten till kulor som går tillbaka i tiden. Det blir grundpremissen. Vet inte ens om det är meningen att vi ska förstå allt exakt eller om vi inte ens behöver. Aaron Taylor-Johnsons karaktär Ives frågar om de har fler dumma frågor och det känns som han pratar mer till oss i publiken än gruppen i filmen. Alltså, köp konceptet och häng med på en underhållande film.

    Tenet

    Det är ingen film om tidsresande. Utan den handlar mer om att tid inte är linjärt, och framtiden vill ta död på oss för vi har förstört världen. Mörkt med en stor ton av undergång som Nolan gör sig bra till, även Ludwig Göranssons musik. Nolan har tagit delar av en klassisk James Bond-film och gjort den till sig egen. Resultatet blir att Tenet är fylld av actionsekvenser; ett slagsmål i ett restaurangkök, biljakter och stora explosioner. Till och med protagonisten känns som en Bondkaraktär – fast inte lika polerad. Men det som gör mig mest förvirrad är hur karaktär kommer och går. Nolan introducerar karaktärer, och de försvinner. Andra dyker upp lika självklart som Nolan böjer på tiden i hans filmer.

    Nolans svar på James Bond

    Blev besviken på en av de få kvinnliga karaktärerna, Kat. Hon är antagonistens, Sators, yngre fru. Hon är den klassiska kvinnan i filmer som det är synd om. Mannen är elak, och hon behöver bli räddad. När världen går under är det enbart hennes son som hon tänker på. Inte bara är hon en tråkig karaktär utan hon ska också bli ankaren för protagonisten. Känns som hennes lycka blir svaret på varför världen ska räddas. Förresten, det är väl inte bara jag som är trött på att en 30 åring ska spela fru till en 50 åring? 

    För att sammanfatta, om du vill se en film med stora actionscener, fantastiskt ljud och en annorlunda tankegång kring tid så är Tenet filmen för dig. Den är underhållande och en måste för bio.

    Titel: Tenet
    Medverkande: John David Washington, Robert Pattinson, Elizabeth Debicki
    Längd: 2 h 30 min
    IMdB betyg: 7.9/10
    Mitt betyg: ★★★½

    Regissör: Christopher Nolan
    Genre: Action, Sci-Fi
    Premiär: 2020
    Land: USA
    Bechdel test: Ej godkänd

  • filmer

    Filmrecension | Lejonkungen

    Titel: Lejonkungen
    Regissör: Jon Favreau
    Medverkande: Donald Glover, Beyoncé och Seth Rogen 
    Genre: Animation, Adventure och Drama
    Längd: 1 h 58 min
    Premiär: 2019
    Land: USA
    Mitt betyg: ★★★

    Jag lär ju knappast behöva beskriva handlingen till Lejonkungen. Men för er som inte sett den tecknade versionen från 1994 eller bara legat under en sten sedan dess.

    Lejonkungen är som ni alla vet en form av Hamlet. Simba är nästa att ha makt över tronen, men bara tanken på det gör hans farbror Scar rasande. Och i ett försök att få makten bestämmer han sig för att göra sig av med både Simba och sin bror Mufasa.

    Den här versionen är mer eller mindre exakt samma sak. Några scener är borta, och några tillagda. Men mest är det mer repliker som har förändrats. Detta lär vara den Disneyfilm som flest människor har som sin favorit. Därför är det ganska riskabelt att göra om den.

    Tycker det är svårt att sätta ett betyg på denna film. Men det blev en trea som ett medelmåttig film. Handlingen är fortfarande toppen. Om vi bara hade satt betyg på hur söta lejonen var, speciellt Simba som unge hade det varit en fullpoängare. Ser ni hur söt han är?! Det var nog inte en enda i biosalongen som inte utbrast ”aw” när han lyftes upp i den nu ikoniska scenen. Men jag kan inte låta bli att tycka att det ändå är rätt onödig att göra. Precis som de flera nya versionerna av Disney som ploppat upp de senaste åren och bara fortsätter dyka upp.

    Det är kul att se det i en version där det ser riktigt ut. Som om de bara väntade på att lejon och andra djur på savannen skulle göra exakt dessa rörelser. Problemet med att ha realistiska djur är att ni vet… djur inte ska prata. Det gör att vi inte får exakt samma känslor som vi hade annars fått. Det väger både för- och nackdelar. Men samtidigt, en kunde lätt se hur ledsen Simba var ändå.

    Scar och hans armé av hyenor. Foto: Disney
    Scar och hans armé av hyenor. Foto: Disney

    Precis som i den tecknade versionen är det en berg- och dalbana med känslosamma scener och skratt. Skratt som mest leds av Timon och Pumbaa. En kan helt enkelt förvänta sig ungefär samma sak. Det jag tycker minst om med denna version är nog ändå rösterna. Jag hade inga problem med Timon och Pumbaa som är görs av Billy Eichner och Seth Rogen. Men många andra känns för mig väldigt platta eller felplacerade. Beyoncé gör rösten som Nala och hon fungerar de mer mjuka scenerna men när hon ställer sig längst fram i attacken mot Scar och hyenorna känns det plötsligt fel. Även rösten till Scar är inte helt toppen.

  • filmer

    Filmrecension | Midsommar

    Titel: Midsommar
    Regissör: Ari Aster
    Medverkande: Florence Pugh, Jack Reynor och Will Poulter
    Genre: Drama, Horror och Mystery
    Längd: 2 h 27 min
    Premiär: 2019
    Land: USA
    Mitt betyg: ★★★★

    Christian och hans två vänner har blivit inbjudna till en svensk by för att fira midsommar med deras svenska utbytesstudent vän Pelle. Deras plan är att skriva avhandlingar om kultur och traditioner samt att spana in vackra svenska tjejer. Efter en familjetragedi som berör Christians flickvän Dani bjuder han med henne på deras resa. 

    Midsommarfirandet börjar med solljus som aldrig försvinner och ett varmt välkomnande av byborna. Alla är glada och trevliga med blommor i håret och det tycks vara en idyllisk plats att vistas i. När de blir mer och mer involverade i firandet inser det att det är någonting som inte stämmer och det blir bara mer och mer bisarrt. 

    Midsommar är en skräckfilm som passar mig ypperligt. Det är obehagligt och en extrem obekväm stämning över tillvaron som dessa fyra amerikanska ungdomar finner sig i. Det är absolut ingen film för er som vill hoppa av rädsla och sitta bakom en kudde. Utan det är en annan typ av skräck. En där det bli bara mer och mer bisarrt och allt bara känns fel. Trots de öppna landskapet får jag en klaustrofobisk känsla. De är fast på en plats, men ändå så fria.

    Det är också otroligt underhållande att se på Midsommar och tänka att i världen kanske det finns människor som tror det är så här det går till. Vi har blommor i håret, och midsommarstången är uppe. Men det är nästan där som likheterna tar slut. Det hade dock varit intressant att se hur alla bara började hoppa till Små grodorna. Det är dock inte ett vanligt midsommarfirande som de vill visa – utan kompisen Pelle och hans familj har ett eget speciellt sätt att fira i sin lilla by. Därför behöver vi inte tänka på alla faktafel som att det inte regnar en enda gång.

    Christian och Dani ser någonting fasansfullt. Foto: Gabor Kotschy/A24
    Christian och Dani ser någonting fasansfullt. Foto: Gabor Kotschy/A24

    Filmen är inspelad i Ungern, men det ser fortfarande väldigt likt ut det svenska landskapet. Och med hjälp av timmerhusen får vi ännu mer den känslan. Allt i Midsommar känns genomtänkt. Ari Aster är inte rädd för att ge oss planteringar efter planteringar. De traditionella målningarna och en björn i en bur.

    Midsommar är en intressant film som balanserar skräckelement, bisarra inslag och en hel del komik. Det är en balans som Ari Aster gör väldigt bra. Det är inte en enda gång under hela 2 timmar och 27 minuterna som jag känner mig uttråkad.

  • filmer

    Filmrecension | Jurtjyrkogården

    Jurtjyrkogården är ännu en adaption på Stephen Kings roman. Den första filmen som har blivit en stor klassiker kom 1989 och är en jättebra skräckfilm. Den har många delar som gör den till ruggig men också en tankeställare.

    Jag var ju inte överlycklig i Stephen Kings roman. Har ungefär samma problem med den som jag har med hans andra böcker jag har läst. I alla fall Det. Men det problemet jag har är varken med i originaladaptionen eller den här från 2019. Vilket är skönt, för det som är kvar är en bra skräckfilm. En film om familjen, om sorg och hur långt en är villig att gå för att bevara sin familj.

    Det börjar långsamt och vi känner hur den bygger upp till vad som komma skall. De har slängt in scener som inte finns med i originalet för att öka stämningen. Som till exempel barnen med maskar som går genom skogen mot djurkyrkogården. Vi får en stark känsla för att det är någonting som inte står rätt till. Och så är fallet.

    Jurtjyrkogården Barnen som går mot kyrkogården. Foto: Paramount Pictures
    Barnen som går mot kyrkogården. Foto: Paramount Pictures

    En modern skräckfilm

    Från att ha varit en ganska lågmäld, men ruskig skräckfilm har Jurtjyrkogården blivit en modern skräckfilm. Inget ont med det. Det är bara i fråga av stil. Den är plötsligt mörkare, mer dimma och flera jumpscares. Någonting som jag är lite allergisk mot. Men samtidigt är det effektivt. Och de, i alla fall, en har en stor betydelse. Den berättar att saker och ting kommer snabbt utan att en hinner reagera.

    Stundtals är Jurtjyrkogården en remake som är scen för scen. Men då och då har de lyckats göra oss, som har sett originalet och läst boken, förvånade. De kommer med twister som gör filmen till en ny nyans. Föredrar nog det som sker i 1989 versionen, men är ändå glad att det skedde någonting nytt. Och att de nästan gjorde narr av oss som förväntade oss saker som sedan inte skedde. Underhållande! Det jag kan tycka är tråkigt är dock att systern Zelda som var nästan det mest obehagligaste var tyvärr inte lika läskig. Hon var mer som ett väsen som betedde sig läskigt. Hon var bara en person som skrämde livet ur sin syster och oss tittare – men nu har hon blivit en skräckfilmsfigur.

    Regissör: Kevin Kölsch & Dennis Widmyer Medverkande: Jason Clarke, Amy Seimetz & John Lithgow Genre: Horror, Mystery & Thriller Längd: 1h 411 min Premiär: 2019 Land: USA Handling: Dr. Louis Creed flyttar med sin familj från stressiga Boston till landet för att hinna umgås mer med dem. De inser snabbt att de bor bredvid en mystisk djurkyrkogård. Betyg: ★★★

  • filmer

    Filmrecension | Avengers: Endgame

    Varning för spoilers! Läs inte vidare om du inte sett Avengers: Endgame.

    Avengers: Endgame är som ett samlingsalbum, en best of-skiva där vi får möjligheten att se tillbaka på tiden som har varit med de här fantastiska karaktärerna och deras äventyr. Men också får se ett värdigt avslut och tacka för den tiden som har varit.

    Vi hoppar rakt in i världen som är i ruiner efter att hälften av befolkningen har försvunnit till damm. De försöker alla hantera situationen på olika sätt. Nästan alla steg i hantering av sorg är där. Steve som försöker uppmana andra att gå vidare, Nat fyller all sin tid till arbete. Hawkeye tar ut sin ilska och Thor… ja begravt sin sorg i ett stort täcke av alkohol och mat. Men trots detta finns det dem som inte har gett upp, även om det inte finns mycket till hopp kvar. Tills den dagen Scott Lang, Ant-Man, dyker upp efter fem år. Idén om tidsresor kommer in och tar greppet om alla. Nu finns det en möjlighet att få tillbaka alla som de har förlorat.

    Endgame, Nat och Hawkeye gör allt för att rädda sina nära och kära. Foto: Marvel
    Nat och Hawkeye gör allt för att rädda sina nära och kära. Foto: Marvel

    Det är tre timmar av ren och skär kärlek med återblickar från de tidigare filmerna. Det är verkligen både en fördel och nästan en förutsättning att en har sett alla tidigare filmer från MCU. Gillade att det har varit väldigt oklart vad Endgame egentligen skulle handla om. Både trailers och bilder har varit vaga, och detta gör så det blir en härlig upplevelse och överraskning.

    De har inget att förlora

    Det är alltid lite läskigt med att dra in tidsresor. Det brukar bli plothole eller någonting som går otroligt fel. Men här har ingen något att förlora. Förutom Tony Stark, Iron Man, som under dessa åren fått en dotter. Men viljan att få tillbaka alla och göra allt rätt igen är ändå stark och han hjälper till. Älskar att bandet mellan honom och Peter Parker, Spider-Man, är så starkt och kärleksfullt. Det ska bli spännande (och en del ledsamt) att se honom i hans kommande film där han står ensam. Stafettpinnen är nu hans.

    Endgame gav inte mycket utrymme till de nya karaktärerna. Inte ens Captain Marvel som dök upp med sin extrema styrka i den senaste filmen inom MCU. Fokusen var på de gamla. De som nu har lämnat över pinnen till nästa generation. Jag kommer sakna dem. Det är tröstande att de flesta fick ett lyckligt slut. ”We don’t trade lives” var meningen som fastnade under Infinity War och som vi alla trodde skulle få betydelse här. Och det fick den. Det gör ont i hjärtat att veta att inte bara en utan två offrade sig för att få tillbaka alla.

    Endgame, Thor träffar Captain Marvel. Foto: Marvel
    Thor träffar Captain Marvel. Foto: Marvel

    Jag gillade att Hawkeye fick sitt utrymme för en gångs skull. Det har varit en karaktär som funnits med och kämpat vid de andras sida men ändå aldrig riktigt där. Jag har känt att de har kunnat göra mer med honom. Och äntligen skedde det. Väldigt passande till att han nu ska få en egen serie på Disney+.

    Ett stort äventyr som kom ner till den avslutande striden

    Detta var som sagt ett värdigt slut. Vi fick se hela gänget samlat och kämpa på samma sida. Möjligheten att både skratta och gråta tillsammans med dem. Ett stort äventyr kom ner till den avslutanden striden. Härliga återblickar och ett hopp om framtiden med den nya generationen. Men om det är någonting som jag tyckte var lite sisådär med Endgame så var det Thor. Det var mycket skämt kring hans karaktär tidigare, specifikt i Ragnarök, men här var han enbart en comic relief karaktär. Vilket gav en del skratt och härliga scener. Men han var enbart en sorglig skugga av den han brukade vara. Om detta är hans sista film så tycker jag det var otroligt tråkigt.

    Att tre timmar kunde kännas som tjugo minuter var ändå helt otroligt. Det var ett äventyr som nu tog slut. Och jag vill tacka alla. Det fanns ingen end credits scene men otroligt fint bildspel för att lyfta fram alla som varit med och ett extra tack till de som nu lämnar. Tack!

    Regissör: Anthony Russo & Joe Russo Medverkande: Robert Downey Jr., Chris Evans & Brie Larson Genre: Action, Adventure & Fantasy Längd: 3h 1 min Premiär: 2019 Land: USA Handling: Efter det tragiska som skedde i Infinity War, när Thanos med ett klick tog bort hälften av befolkningen står nu jorden och hela universum i ruiner. Det resterande gänget är nu redo att göra allt i sin makt att återfå det som de har förlorat. Betyg: ★★★★

  • filmer

    Filmrecension | Captain Marvel

    Äntligen såg jag Captain Marvel. Jag visste inte riktigt vad jag gav mig in på när jag satte mig i biosalongen, vad som känns som hundra år efter alla andra. Jag gillar Marvelfilmerna, väldigt mycket, men samtidigt har jag väldigt dåligt koll på universumet. Captain Marvel är en karaktär jag har noll koll på. Därför var det kul att få se en film om en person jag vet ingenting om. Vilket gjorde mig exalterad trots att jag vanligtvis inte är ett stort fan av origin-filmer.

    Captain Marvel, Vers börjar arbeta med Agent Fury Foto: Marvel Studios
    Vers börjar arbeta med Agent Fury Foto: Marvel Studios

    Handling,

    Vers är en krigshjälte och står bredvid sin mentors sida i det stora kriget mellan dem och en annan ras. Hon minns ingenting om sin bakgrund utan enbart några små glimtar om ett annat liv – på en annan planet. När hon kommer till Jorden av en slump inser hon att detta brukade vara hennes hem och hon måste rädda alla från att hamna mitt i krigszonen mellan de två raserna.

    Jag tycker,

    Captain Marvel har som så många andra filmer från detta universum – en gnutta komedi, actionfyllda scener och ett viktigt budskap. I denna film är det väldigt tydligt. Att hitta sin inre styrka, att stå upp för sig själv, att varje gång resa på sig och att en inte behöver bevisa sig själv för någon. Allt detta med en härlig feministisk ton.

    Tycker att Brie Larson är helt underbar i rollen som superstarka Vers/Carol/Captain Marvel. För att vara så extremt mycket superhjälte med extrema krafter är hon ändå någon som en kan relatera till. Tack vare sin mänskliga sida. Hon överglänser de andra i filmen och det är verkligen hennes film. Även om både Samuel L Jackson och Jude Law gör sina roller väldigt bra de med.

    Captain Marvel, Jude Law spelar Brie Larsons mentor och vän Foto: Marvel Studios
    Jude Law spelar Brie Larsons mentor och vän Foto: Marvel Studios

    Trots att jag inte vet någonting om Captain Marvel och hennes ursprung blir det dock väldigt tydligt med vart filmen är påväg. Det är ju ingen som helst tvekan att Jude Law är en av de onda. Men känner också att det kanske inte heller gör någonting.

    Det jag vanligtvis stör mig på när det kommer till Origin-filmer händer även här. Det är att de ständigt vill förklara saker som vi inte behöver. Här fick vi se hur Fury skadade sitt öga, och hur namnet Avengers kom till. Behövde vi det? Eller var det bara för att flörta med publiken? Älskade dock katten. Helt underbar!

    Regissör:  Anna Boden & Ryan Fleck Medverkande: Brie Larson, Samuel L. Jackson & Jude Law Genre: Action, Adventure & Sci-Fi Längd: 2h 3 min Premiär: 2019 Land: USA Betyg: ★★★½

  • filmer

    Filmrecension | The Nun

    The Nun

    Regissör: Corin Hardy Medverkande: Demián Bichir, Taissa Farmiga & Jonas Bloquet Genre: Horror, Mystery & Thriller Längd: 1h 36 min Premiär: 2018 Land: USA

    Handling,

    En präst med ett förflutet inom exorcism och en ung nunna skickas till Rumänien av Vatikanen för att undersöka självmordet av en nunna i ett kloster.

    Jag tycker,

    Nunnan som visar sig i The Conjuring 2 är läskig, och kanske det som är det mest skrämmande i den filmen. Därför att göra en egen film på nunnan är ett väldigt smart val. I alla fall på papper. Själva filmen är svag. Den har inte alls samma känsla som The Conjuring-filmerna, vilket är synd. Jag gillar verkligen just de filmerna (inte jättemycket Annabelle, som jag bara sett första filmen av), men den här är blek och tråkig.

    I The Nun åker vi tillbaka i tiden till 1952 där en nunna har tagit livet av sig i ett kloster. En präst och en nunna (som inte riktigt är en nunna än) skickas dit för att undersöka saken. Premissen är helt okej, men utförande inte lika bra. Känner att manuset är nog problemet. Jag är nöjd, underhållen, skrämmande i de första minuterna. Sedan… efter kanske tjugo minuter börjar jag bli rastlös och uttråkad. Det är det sista en vill när det kommer till skräckfilmer.

    ”Whatever you do, don’t stop praying.”

    Skådespelarna gör ett helt okej arbete med det som de har att arbeta med. Men det kanske bara är så att den här nunna-karaktären Valek inte har tillräckligt mycket spännande kvalitéer som en kan bygga en historia på. Att den är skrämmande i några sekvenser är en sak. Men att bygga en helt film på det… nja, det går nog inte.

    Under tidens gång försökte jag komma på kopplingen till just The Conjuring. Undrade först om det hade med Taissa och Vera Farmiga som är syskon i verkligheten. Om deras karaktärer har någon koppling. Men nej, de har de inte. Undra då varför de tillsatte Taissa i denna roll, men samtidigt ska hennes systers val av filmer sätta käppar i hjulet för henne. Kanske inte. Slutscenen som sammansvetsade filmerna kändes som en sista minuten grej. Tyvärr.

    The Nun är en okej skräckfilm. Den lämnade mig besviken för jag tycker ändå om just The Conjuring och hade väl velat ha mer av den här ändå intressanta karaktären.

    ★★½

  • filmer

    Filmrecension | Mamma Mia! Here We Go Again

    Mamma Mia

    Regissör: Ol Parker Medverkande: Lily James, Amanda Seyfried & Meryl Streep Genre: Comedy, Musical & Romance Längd: 1h 54 min Premiär: 2018 Land: USA & England

    Handling,

    Fem år efter Sophie gifte sig och bjöd in alla sina tre pappor har hon nu bjudit in alla igen för en ny öppning för hotellet samtidigt som hon lär sig mycket av hennes mammas förflutna.

    Jag tycker,

    Jag hoppas att ni alla har sett denna härliga uppföljaren av Mamma Mia. Om ni inte har det vill jag varna er om en sak. Det är en timme och femtiofyra minuter av att ständigt ha ett löjligt leende på läpparna. En stor del beror på grund av ABBA och deras underbara och smittsamma musik. En annan del på grund av karaktärerna och skådespelarna som gestaltar dem. Jag älskade att jag gillade denna film bättre än första – som jag tyckte var supermysig. Men ja, denna var på något sätt bättre. Försöker komma fram till varför. Kanske beror det på att de i denna film kunde gå ett steg längre. De kunde vara ännu töntigare. Att se Stellan Skarsgård och Colin Firth ”leka Titanic” är bara underbart.

    ”This was her dream.”

    Detta var också en logisk uppföljare. När vi såg första Mamma Mia så blev vi nyfikna på just Donna och hennes resa. Hur kom hon till ön? Hur träffade hon egentligen dessa tre män? Hur var deras äventyr och relation. Nu fick vi veta det! & det är helt underbart. Tycker de yngre karaktärerna/skådespelarna gör ett bra jobb, men inte lika löjliga som de äldre. Men antar att de passar in. Tråkigt nog fick inte en enda av Skarsgårds söner chansen att spela honom som ung.

    Mamma Mia 2 är fullspäckad av härlig musik, färgstarka kläder (och karaktärer), underbar koreografi som du helst av allt skulle vilja hoppa upp och dansa med. Vackra miljöer som är nästan som en vykort. Och bara en stor hand full av kärlek. Kan det bli bättre?

    Det enda jag just nu kan tänka var det negativa var hur fort allt gick. Jag skulle vilja lära känna alla de yngre männen mer. Få mer scener med dem. Kan dock inte se att ta bort en annan scen. Skulle helt enkelt bara vilja ha mer!

    ★★★★

  • filmer

    Filmrecension | The Meg

    The Meg

    Regissör: Jon Turteltaub Medverkande: Jason Statham, Li Bingbing & Rainn Wilson Genre: Action, Horror & Sci-Fi Längd: 1h 53 min Premiär: 2018 Land: USA & Kina

    Handling,

    Efter att ha överlevt en attack av, vad han hävdar, 21 meters lång haj, måste Jonas Taylor konfrontera sin rädsla för att rädda andra.

    Jag tycker,

    The Meg är det perfekta exemplet till varför jag egentligen ogillar att sätta betyg och hela betygssystemet. Men vill inte gå in på det här och nu – det får bli ett eget inlägg. Anledningen är dock att det beror helt på vad det är för film och vilka förväntningar en har. När vi gick och såg The Meg på bio (på min födelsedag!) var allt vi ville bli underhållna, se hajar och en halvseriös Jason Statham. Det var precis det vi fick se också. Så vad kan bli fel med det?

    Har läst att folk inte tycker den lever upp till Jaws, men inte heller lika dum som Sharknado och därför inte är en bra film. För det första är det väldigt få filmer som ens kan mäta sig med Jaws. Bara för den inte är lika läskig, eller får folk att undvika vattnet betyder det inte att den måste vara superlöjlig som Sharknado. Dummaste grejen jag någonsin hört? Kan nog vara det.

    ”There’s a monster outside, and it’s watching us.”

    Jason Statham är en intressant skådespelare. Han gör nästan samma roll om och om igen och det är svårt för mig att ta honom helt seriöst. Här i The Meg tycker jag han passade utmärkt. För det var okej att han kanske inte var så seriös men hade ändå en seriös underton i vissa scener. Det kändes naturligt att det skulle vara just han som hoppade ner i vattnet om och om igen för att möta hajen och göra något våghalsigt beslut.

    The Meg

    Det kanske är en brist på blod och råa scener, men känner inte att det där tyngden på filmen är och kanske inte det heller den ville vara. Den handlar mer om människor som försöker med olika medel (bra tekniska medel) att hindra ett stort fall av katastrof. Att det råkar vara en förhistorisk haj är bara en bonus.

    The Meg kommer inte gå till historien som den bästa hajfilmen, eller bästa actionfilmen. Men den har några härliga scener och en bra grundhistoria. Detta är en film som passar utmärkt om en vill poppa popcorn och kura ihop i soffan med en underhållande film. Flera gånger under bion (när jag trodde filmen kanske ledde mot sitt slut) så höll jag tummarna att den inte skulle ta slut. Det är ett bra betyg från mig som kan faktiskt bli lite uttråkad med liknande premisser.

    ★★★½

  • filmer

    Filmrecension | Isle of Dogs

    Isle of Dogs

    Regissör: Wes Anderson Medverkande: Bryan Cranston, Koyu Rankin & Edward Norton Genre: Animation, Adventure & Comedy Längd: 1h 41min Premiär: 2018 Land: USA & Tyskland

    Handling,

    Efter en hundinfluensa bestämmer sig borgmästaren att sätta alla hundar på den så kallade ”trash island”. En ung pojke åker till ön för att hitta hans älskade hund.

    Jag tycker,

    Skrev om Isle of Dogs för ett tag sen när trailern kom ut, och benämnde den till min antagligen nya favoritfilm. Den är inte riktigt där, men det är en film jag verkligen älskade. Jag är ett fan av Wes Anderson och detta är en typisk Wes-film och helt underbar.

    Isle of Dogs är vacker att titta på. Bara tanken på att Anderson gör en till stop motion, när min absoluta favorit är hans tidigare Fantastic Mr. Fox var jag så glad. Och att den är om hundar! Den ser så bra ut, och är verkligen en fröjd för ögat. Det är intressant att det inte spelar någon roll om Anderson väljer att använda stop motion eller göra en vanlig spelfilm, hans berättarteknik är fortfarande väldigt tydligt och bra. Väldigt egen.

    ”We’ll find him. Where ever he is, if he’s alive, we’ll find your dog.”

    Detta är ett äventyr som både är spännande, intressant och väldigt känslosamt. Att se dessa hundar hamna på denna skräpö, att se pojken leta efter sin hund. Åh, som en tidigare hundägare är detta så himla fint att se. Och extremt sorgligt.

    Isle of Dogs

    Skulle säga att Isle of Dogs är Wes Andersons mest politiska film också. Att en handlar om att rensa ut en ras (hundar) från världen. Att även om ett motgift kommer så spelar det ingen större roll. De ska bara ut och bort. Att borgmästaren använder det kanske för just en politisk vinst.

    En fin film med stort hjärta och lättsam politisk. Den kan få vem som helst att förälska sig i hundar. Och en film som jag skulle säga passar varenda person, oavsett ålder.

    ★★★★½