Minirecensioner | Anna and the French Kiss, Every day & We are okay

Den 24 maj frågade jag på Twitter om ni hade tips på Young Adult (YA) böcker. Jag ser överallt människor i min ålder läsa dessa böcker och älska det. Jag har försökt och försökt men aldrig gillat en enda bok. Skam den som ger sig. Fick 15 stycken förslag och jag har nu tänkt läsa dessa. Tre stycken är klara och här kommer mina tankar.

YA

Anna and the French Kiss av Stephanie Perkins

Annas pappa bestämmer sig för att skicka iväg Anna på en amerikansk skola i Paris. Trots språkbrist finner hon snart vänner, inklusive den snygga killen Étienne St. Clair.

Här har vi grunden till varför jag ogillar YA. Detta är ingen bra bok. Är ledsen att säga det då jag vet att det finns så många människor som fullkomligt älskar den. Huvudkaraktären Anna är en väldigt osympatisk person och att tvingas vara i hennes huvud genom hela boken är väldigt jobbigt. Det är så fruktansvärt irriterande att hennes dröm är att bli den främsta kvinnliga filmkritiken och hon kan absolut ingenting om film. Antar dock att det är lite trovärdigt då det finns många idioter som är precis som Anna. Men det är ingenting jag vill läsa om. Förstår heller inte grejen med St. Clair och varför han är speciell. Ännu en sak jag avskyr med Anna är när St. Clair är ledsen för hans mamma är döende så blir Anna sur för han är deprimerad och nere. Samt det faktum att hon blir förbannad över vad hennes bästa vän gör – när hon gör precis samma sak själv! Det som dock gör mig mer förbannad är hur mycket slutshaming det är.

½

YA

Every day av David Levithan

Varje morgon vaknar A upp i en ny kropp. Samma princip varje dag. En dag bryter han sina egna regler när han vaknar upp som Justin och blir genast intresserad av hans flickvän Rhiannon. 

Uppskattar Every day för den blir inte långtråkigt. Gillar att den väljer att ta upp olika sorters människor – kroppsbyggnad, sexualitet, etnicitet och psykisk ohälsa. Men efter en stund känns det istället påtvingat och som Levithan försöker få in så många som möjligt på ändå en ganska kort stund. Det tråkiga med denna bok är att vi aldrig riktigt får lära känna en enda karaktär. Möjligtvis Rhiannon fast det blir mestadels via A egna perspektiv. A är för mig en oklar person. Vilket är förståeligt på ett sätt. Det jag vet är att hen ser sig själv som god och älskar verkligen Rhiannon. Deras kärlek är för mig konstig och tycker att A mest stalkar henne i större delen av boken. Det är inte romantiskt. Är verkligen A offret? Okej, det är fett jobbigt att vakna upp i olika kroppar och aldrig någonsin bara vara sig själv. Men hur hen ‘tar över’ andras kroppar och liv (för en dag) och väljer sin kärlek för Rhiannon istället för deras liv. Det är rätt oschysst.

★½

YA

We are okay av Nina LaCour

Marin har inte pratat med någon sedan hon lämnade allt bakom sig och flyttade till andra sidan landet. Inte ens hennes bästa vän Mabel vet om sanningen om de sista veckorna hemma i Kalifornien. Nu, månader senare, kommer hennes vän på besök och hon måste börja lätta sitt hjärta.

Första boken jag gillar och jag känner hur det fortfarande finns ett hopp om YA-böcker. Den här boken är väldigt vacker och skriven på ett fint sätt. Den handlar inte om mycket, utan är snarare driven av karaktärer än handling. Den handlar om vänskap och relationer. Älskar att de tar upp sexualitet och etnicitet men gör det inte till en stor grej utan det är någonting som ligger och puttrar i bakgrunden. LaCour gör ett fantastiskt arbete med att beskriva depression och sorg. Någonting jag inte tror alla kan göra på ett lika fint sätt. Den är inte fulländad. I många fall tyckte jag att det var lite för dramatisk och cheesy. Fast i stora drag en bra bok.

★★★

Bokrecension | Flicka med pärlörhänge

Flicka med pärlörhängeOriginaltitel: Girl with a Pearl Earring Författare: Tracy Chevalier Serie: – Genre: Fiction, Art & Historical Sidor: 246 Publicerad: 2002 [1999] Förlag: MånPocket Land: Spanien

”I could not think of anything but his fingers on my neck, his thumb on my lips.”

Boken som är inspirerad av den fantastiska tavlan med samma namn. En flicka och en konstnär under Hollands 1600-tal. Ett fantastiskt upplägg för en bok. Lika bra? Nja.

HANDLING:

Griet är sexton år när hon träder i tjänst hos konstnären Vermeer. Hennes uppgifter i det stora och barnrika hushållet består av tvätt och barnpassning, men hon har också fått i uppdrag att städa konstnärens ateljé utan att rubba ett enda föremål i hans minutiöst uppbyggda scenerier. Snart uppstår ett slags samförstånd med en underström av attraktion mellan Griet och Vermeer, en själarnas sympati mellan den store målaren och den enkla tjänsteflickan. Han lockar fram en förmåga som finns slumrande hos Griet och lär henne att se tingen med en konstnärs ögon. / Goodreads

JAG TYCKER:

Flicka med pärlörhänge är en helt okej bok. Fick ungefär samma känsla som till Tulpanfeber och att läsa en bok med ungefär samma sak, var ingenting som jag var sugen på. Tror det stora problemet var att jag aldrig fick en känsla av karaktärerna. Konstnären Vermeer var för mig väldigt mystisk och knappt närvarande större delen av boken för att plötsligt vara den där fantastiska personen som Griet vill vara nära, och som vill vara nära Griet. Visserligen hoppar den över tid ibland då den är uppdelad i år, men jag förstår inte deras kärlek som de ändå verkar ha för varandra.

Den är också rätt förutsägbar och jag gillar inte alls hur en kan verkligen förutse varje karaktärs val och beslut. Det blir inte intressant, och gillar inte alls hur hon behandlar fisk-pojken (kommer inte ihåg hans namn).

Kanske Flicka med pärlörhänge var mindre bra pga folk inte tillräcklig mycket om konstnären och därför svårt att göra en bok om honom. Men antingen, strunta i det eller hitta på.

★★½

Har ni läst Flicka med pärlörhänge? Vad tyckte ni?

Bokrecension | The High Mountains of Portugal

The High Mountains of PortugalOriginaltitel: The High Mountains of Portugal Författare: Yann Martel Serie: – Genre: Fiction Sidor: 332 Publicerad: 2016 Förlag: Spiegel & Grau Land: Spanien

”Because to suffer and do nothing is to be nothing, while to suffer and do something is to become someone”

Ni vet när en har höga förväntningar kring en bok? En bok ni har velat läsa superlänge? Detta var The High Mountains of Portugal för mig. Har hört bra om den, den har hyfsat högt betyg på Goodreads (3.38) och det är författaren bakom Life of Pi. Utan att säga för mycket, usch vad jag inte gillade denna.

HANDLING:

I Lissabon upptäckte en ung man med namnet Tomás en gammal tidskrift. Det tyder på förekomsten av en extraordinär artefakt som om han kan hitta den – skulle omdefiniera historien. Trettiofem år senare befinner sig en portugisisk patolog som dras in i konsekvenserna av Tomás uppdrag. En kanadensisk senator söker tillflykt i sin förfäders boende i norra Portugal. / Goodreads

JAG TYCKER:

The High Mountains of Portugal följer tre stycken tider; 1904, 1938 och tidigt 80-tal. Första delen handlar om en man, Tomas, som finner en dagbok från en 1700-tals munk och hans observation av slavhandeln. Jag tycker boken börjar bra och har en viss charm. Men sen kommer det flera hundra sidor om hur en bil fungerar. Martel tappar mig totalt där och jag ville nästan sluta läsa där.

Andra delen är istället om en patolog och hans fru och de har en diskussion om Agatha Christie och Jesus. Den tredje delen handlar om en senator, som köper sig en schimpans och väljer att besöka den delen av Portugal som hans förfäder kommer ifrån.

I slutändan förstod jag inte meningen med boken. Har läst att The High Mountains of Portugal handlar om förlust och kärlek. Till en viss del förstår jag det. Men annars inte alls. Vad ville Martel säga mig? Att det är okej att kasta bort sitt liv som senator för att umgås med en schimpans? Hur en bil fungerar? Kanske just om hur olika en kan hantera sorgen efter sina älskade. Kanske. Jag vet inte. Har ni läst den får ni gärna berätta för mig.

★½

Har ni läst The High Mountains of Portugal? Vad tyckte ni?

Bokrecension | My Name Is Lucy Barton

My Name Is Lucy BartonOriginaltitel: My Name Is Lucy Barton Författare: Elizabeth Strout Serie: Amgash #1 Genre: Fiction Sidor: 193 Publicerad: 2016 Förlag: Random House Land: USA

”No one in this world comes from nothing.”

Eftersom jag verkligen gillade Olive Kitteridge så hade jag rätt höga förväntningar på Strout ännu en gång. Tyvärr vägde det inte tillräckligt upp den här gången.

HANDLING:

Lucy Barton återhämtar sig långsamt från vad som borde ha varit en enkel operation. När hennes mamma, som hon inte har talat med på många år, kommer på besök verkar det som om deras trevande samtal om människor från förr skulle kunna få dem att hitta tillbaka till varandra. Men strax under ytan finns all spänning och frustration som genomsyrat deras relation. Och som tagit sig uttryck i Lucys flykt från den trasiga familjen, hennes önskan att bli författare, äktenskapet och kärleken till de två döttrarna. / Goodreads

JAG TYCKER:

Hade verkligen velat älska My Name is Lucy Barton. Men det blev tyvärr inte så. Jag tyckte att många saker var fantastiska med den. Det är en väldigt mörk historia, och berättad på ett fint sätt. När få ord ger en större mening. Men sen har de några saker som jag inte alls tycker om och som gör att mitt betyg blir enbart 2,5.

My Name is Lucy Barton är en berättelse om en kvinna som ligger på sjukhus. Om hur hon och hennes mamma kommer samman igen. Om hennes bakgrund, hennes liv, hennes historia. Men ändå får vi reda på mer om sjuksköterskorna än hennes liv. Varför skrapar hon endast på ytan? Varför berättar hon saker men aldrig djupdyker ner. Jag vill läsa mer om hennes bror som lever med grisar, hennes vän som har aids. Eller varför inte angående hennes man som vägrar åka till sjukhuset trots hon är där i flera veckor. Eller hennes barn som hatar henne.

Tror jag ska försöka läsa om den här boken i framtiden för att se varför så många människor älskar den. Men just nu är jag inte en av dem.

★★½

Har ni läst My Name is Lucy Barton? Vad tyckte ni?

Bokrecension | Olive Kitteridge

Olive KitteridgeOriginaltitel: Olive Kitteridge Författare: Elizabeth Strout Serie: – Genre: Fiction Sidor: 300 Publicerad: 2015 [2008] Förlag: Forum Land: USA

”She didn’t like to be alone. Even more, she didn’t like being with people.”

Jag älskar miniserien, Olive Kitteridge, och har den på tredje plats över HBO-serier. Därför var det självklart för mig att faktiskt läsa boken också. För den måste ju vara lika fantastisk. Eller hur?

HANDLING:

Olive Kitteridge är pensionerad lärare i matematik. Hon har stor respekt med sig och många är rädda för henne. I motsats till sin man, apotekaren Henry, som kommer bra överens med alla människor, har Olive vass tunga och kan vara kantig och kärv i sin uppriktighet. Hon lider av humörsvängningar och kommer ofta på kant med omgivningen. / Goodreads

JAG TYCKER:

Den är nästan lika fantastisk. Tror att karaktärerna har fått mer liv i och med miniserien. Speciellt huvudkaraktärerna Olive och Henry som spelas av inga mindre än Frances McDormand och Richard Jenkins.

Det är någonting som är så fantastisk med den här berättelsen som jag blir helt berörd av. Att vi får följa den här familjen, och de andra i den lilla staden, över en längre tid. Och hur de alla är berörda och hanterar sorgen. Olive Kitteridge är en väldigt melankolisk bok som verkligen sätter sig djupt inne hos en. Och det är nog det som jag älskar med den.

Alla karaktärer och deras resa är bra och det känns faktiskt som de utvecklas. Tror inte det fanns en enda karaktär, historia som jag ansåg var tråkig. Olive är en karaktär jag verkligen sympatiserar med. Och visst, hon kan framstå som hård, orättvis, självcentrerad och elak. Men jag känner ett djup. Hon är så fruktansvärt ensam, sorgsen och deprimerad. Även om hon kanske inte vill erkänna det. Hon har ju världens finaste man som är den positiva energin i boken och i hennes liv. Mår dåligt när hon behandlar honom som skit när vi alla vet att hon behöver hans närvaro annars skulle hon gå sönder.

Tror folk kan ha problem med denna bok pga den är skriven nästan som små noveller. Det är nog inte för alla. Men det ger på något sätt en härlig känsla och att vi får möjlighet att lära känna fler karaktärer, även om de kanske är från Olives synvinkel.

★★★★½

Har ni läst Olive Kitteridge? Vad tyckte ni?

Bokrecension | Du

DuOriginaltitel: You Författare: Caroline Kepnes Serie: #1 You Genre: Thriller & Contemporary Sidor: 428 Publicerad: 2015 [2014] Förlag: Forum Land: USA

”Your lips were made for mine, Beck. You are the reason I have a mouth, a heart.”

Jag kommer inte alls ihåg hur det kommer sig att jag ville läsa den här boken. Blev säkert tipsad på någon Youtube-sida. Och jag är väldigt glad att jag läste den. För det visade sig att den gav mig någonting jag har väntat på länge att uppleva.

HANDLING:

När hon kliver in i bokhandeln där han arbetar är han förlorad. Han måste få veta allt om henne. Måste få ha henne för sig själv. Så han börjar följa efter henne, spionera när hon träffar andra män, bryta sig in i hennes lägenhet, stjäla hennes telefon och hacka hennes e-post. Han kommer inte att låta något, eller någon, stå i vägen för deras kärlek. / Goodreads

JAG TYCKER:

Du är en bok som jag nog kommer minnas länge. Jag har under en bra stund väntat på att läsa en bok som skrämmer mig. Blev inte så rädd att jag kastade ifrån mig boken eller inte kunde sova. Men den är obehaglig. Huvudkaraktären, Joe, är en obehaglig person. Han använder sig internet och alla de sociala medier för att följa efter och spionera. Han har inga hämningar utan han lyckas till och med använda dessa verktyg för att bli en del av hennes liv. Till slut är deras bekantskap/vänskap/relation en självklarhet som har vuxit fram under en tid. Inte något som kan tänka sig vara planerad i minsta detalj.

Gillar också hur Du får ungefär samma känsla som Lolita. Inte med mycket, men den lilla delen av Kepnes gör karaktären Joe väldigt sympatisk. En dras med i hans passion och begär över den här personen, Beck. Men också att hon lyckas göra om det till att stora delar av boken tycker jag att Beck är den onda i historien – när det självklart inte är så.

Om du är en person som gillar thrillers, komplexa karaktärer så är detta en bok för dig. Jag blev underhållen, fick en stor obehaglig känsla och var tvungen att tänka till vem som är den goda egentligen. Och sånt är alltid kul!

★★★½

Har ni läst Du? Vad tyckte ni?

Bokrecension | City of Mirrors

City of MirrorsOriginaltitel: City of Mirrors Författare: Justin Cronin Serie: #3 The Passage Genre: Horror & Fantasy Sidor: 765 Publicerad: 2017 [2016] Förlag: Norstedts Land: USA

”For the first time in my life, I felt the pain of missing people I had not yet left.”

Har tidigare läst Flickan från Ingenstans och De första tolv i bokserien The Passage. Tror tyvärr inte att jag har skrivit en recension av någon av dem. Tråkigt nog. I slutet av februari var jag så glad över jag äntligen hade City of Mirrors i mina händer, vilket jag redan har bloggat om. Och nu har jag äntligen läst klart den. Hade en alldeles för lång paus där i hel mars.

HANDLING:

En spillra av mänskligheten har överlevt den stora epidemin och klarat sig undan viralernas intåg. De få överlevande människorna har nu bott på en skyddad plats i Texas i tjugo års tid och hunnit föröka sig och blivit några tusen / Goodreads

JAG TYCKER:

Det var ett bra tag sen jag läste de första två delarna av The Passage när jag påbörjade City of Mirrors. Var så exalterad över att jag äntligen kunde beställa den att jag inte hann läsa om de igen. Så i början var det mycket att komma in i berättelsen och dess karaktärer igen. Och eftersom det har gått så lång tid (i historien) var det först lite svårare än vad jag vill erkänna, men snart var jag fast direkt.

City of Mirrors är full av komplexa, fantastiska karaktärer. De har varit med om så mycket skit, och det bara fortsätter komma. Men ändå, på något mirakulöst sätt, hittar de alltid en vilja och känner ett hopp. Jag vet inte hur, men jag önskar själv att jag hade den egenskapen. Justin Cronin har verkligen fått till ett par karaktärer som en känner med och vill följa. Även om jag ibland kände en besvikelse över vissa karaktärers beteende och val. Men de är väl människor? Och det är det som människor gör bäst antar jag.

Min favoritdel i serien The Passage som också visar sig i City of Mirrors är hur Cronin arbetar med språket. Det är sällan jag läser en sådan vacker bok (som är hyfsat ny). Det är verkligen underbart att läsa för alla som är svaga för vackra meningar som är djupare än vad ögat kan se. Samtidigt som det är en fantasy och har skräckelement. Att en sådan bok kan vara så vacker är intressant.

Jag var lite rädd för en tredje bok. Vad händer nu? Hur ska Cronin knyta ihop säcken? Kommer den vara lika bra som de två första? Och den är jättebra. Det är den. Det är bra att han väntade med att skriva klart den tills han kände att den var redo. Han fick fansen att vänta och vänta. Det var värt det. Ett snabbt avslut hade inte fungerat för denna typ av bokserie. I City of Mirrors kommer allt samman. En förstår tidigare händelser, dialoger och allt har plötsligt en mening, ett syfte.

★★★★

Har ni läst City of Mirrors? Vad tyckte ni?

Bokrecension | Tårar i havet

Tårar i havetOriginaltitel: Salt to the Sea Författare: Ruta Sepetys Serie: – Genre: Young Adult & War Sidor: 428 Publicerad: 2016 Förlag: B. Wahlströms Land: USA

”Skulden är en jägare.”

Var osäker på om jag skulle ha den i samma serier som Strimmor av hopp. De hör inte ihop men Joana som är en av huvudkaraktärerna i denna nämns i den andra boken som kusin till Lina. Och hon kanske inte fick det så bra som Lina trodde och var lite sur över.

HANDLING:

I januari 1945 är tusentals människor i Ostpreussen på flykt undan sovjetiska trupper. Bland flyktingarna finns ungdomarna Joana, Emilia och Florian. De har olika bakgrund och bär alla på hemligheter, men deras vägar korsas och de finner mod och styrka hos varandra. Tillsammans försöker de ta sig till Wilhelm Gustloff – ett fartyg som kan föra dem till tryggheten västerut över Östersjön. Men katastrofen inträffar precis när de tror sig ha friheten inom räckhåll och då spelar varken nationalitet eller klasstillhörighet någon roll. De 10 000 passagerarna kämpar alla för samma sak – sin överlevnad. / Goodreads

JAG TYCKER:

Jag hade inga höga förhoppningar kring Tårar i havet. Speciellt inte när Strimmor av hopp inte var en favorit hos mig. Fast höll ändå tummarna på att den här skulle vara bättre – då jag fick flera kommentarer att den är det. Måste erkänna att en var bättre. Men fortfarande ingen höjdare.

Historien är känslofull. Precis som i den andra boken. Det är en sorgsen historia om överlevnad och att känna sig jagad. Av olika anledningar. Jag både uppskattade och ogillade att boken är skriven ur fyra personers perspektiv. En karaktär, Alfred, var helt i onödan. De andra tre var intressanta, men kände att deras tid var alldeles för kort. Varje kapitel är cirka tre sidor lång, och sen byttes perspektivet. Ibland var det jättebra för att kunna få flera perspektiv på en och samma händelse. Men ibland var det bara irriterande.

Joana var en intressant karaktär, och antagligen den som en känner mest igen sig i. Florian var också intressant, och lite mystisk. Tyckte mer om hans idé av mystik och uppdrag än vad det visade sig vara. Emilia är nog den som en tar med sig längst. Hennes tragiska öde. Tyvärr tror jag att de korta kapitlen gjorde att det aldrig blev en karaktärsutveckling. Och karaktärerna blir hyfsat platta. Samtidigt som den har exakt samma problem som Strimmor av hopp. Varför behövs det en kärlekshistoria här? Florian gick från att vara dryg till en hygglig person – mest pga han blev kär i Joana eller i hennes utseende.

Språket var bättre här. Gillade början med att varje karaktär började liknande. Eller att vissa meningar och ord satte sig djupt. Även om Alfred var en onödig, osympatisk karaktär så satte han en plantering av livbåtarna. Den var rätt snygg gjord.

★★

Har ni läst Tårar i havet? Vad tyckte ni?

Bokrecension | Strimmor av hopp

Strimmor av hoppOriginaltitel: Between Shades of Gray Författare: Ruta Sepetys Serie: – Genre: Young Adult & War Sidor: 346 Publicerad: 2011 Förlag: Wahlströms Land: USA

”De tog mig i nattlinnet”

Har hört mycket bra av Ruta Sepetys böcker. Speciellt att hon skriver om sånt som folk har antingen ingen koll på eller som vi har glömt bort. Det är inte många som skriver om andra världskriget och väljer utgångspunkten – människor från Litauen blir skickade till Sibirien på arbetsläger.

HANDLING:

Lina är precis som alla andra femtonåringar i Litauen, hon målar och tecknar och blir förälskad i pojkar. Tills en kväll när Sovjets hemliga polis slår in dörren och för bort familjen. Lina, hennes mamma och lillebror skiljs från pappan och tvingas upp i en smutsig tågvagn på väg mot ett fångläger i det kalla och ogästvänliga Sibirien. Här tvingas de att arbeta hårt under ohyggliga förhållanden och varje dag är en kamp för att överleva. / Goodreads

JAG TYCKER:

När jag går in på Goodreads och läser om Strimmor av hopp är det överfyllt av glädjerop. Det är en bok som folk älskar. Den är så känslosam och berättar en tragisk historia. Folk har gråtit ögonen ur sig. Och jag är inte riktigt där. Inte alls faktiskt. Tycker alltid det är jobbigt att inte tycka om en bok som handlar om en tragisk händelse, och som har kopplingar till författaren egna historia (eller i detta fall en familjemedlems historia). Men samtidigt kan jag inte med och älska boken. Bara för att den är tragisk.

Först och främst är Strimmor av hopp skriven för en yngre publik, en så kallad young adult och ni borde veta vid det här laget att de böckerna är ingenting för mig. Språket är alltid (nästan iaf) sämre. Som i det här fallet är miljöbeskrivningarna knappt där. Jag vill känna hur jävligt det är i Sibirien. Vad för lukt det. Hur kallt det är. De flesta karaktärer är platta (återkommer till dem). Det känns som Sepetys tyvärr dumförklarar läsarna i hur hon berättar saker. Eller nej, hon berättar inte. Hon förklarar.

Karaktärerna då? Jo, först har vi huvudkaraktären Lina. Hon är väldigt platt och jag lär aldrig känna henne. Hennes sätt att rädda sin bror är inte att försöka rädda honom utan ge honom några peppande ord. Hon har en sån himla stolthet i allt hon gör. Ingen direkt överlevningsinstinki. Och kan vi snälla prata om Andrius, kärleksintresset. När behöver en sådan här ett kärleksintresse? Varför var det relevant? Kan någon snälla förklara det för mig. Tror ”den skalliga mannen” var den enda vettiga i boken. Han sa som det var.

Soldaterna var inte hemska nog. Kanske konstigt att klaga på. Men kunde de göra någonting som faktiskt var hemsk? Förutom då att föra bort dem, inte ge dem mat osv. Okej, börjar själv bli osäker på min kritik här. Men att de inte gjorde någonting. När de vägrade skriva på papper sa de mer eller mindre, okej vi testar imorgon.. hallå? Eller att ena av dem blev plötsligt god (även om jag uppskattar att soldater inte är goda eller onda).

Strimmor av hopp var ingenting för mig.

Har ni läst Strimmor av hopp? Vad tyckte ni?

Bokrecension | The Long Way to a Small, Angry Planet

The Long Way to a Small, Angry PlanetOriginaltitel: The Long Way to a Small, Angry Planet Författare: Becky Chambers Serie: #1 Wayfarers Genre: Fiction & Science Fiction Sidor: 404 Publicerad: 2015 (2014) Förlag: Hodder & Stoughton Land: USA

”All you can do, Rosemary – all any of us can do – is work to be something positive instead. That is a choice that every sapient must make every day of their life. The universe is what we make of it. It’s up to you to decide what part you will play.”

Jag tittade på en massa klipp förra året där youtubers tipsade om böcker med temat rymden. Superspännande tänkte jag och hörde bland annat om The Long Way to a Small, Angry Planet. Kände bara yes! Detta ska bli kul och äntligen kunna bli en del av rymdfantaster. Men utan för att spoila denna recensionen allt för mycket kan jag väl säga att det inte riktigt blev så.

HANDLING:

The Long Way to a Small, Angry Planet följer en besättning på en spännande resa genom rymden – och en äventyrlig ung kvinna som upptäcker betydelsen av familjen under resans gång. / Goodreads

JAG TYCKER:

Okej, jag gillade inte den här boken. Och det är verkligen supertråkigt då jag har läst en massa bra om den. The Long Way to a Small, Angry Planet har 4,18 i betyg på Goodreads och då kanske ni förstår hur omtyckt den ändå är. Men den var nog ingenting för mig. Först och främst trodde jag det berodde på att jag hade en paus när jag läste den. Kanske aldrig kom in i handlingen igen. Samtidigt som jag hade pausen för jag inte hade någon lust att plocka upp den igen. Så jag antar att det säger en del av mina tankar kring den.

The Long Way to a Small, Angry Planet är en karaktärsdriven bok – vilket jag vanligtvis älskar. Tyvärr fungerar det inte jättebra i just detta fall. Det är ingenting på karaktärerna, utan de är intressanta, men den kommer ingen vart. Hade verkligen önskat att det var spännande någon gång. När piraterna kom trodde jag att det äntligen skulle ske. Någon form av dramaturgisk höjdpunkt. Snacka om besvikelsen när de gick därifrån – förstående och snälla.

Det jag gillade med boken var Jenks och Lovey kärlekshistoria. I slutet gick mitt hjärta i kras för deras skull. Om de hade varit med mer kanske jag hade gillat den mer. Fast var ändå inte ute efter en kärleksroman. Uppskattade också hur Chambers valde att skriva karaktärerna och universumet. Den diskuterar, eller egentligen inte alls utan det bara är så, sexualitet, könsöverskridande, hudfärger och andra alien-raser. Det är någonting som är så skönt med det. Ingenting är konstigt. Det bara är så.

Slutligen, den hade troligtvis jättemycket potential men den levererade inte alls. Tråkigt nog.

★½

Har ni läst The Long Way to a Small, Angry Planet? Vad tyckte ni?