Bokrecension | City of Mirrors

City of MirrorsOriginaltitel: City of Mirrors Författare: Justin Cronin Serie: #3 The Passage Genre: Horror & Fantasy Sidor: 765 Publicerad: 2017 [2016] Förlag: Norstedts Land: USA

”For the first time in my life, I felt the pain of missing people I had not yet left.”

Har tidigare läst Flickan från Ingenstans och De första tolv i bokserien The Passage. Tror tyvärr inte att jag har skrivit en recension av någon av dem. Tråkigt nog. I slutet av februari var jag så glad över jag äntligen hade City of Mirrors i mina händer, vilket jag redan har bloggat om. Och nu har jag äntligen läst klart den. Hade en alldeles för lång paus där i hel mars.

HANDLING:

En spillra av mänskligheten har överlevt den stora epidemin och klarat sig undan viralernas intåg. De få överlevande människorna har nu bott på en skyddad plats i Texas i tjugo års tid och hunnit föröka sig och blivit några tusen / Goodreads

JAG TYCKER:

Det var ett bra tag sen jag läste de första två delarna av The Passage när jag påbörjade City of Mirrors. Var så exalterad över att jag äntligen kunde beställa den att jag inte hann läsa om de igen. Så i början var det mycket att komma in i berättelsen och dess karaktärer igen. Och eftersom det har gått så lång tid (i historien) var det först lite svårare än vad jag vill erkänna, men snart var jag fast direkt.

City of Mirrors är full av komplexa, fantastiska karaktärer. De har varit med om så mycket skit, och det bara fortsätter komma. Men ändå, på något mirakulöst sätt, hittar de alltid en vilja och känner ett hopp. Jag vet inte hur, men jag önskar själv att jag hade den egenskapen. Justin Cronin har verkligen fått till ett par karaktärer som en känner med och vill följa. Även om jag ibland kände en besvikelse över vissa karaktärers beteende och val. Men de är väl människor? Och det är det som människor gör bäst antar jag.

Min favoritdel i serien The Passage som också visar sig i City of Mirrors är hur Cronin arbetar med språket. Det är sällan jag läser en sådan vacker bok (som är hyfsat ny). Det är verkligen underbart att läsa för alla som är svaga för vackra meningar som är djupare än vad ögat kan se. Samtidigt som det är en fantasy och har skräckelement. Att en sådan bok kan vara så vacker är intressant.

Jag var lite rädd för en tredje bok. Vad händer nu? Hur ska Cronin knyta ihop säcken? Kommer den vara lika bra som de två första? Och den är jättebra. Det är den. Det är bra att han väntade med att skriva klart den tills han kände att den var redo. Han fick fansen att vänta och vänta. Det var värt det. Ett snabbt avslut hade inte fungerat för denna typ av bokserie. I City of Mirrors kommer allt samman. En förstår tidigare händelser, dialoger och allt har plötsligt en mening, ett syfte.

★★★★

Har ni läst City of Mirrors? Vad tyckte ni?

Bokrecension | Tårar i havet

Tårar i havetOriginaltitel: Salt to the Sea Författare: Ruta Sepetys Serie: – Genre: Young Adult & War Sidor: 428 Publicerad: 2016 Förlag: B. Wahlströms Land: USA

”Skulden är en jägare.”

Var osäker på om jag skulle ha den i samma serier som Strimmor av hopp. De hör inte ihop men Joana som är en av huvudkaraktärerna i denna nämns i den andra boken som kusin till Lina. Och hon kanske inte fick det så bra som Lina trodde och var lite sur över.

HANDLING:

I januari 1945 är tusentals människor i Ostpreussen på flykt undan sovjetiska trupper. Bland flyktingarna finns ungdomarna Joana, Emilia och Florian. De har olika bakgrund och bär alla på hemligheter, men deras vägar korsas och de finner mod och styrka hos varandra. Tillsammans försöker de ta sig till Wilhelm Gustloff – ett fartyg som kan föra dem till tryggheten västerut över Östersjön. Men katastrofen inträffar precis när de tror sig ha friheten inom räckhåll och då spelar varken nationalitet eller klasstillhörighet någon roll. De 10 000 passagerarna kämpar alla för samma sak – sin överlevnad. / Goodreads

JAG TYCKER:

Jag hade inga höga förhoppningar kring Tårar i havet. Speciellt inte när Strimmor av hopp inte var en favorit hos mig. Fast höll ändå tummarna på att den här skulle vara bättre – då jag fick flera kommentarer att den är det. Måste erkänna att en var bättre. Men fortfarande ingen höjdare.

Historien är känslofull. Precis som i den andra boken. Det är en sorgsen historia om överlevnad och att känna sig jagad. Av olika anledningar. Jag både uppskattade och ogillade att boken är skriven ur fyra personers perspektiv. En karaktär, Alfred, var helt i onödan. De andra tre var intressanta, men kände att deras tid var alldeles för kort. Varje kapitel är cirka tre sidor lång, och sen byttes perspektivet. Ibland var det jättebra för att kunna få flera perspektiv på en och samma händelse. Men ibland var det bara irriterande.

Joana var en intressant karaktär, och antagligen den som en känner mest igen sig i. Florian var också intressant, och lite mystisk. Tyckte mer om hans idé av mystik och uppdrag än vad det visade sig vara. Emilia är nog den som en tar med sig längst. Hennes tragiska öde. Tyvärr tror jag att de korta kapitlen gjorde att det aldrig blev en karaktärsutveckling. Och karaktärerna blir hyfsat platta. Samtidigt som den har exakt samma problem som Strimmor av hopp. Varför behövs det en kärlekshistoria här? Florian gick från att vara dryg till en hygglig person – mest pga han blev kär i Joana eller i hennes utseende.

Språket var bättre här. Gillade början med att varje karaktär började liknande. Eller att vissa meningar och ord satte sig djupt. Även om Alfred var en onödig, osympatisk karaktär så satte han en plantering av livbåtarna. Den var rätt snygg gjord.

★★

Har ni läst Tårar i havet? Vad tyckte ni?

Bokrecension | Strimmor av hopp

Strimmor av hoppOriginaltitel: Between Shades of Gray Författare: Ruta Sepetys Serie: – Genre: Young Adult & War Sidor: 346 Publicerad: 2011 Förlag: Wahlströms Land: USA

”De tog mig i nattlinnet”

Har hört mycket bra av Ruta Sepetys böcker. Speciellt att hon skriver om sånt som folk har antingen ingen koll på eller som vi har glömt bort. Det är inte många som skriver om andra världskriget och väljer utgångspunkten – människor från Litauen blir skickade till Sibirien på arbetsläger.

HANDLING:

Lina är precis som alla andra femtonåringar i Litauen, hon målar och tecknar och blir förälskad i pojkar. Tills en kväll när Sovjets hemliga polis slår in dörren och för bort familjen. Lina, hennes mamma och lillebror skiljs från pappan och tvingas upp i en smutsig tågvagn på väg mot ett fångläger i det kalla och ogästvänliga Sibirien. Här tvingas de att arbeta hårt under ohyggliga förhållanden och varje dag är en kamp för att överleva. / Goodreads

JAG TYCKER:

När jag går in på Goodreads och läser om Strimmor av hopp är det överfyllt av glädjerop. Det är en bok som folk älskar. Den är så känslosam och berättar en tragisk historia. Folk har gråtit ögonen ur sig. Och jag är inte riktigt där. Inte alls faktiskt. Tycker alltid det är jobbigt att inte tycka om en bok som handlar om en tragisk händelse, och som har kopplingar till författaren egna historia (eller i detta fall en familjemedlems historia). Men samtidigt kan jag inte med och älska boken. Bara för att den är tragisk.

Först och främst är Strimmor av hopp skriven för en yngre publik, en så kallad young adult och ni borde veta vid det här laget att de böckerna är ingenting för mig. Språket är alltid (nästan iaf) sämre. Som i det här fallet är miljöbeskrivningarna knappt där. Jag vill känna hur jävligt det är i Sibirien. Vad för lukt det. Hur kallt det är. De flesta karaktärer är platta (återkommer till dem). Det känns som Sepetys tyvärr dumförklarar läsarna i hur hon berättar saker. Eller nej, hon berättar inte. Hon förklarar.

Karaktärerna då? Jo, först har vi huvudkaraktären Lina. Hon är väldigt platt och jag lär aldrig känna henne. Hennes sätt att rädda sin bror är inte att försöka rädda honom utan ge honom några peppande ord. Hon har en sån himla stolthet i allt hon gör. Ingen direkt överlevningsinstinki. Och kan vi snälla prata om Andrius, kärleksintresset. När behöver en sådan här ett kärleksintresse? Varför var det relevant? Kan någon snälla förklara det för mig. Tror ”den skalliga mannen” var den enda vettiga i boken. Han sa som det var.

Soldaterna var inte hemska nog. Kanske konstigt att klaga på. Men kunde de göra någonting som faktiskt var hemsk? Förutom då att föra bort dem, inte ge dem mat osv. Okej, börjar själv bli osäker på min kritik här. Men att de inte gjorde någonting. När de vägrade skriva på papper sa de mer eller mindre, okej vi testar imorgon.. hallå? Eller att ena av dem blev plötsligt god (även om jag uppskattar att soldater inte är goda eller onda).

Strimmor av hopp var ingenting för mig.

Har ni läst Strimmor av hopp? Vad tyckte ni?

Bokrecension | The Long Way to a Small, Angry Planet

The Long Way to a Small, Angry PlanetOriginaltitel: The Long Way to a Small, Angry Planet Författare: Becky Chambers Serie: #1 Wayfarers Genre: Fiction & Science Fiction Sidor: 404 Publicerad: 2015 (2014) Förlag: Hodder & Stoughton Land: USA

”All you can do, Rosemary – all any of us can do – is work to be something positive instead. That is a choice that every sapient must make every day of their life. The universe is what we make of it. It’s up to you to decide what part you will play.”

Jag tittade på en massa klipp förra året där youtubers tipsade om böcker med temat rymden. Superspännande tänkte jag och hörde bland annat om The Long Way to a Small, Angry Planet. Kände bara yes! Detta ska bli kul och äntligen kunna bli en del av rymdfantaster. Men utan för att spoila denna recensionen allt för mycket kan jag väl säga att det inte riktigt blev så.

HANDLING:

The Long Way to a Small, Angry Planet följer en besättning på en spännande resa genom rymden – och en äventyrlig ung kvinna som upptäcker betydelsen av familjen under resans gång. / Goodreads

JAG TYCKER:

Okej, jag gillade inte den här boken. Och det är verkligen supertråkigt då jag har läst en massa bra om den. The Long Way to a Small, Angry Planet har 4,18 i betyg på Goodreads och då kanske ni förstår hur omtyckt den ändå är. Men den var nog ingenting för mig. Först och främst trodde jag det berodde på att jag hade en paus när jag läste den. Kanske aldrig kom in i handlingen igen. Samtidigt som jag hade pausen för jag inte hade någon lust att plocka upp den igen. Så jag antar att det säger en del av mina tankar kring den.

The Long Way to a Small, Angry Planet är en karaktärsdriven bok – vilket jag vanligtvis älskar. Tyvärr fungerar det inte jättebra i just detta fall. Det är ingenting på karaktärerna, utan de är intressanta, men den kommer ingen vart. Hade verkligen önskat att det var spännande någon gång. När piraterna kom trodde jag att det äntligen skulle ske. Någon form av dramaturgisk höjdpunkt. Snacka om besvikelsen när de gick därifrån – förstående och snälla.

Det jag gillade med boken var Jenks och Lovey kärlekshistoria. I slutet gick mitt hjärta i kras för deras skull. Om de hade varit med mer kanske jag hade gillat den mer. Fast var ändå inte ute efter en kärleksroman. Uppskattade också hur Chambers valde att skriva karaktärerna och universumet. Den diskuterar, eller egentligen inte alls utan det bara är så, sexualitet, könsöverskridande, hudfärger och andra alien-raser. Det är någonting som är så skönt med det. Ingenting är konstigt. Det bara är så.

Slutligen, den hade troligtvis jättemycket potential men den levererade inte alls. Tråkigt nog.

★½

Har ni läst The Long Way to a Small, Angry Planet? Vad tyckte ni?

Bokrecension | Den hemliga historien

Den hemliga historienOriginaltitel: The Secret History Författare: Donna Tartt Serie: – Genre: Fiction & Mystery Sidor: 703 Publicerad: 2009 (1992) Förlag: Bonnier Pocket Land: USA

”Snön uppe i bergen smälte och Bunny hade varit död i flera veckor innan vi började inse vilken allvarlig situation vi befann oss i.”

Kom över Den hemliga historien av en slump. Det var via ett youtube-klipp där personen berättade att den äntligen hade läst den. Jag blev nyfiken och det visade sig att den var lite som en modern klassiker. Så det är säkert flera av som läst den eller känner till den!

HANDLING:

När Richard Papen börjar college accepteras han snart av skolans innersta intellektuella krets. De är människorna han vill vara med, som han fascineras av, men han inser snabbt att de inte bara är kultiverade och spännande – något som han själv gärna velat vara – utan de ägnar sig åt mycket mer än vanligt collegeliv. Dessa sex ungdomar testar målmedvetet och dekadent alkohol, droger, riter och ritualer i sann dionysisk anda men deras lekar spårar snabbt ur och förr eller senare måste någon ta skulden. / Goodreads

JAG TYCKER:

Tror jag älskade Den hemliga historien direkt när jag började läsa den. Hade en stark känsla att den här nog någonting för mig. Och visst var det så. Gillar att den känns väldigt tidlös. Den skulle kunna vara skriven idag, en på samma sätt på typ 50-talet. Mer eller mindre. Förstår totalt varför den har blivit en klassiker eller en kultbok.

Den hemliga historien kretsar kring ett mysterium som en får reda på på första sidan och som den bygger upp till. Hur det hände? Varför det hände? Så den har lite av aspekten som deckare har förutom den tråkiga polisen/detektiven som är exakt samma i varje bok. Vi vet att Bunny dör, men helt enkelt inte varför. Sedan backar boken bakåt och vi får följa huvudkaraktären Richard och hur han kommer att träffa Bunny och de andra ungdomarna.

Det som intresserar mig mest är att jag gillar en bok där egentligen varje karaktär är irriterande och inte alls någon som en tycker om eller hejar på. Richard är en ganska platt karaktär. Ibland stör jag mig på det men ibland tycker jag att det är perfekt. Även om han är huvudkaraktären så är det han som är i fokus. Han är där för att kunna ge oss läsare en inblick i kompisgänget han blir en del av. Han är våra ögon och öron och egentligen inget mer.

Eftersom den handlar om en så kallat ”intellektuella krets” så är språket och formen rätt elitistisk. Tartt slänger med referenser om grekiska, latin och franska som går lite över huvudet på mig. Det som gör att karaktärerna är irriterande oftast är att de är eliten, och lite bättre än andra och ”vanligt” folk. Men samtidigt känner jag att det är lite charmen med Den hemliga historien.

★★★★

Har ni läst Den hemliga historien? Vad tyckte ni?

Bokrecension | När andetagen blir till luft

Originaltitel: When Breath Becomes Air Författare: Paul Kalanithi Serie: – Genre: Biography & Medicine Sidor: 247 Publicerad: 2016 Förlag: Norstedts Land: USA

”Jag tittade igenom skiktröntgenbilderna och diagnosen var uppenbar: lungorna var täckta av oräkneliga tumörer, ryggraden deformerade och en hel leverlob tillintetgjord.”

Hade hört väldigt mycket om När andetagen blir till luft. Den har bland annat fått Pulitzer Prize och varit en av vinnarna i Goodreads årliga pris för bästa böcker 2016. Samt att ett flertal youtubers har pratat om den och listat den som en av de bästa böckerna de har läst under 2016 eller 2017. Självklart gör det mig nyfiken.

HANDLING:

Vid trettiosex års ålder och i slutfaserna av sin läkarutbildning får Paul Kalanithi beskedet att han har lungcancer. Ena dagen är han läkare och andra dagen är han själv en patient som kämpar för sitt liv. Framtiden som han och hans fru hade planerat går i spillror. / Goodreads

JAG TYCKER:

Det är alltid intressant att läsa biografier och sedan betygsätta dem. Hur betyg sätter man någons liv? Är det verkligen min åsikt relevant när det kommer till någon annans liv? Såklart inte. Men vill ändå lyfta fram När andetagen blir till luft och då blir det även ett betyg på den. Läst flera kommentarer om att de inte gillade den pga han var priviligerad. Han hade vård – och en mycket bra vård. Men som sagt, vi kan inte betygsätta hans liv.

Kalanithi är riktigt bra på att skriva. Det märks att han gillade att skriva och hade det som en passion – vid sidan av läkaryrket. Ibland lyser det verkligen igenom. Det är för mig väldigt viktigt när det kommer till just biografier. Det är i alla fall någonting en kan ha en åsikt kring.

När andetagen blir till luft handlar om när han får sitt cancerbesked och hur han går från läkare till patient. Stundtals är den verkligen känslofull och intressant. Hans bild på hans sjukdom osv. Men samtidigt känns det som han hade kunnat gjort mer. Boken hade kunnat ta upp fler aspekter. Varit tjockare. Varit med djupgående. Det känns ibland väldigt hastigt skriven. Som om han hade bråttom. Vilket han hade! Han var ju döende i cancer. Så även om jag känner så är det ingenting jag drar ner den i betyg för. För av den tiden han hade så var det fortfarande väldigt bra.

Slutorden som är skrivna av hans fru Lucy. Det var där som jag verkligen inte kunde hålla tillbaka tårarna. Det var så fint skrivet och jag kommer aldrig (förhoppningsvis) vet hur hon hade det. Att förlora honom på det viset. Men herregud, vad fint det var.

★★★★

Har ni läst När andetagen blir till luft? Vad tyckte ni?

Bokrecension | Dödsdömd

Tack Modernista för recensionsexemplaret

Originaltitel: Dead Woman Walking Författare: Sharon Bolton Serie: – Genre: Mystery & Thriller Sidor: 384 Publicerad: 2017 Förlag: Modernista Land: England

”Den här kvinnan – Jessica Lane – borde ha dött”, sa han.

Det är sällan jag läser böcker med temat mord och thriller. Deckare har aldrig någonsin varit en favorit hos mig. Men då och då känner jag ändå för att plocka upp en. Som det här fallet. Men innan ni läser vidare så kan ni ha det i åtanke under resterande del av recensionen.

HANDLING:

Strax före gryningen, i bergen nära gränsen till Skottland, mördas en ung kvinna. Samtidigt kraschlandar en luftballong i området. Bara en person, Jessica Lane, överlever mirakulöst. Jessica har sett mördarens ansikte. Men mördaren har också sett hennes. Och han kommer inte att ge upp förrän han har utplånat det enda vittnet till brottet. / Goodreads

JAG TYCKER:

Stundtals är Dödsdömd en spännande bok och en bladvändare. Jag vill veta hur den slutar och hur allt hänger ihop. Att de droppar olika handlingar som på något sätt måste komma ihop med huvudhistorien och den röda tråden. Men sen kommer istället stunder då jag inte alls är lika övertygad om att den ens är spännande. Det blir väldigt mycket, och går även till överdrift.

Det är intressant och läsa om när mördaren är hack i häl på henne och hur hon måste springa och gång på gång se mördaren i ögonen. Fast den där krypande obehagliga känslan som borde vara med i de scenerna – ja, de är inte riktigt där. Och historien om varför systern gick till klostret och deras bror. Jag tyckte den var väldigt malplacerad och att han bara skulle dyka upp där i slutet. Det var nog det jag gillade minst med hela boken, även om jag gillade och uppskattade att läsa om systrarna och deras relation.

Jag hade på känn att det skulle vara en stor vändning under hela boken. Var faktiskt förvånad över systrarna och hur de hade bytt plats. Var också förvånad över Ajax. Och på något vis hade jag hoppats på att han var en av de goda. Att av alla poliser som verkade skumma så skulle Ajax vara god och istället ovetande kring hans fru och hennes familj. För den vändningen, om frun, var inte alls förvånande utan det lyckades jag lista ut ganska fort. Tråkigt nog. Det gör att allt i slutet inte var så överraskande som en kanske hade hoppats eller som Bolton hade menat.

Ger Dödsdömd en tvåa i betyg för att den var okej. Inte mer än så. Kanske är färgat av att jag inte är ett fan av deckare – och kommer nog kanske aldrig bli det heller. Några få spännande delar och gillade ändå att Bolton valde att få med ett ganska svårt ämne att skriva om – människohandel/organhandel. Samt att en fick både följa de i dåtid och nutid. Det gjorde att jag ville ännu mer veta vad som hade skett.

★★

Har ni läst Dödsdömd? Vad tyckte ni?

Bokrecension | Pratar så fort jag kan

Tack Lind&Co för recensionsexemplaret

Titel: Pratar så fort jag kan Författare: Lauren Graham Serie: – Genre: Biography Sidor: 224 Publicerad: 2017 [2016] Förlag: Lind&co Land: USA

Den här biografin är okej. Den är till stor del rolig och Lauren Graham skriver på ett roligt sätt. Det är inte alls särskilt imponerande men det fungerar. Även om jag läste en svensk översättning kändes det ändå som om en kunde höra Laurens röst. Vilket såklart är uppskattat vid biografier.

There’s more comedy in failure than in success, and it’s a much more universal language.

Men till själva storyn. Den säger inte alls mycket. Tyvärr. Det kändes inte direkt som om hon avslöjade stora saker. Vilket jag ändå vill när det känns som den är till för att djupdyka i Gilmore Girls. Men det gör den inte. Snarare känns det som om det är flest saker som fans redan visste om. Ett kapitel handlar om just Gilmore Girls och att den kom tillbaka. Det är en kort dagbok som är rätt intetsägande. Eller när hon går igenom alla äldre säsonger men endast nämner saker som jag skulle kunna skriva i mina säsongsammanfattningar. ”Oj, jag hade på mig det vid den tiden, hur tänkte jag där?”.

Sen har vi såklart delarna när hon ska lära oss om saker och ting. Vara den vise. Så hon börjar nämna dieter, träning, om hur det är att ha en dålig hårdag och mode. Och ingenting säger någonting om henne. Detta är inte alls något jag direkt bryr mig om. Jag tror den här boken passar de som är riktiga fans av Lauren Graham – och jag är inte där. Däremot blev jag sugen på att se på Parenthood.

★★

Bokrecension | The Girls

The GirlsTitel: The Girls Författare: Emma Cline Serie: – Genre: Fiction Sidor: 355 Publicerad: 2016 Förlag: Chatto & Windus Land: USA

Har länge velat läsa The Girls för att den har fått så mycket bra beröm. Den var till exempel nominerad till årets bok. Och nu har jag äntligen gjort det. Whio!

Det är 1969 i Kalifornien när Evie ser ett gäng flickor rota runt i en soptunna. Hon blir genast nyfiken på de och följer med dem till en ranch där de lever fritt tillsammans med Russell. The Girls är ganska löst baserad på Charles Manson och den sekten som han bedrev under 60-talet. 

Även om jag såklart som varit ganska exalterad och spänd för att läsa den här boken som jag ansåg skulle vara riktigt bra var jag ändå inte helt övertygad. Förrän jag började läsa den. Då insåg jag plötsligt att detta är en bok jag faktiskt skulle tycka om och njuta genom hela berättelsen.

Break down the self, offer yourself up like dust to the universe.

Den utspelar sig under 1969 när Evie är en ung flicka, väldigt vilsen och nyfiken vad som kan erbjuda henne. Men även då och då får vi lära känna en äldre Evie i nutid när hon tack vare ett par ungdomar får möjligheten att tänka tillbaka på den tiden. Jag gillar att vi får lära känna båda delarna av Evie. Följa hennes tankebanor och hur hon själv reflekterar över sitt unga jag, och med den nya bekantskapen Sasha kan inse hur hon själv hamnade där hon gjorde.

Det är mycket som är tragiskt och skrämmande. Vissa scener blir jag verkligen bestört av och hur man som en tredje part ser Evie och de andra flickorna falla under Russell. Han är inte bara deras räddare, älskare utan i många fall blir han deras Gud. Även om i Evies fall är det mer Suzanne som blir kanske den personen för henne.

Språket är jättebra och väldigt fascinerande. Lätt en av de bästa böckerna jag har läst 2017. Det måste jag ändå säga. Att detta är Emma Clines debutroman, ja det är väldigt intressant. Väldigt imponerad!

★★★★

Bokrecension | Anansi Boys

Anansi Boys

Titel: Anansi Boys Författare: Neil Gaiman Serie: American Gods Genre: Fantasy, Urban Fiction & Mythology Sidor: 336 Publicerad: 2005 Förlag: William Morrow Land: England

En skulle kunna säga att det är en fortsättning på American Gods. Men det är det inte alls. Egentligen. Men det är inom samma universum, och en stor karaktär i den här boken, Anansi, är med i American Gods. Resten hör inte ihop. Så om ni är intresserade av denna behöver ni helt enkelt inte läsa American Gods. Men jag skulle rekommendera er pga jag älskade den boken. Läs min recension här.

Black as night, sweet as sin.

Den handlar om Fat Charlie Nancy som lever ett normalt liv i London. Har ett normalt arbete och en normal flickvän. Allt är bra. Tills hans far dör och han får reda på att han har en bror. Charlie bestämmer sig för att ta kontakt med sin bror, Spider, och där rasar allt.

Anansi Boys är väldigt rolig. Det finns många roliga scener som en nästan skrattar högt åt. Jag gillar verkligen språket, hur den är uppbyggd. Alla små historier. Älskar framför allt början. Och fram till slutet kanske. Sedan blir det nästan för mycket av saker och ting.

Men i slutändan är det ändå en bok som jag uppskattar väldigt mycket. Den har många fina egenskaper och jag älskar hur Gaiman skriver och bygger upp mytologin kring hans karaktärer och med små historier i boken ger oss bakgrunder som är fantastiska och roliga. Gaiman skriver väldigt smart.

★★★★