-
Bokrecension | Animal Farm
I MANOR FARM bor det alla möjliga djur under sin herre Mr Jones. Men en dag så väljer djuren att göra revolution mot sin herre för att leva fria. De vill slå sig fria från människans hand och dess system och bilda ett kommunistisk samhälle tillsammans. Det går jättebra… i alla fall en stund.
För trots att viljan av att alla ska vara jämställda finns där så är det nog inget samhälle som klarar sig utan att ha en slags ledare. I Animal Farm tar grisarna den platsen direkt. De är dem som kan läsa och därför tar den rollen ganska självklart. Det blir lite som en lärobok om hur ett samhälle går från demokrati till diktatur på bara några röda sekunder.
”All animals are equal, but some animals are more equal than others.”
Animal Farm är en fantastisk satirisk fabel som förtjänar all uppmärksamhet som den har fått. Den är intressant för att den handlar om djur, men i själva verket om människan och vad vi håller på med. Inte bara hur dåligt vi behandlar djur såsom Mr Jones utan också paralleller med verkliga livet. Att grisarna blir mer och mer lik människan tills en inte kan se någon skillnad. Hur lätt det är att påverka människor och djur för att vilja få sin vilja och makt igenom.
Det är liksom en bok som får en att tänka. Men samtidigt är den väldigt lättläst och därför passar varenda människa. Den kommer ge intressanta politiska diskussioner för alla som läser den och den borde nästan vara en bok en läser i skolan. Faktiskt.
Författare: George Orwell
Utgiven: 1945
Format: Pocket
Land: England
Goodreads betyg: 3,92Du kanske också gillar
Bokrecension | Monsters
Böckerna jag läste i juni 2020
Harry Potter och Fången från Azkaban
-
Bokrecension | Persuasion
JAG BLEV FAKTISKT lite förvånad över hur mycket jag tyckte om Persuasion. Kan väl bero på att jag inte hade några direkta förväntningar kring den och visste knappt vad den handlade om. Men jag kan säga att jag blev kär. Och det är väl passande när det handlar om just kärlek.
Kan tycka att Jane Austens böcker handlar ofta om äktenskapet och att finna rätt man beroende på ens ’rättighet’ och plats i den sociala trappan. Här är det snarare tvärtom. Anne Elliot lever i en överklassfamilj och blev för åtta år sedan sen övertalad att inte gifta sig med kapten Wenworth – trots att de älskade varandra innerligt. Han var inte tillräckligt rik. Nu flera år senare träffas de igen, och då är frågan om de fortfarande älskar varandra eller om det är försent? Ni förstår väl hur kärleken sprudlar i den här bok. Hur Anne är nervös för att träffa sin älskade igen, om hur han totalt ignorerar henne och hur det skär i hennes hjärta när han visar sitt intresse för en annan.
”You pierce my soul. I am half agony, half hope…I have loved none but you.”
Det här är verkligen en bok om kärlek. Och det är just det som får mig att totalt älska denna. Vad fin den är! Det är verkligen en kärlek som jag vill kämpa för och som jag vill läsa om. Sedan har den också andra element som gör så jag uppskattar boken. För herregud vad många karaktärer som är så irriterande att det blir skrattretande. Annes pappa och hennes systrar. Men det är lite kul att faktiskt läsa om karaktärer som jag stör mig på och hatar innerligt.
Det är svårt att släppa taget om Elizabeth och Mr. Darcy, men där fattar Elizabeth inte förrän i slutet att hon har känslor för Mr. Darcy. Därför är den här boken helt annorlunda och underbar på sitt sätt. För kärleken mellan Anne och Wenworth är så fantastisk. Ni måste bara läsa den!
Författare: Jane Austen
Utgiven: 1917
Format: Pocket
Land: England
Goodreads betyg: 4,14 -
Bokrecension | Northanger Abbey
JAG VET FAKTISKT inte riktigt vad jag tycker om Northanger Abbey. En del av mig tyckte inte lika mycket om den som de andra böckerna av Jane Austen. Men sen kommer en annan del av mig som tyckte om den precis lika mycket. Jag har helt enkelt inte riktigt bestämt mig.
Catherine är på ett sätt väldigt älskvärd och jag fullkomligt älskar hennes diskussioner om böcker. Hon är också väldigt snäll, godhjärtat och fruktansvärt naiv. Det sistnämnda gör att jag går från att älska henne till att ogilla henne stundtals. Hon är så himla blind och ser inte alls det som är mitt framför henne. Hur människor i hennes närhet är helt dumma i huvudet – och inte alls så snälla som hon egentligen tror. Vill hela tiden säga åt henne att hon borde öppna ögonen, men det är svårt när en inte kan hoppa rakt in i berättelsen. Tyvärr.
Beware how you give your heart
Det här är en romantisk bok (som alla Jane Austens böcker är), men ledsen Henry Tilney är verkligen ingen Mr Darcy – och jag måste nog säga att han är den tråkigaste av männen i hennes böcker. Alltså de som är kärleksintressen till hennes kvinnliga huvudroller. Det som gör att Northanger Abbey står ut lite från de andra romanerna är att den är gotic och Jane slänger in spänning mitt i. Främst för att Catherine älskar spännande romaner så hon tror att det är något mystiskt som händer… Men det gör det inte, eller?
Kan vi förresten bara gå ihop och säga att John Thorpe är den mest jobbigaste karaktären någonsin? Kan han ta ett nej? Nä, det kan han tydligen inte. Vad är det med manliga karaktärer som tror att kvinnor spelar svårflörtade när de egentligen säger nej? Ja, jag tittar på er John Thorpe, William i Skam och så många fler. Bästa är att Catherine verkligen säger nej om och om igen utan att ge upp. Älskar’t!
Författare: Jane Austen
Utgiven: 1917
Format: Pocket
Land: England
Goodreads betyg: 3,82 -
Bokrecension | Mrs Dalloway
Tack Modernista för recensionsexemplaret
MRS DALLOWAY ÄR väldigt intressant då det är en bok som har en ganska enkel handling, men vars innehåll är mycket mer och känslofull. Clarissa Dalloway är en överklasskvinna som under den här junidagen förbereder en fest. Det är under den här dagen som läsarna får följa henne, och andra som på ett eller annat sätt tillhör berättelsen, genom deras inre monologer som hoppar mellan tid och rum.
Det här är andra boken jag har läst av Virginia Woolf. Den första var Mot Fyren. Just nu skulle jag säga att jag föredrar Mrs Dalloway då jag blev väldigt fast i hennes språk, övergångarna mellan berättarna, även om jag knappt lade märke till någon övergång, samt beskrivningen av omgivningen. Hade verkligen hoppats att jag kunde läsa boken medan jag gick på Londons gator för att känna in det som karaktärerna själva är med om. Fast drygt nittiofyra år senare.
En fantastisk sak med Woolf är det att det verkligen känns som hon känner till människor, vet hur de tänker och hur en ska lyfta fram karaktärer. Det är inte många sidor och det är en del människor som blir berättare för en stund. Det är svårt att kunna känna någonting för alla, men Woolf ger oss läsare den möjligheten att känna in varje karaktär, varje känsla och väljer att gräva fram de där råa känslorna som karaktärerna har.
Med bara några få ord, en enkel mening kan Woolf få fram en större betydelse. Mrs Dalloway är en kvinna av sin tid. Hon är visserligen gift med en politiker, är i övre medelåldern och har det bra ställt. Men hon är ändå en väldigt anonym kvinna som står bakom sin man.
”… och detta var mrs Dalloway, inte ens Clarissa längre – detta var mrs Richard Dalloway.”
De andra karaktärerna vi får följa är bland annat hennes man Richard som kämpar med att uttrycka sina känslor för sin hustru, Clarissa ungdomskärlek Peter som är tillbaka samt Septimus som lider av sviterna efter kriget.
Det är som sagt en fantastisk bok som innehåller så mycket känslor och tankegångar. Det enda jag kan komma på som kritik är de sista sidorna. Det känns som det kan ha varit lite hastigt. Allt det som byggde upp till festen var tyvärr mer intressant än själva festen. Men sen räddade Woolf de med sista stycket som kändes så perfekt.
Författare: Virginia Woolf
Utgiven: 1925
Format: Inbunden
Land: England
Goodreads betyg: 3,79
