Mitt liv som råtta | Bokrecension

Om jag hade kunnat blunda, titta genom fingrarna, gömt mig bakom en kudde samtidigt som jag fortsatte att läsa Mitt liv som råtta hade jag gjort det. Det är ingen lätt bok att läsa för den har en viss brutala delar som beskrivs detaljrikt. Dock är det en historia som sätter sig och som känns viktig. Joyce Carol Oates har skrivit en berättelse som kommenterar rasism och lojalitet mot familjen. Trots att den utspelar sig på 90-talet är den lika aktuell idag, tyvärr. Den bygger mycket på den upprepande frasen ”pojkar är pojkar”.

Tolvåriga Violet Rue Kerrigan älskar sin halvt dysfunktionella familj där lojaliteten är det viktigaste. Allt hon har lärt sig om familjens vikt blir sätts på sin kant när en tonåring blir mördad och Violet hör hennes bror prata om ett blodigt basebollträ. Hennes förräderi mot familjen gör att hon blir utfryst hon tvingas lämna sitt hem.

Detta är en deprimerande bok med så mycket mörker. Vi får följa detta osäkra, traumatiserade barn växa upp i ett samhälle där ingen vill ha henne. Ibland ifrågasätter jag hur det är möjligt att en enda människa kan uppleva så här mycket skit. Violet blir inte bara ett lätt offer för samhället utan är förvånansvärt naiv till allt och alla. Vilket såklart inte gör saken bättre. För innerst inne är hon bara en flicka som vill komma hem igen.

Jag hade svårt att sätta ett betyg på denna bok. Ibland var det en trea och ibland en fyra. I slutändan tror jag att den landar på en fyra. Det jag gillade mindre var hur Joyce Carol Oates växlade mellan första, andra och stundtals även tredje perspektiv. Det gav ingen större effekt utan var mer förvirrande istället. Samt att jag tyvärr tappade intresset mot slutet och den upplevdes nästan för lång – där bara mer och mer skit hände. 

Mitt liv som råtta är klart läsvärd och tar upp viktiga teman som gör att det blir en kraftfull historia om familjens lojalitet och rasism. Denna bok är en del av Årets bok 2020 och vill du rösta på den går det att göra här.