-
Me too – ett år senare
Det har gått ett år sedan sen #metoo. När hela ens sociala flöde välde av historier, arga och förtvivlade kvinnor, en gnutta hopp om förändring. Diskussionen om sexuella trakasserier fann sig till familjemiddagarna, lunchrasterna på jobbet och ut i samhället. Från att ha varit ett samtal som en helst inte vill ta på eller kännas vid så var det som om att plåstrets drogs bort och det var okej. En revolution var på väg. Att efter ha suttit tysta i flera år, i flera decennier så bröts det. Istället för att undvika det började vi skrika. Vad som hade hänt oss. Hur samhället är uppbyggt. Det går inte längre att undvika,…
-
Vart går gränsen mellan person och konstverk?
Som rubriken säger, har jag börjat fundera på person och konstverk, vart går gränsen? Det blev en ännu större fråga under #metoo. När ett flertal män inom filmbranschen har visats sig våldtagit, utsatt andra för sexuella trakasserier, slagits och utnyttjat personer. Är det nu dags att sluta se på filmer och tv-serier för att en viss person är med, alternativt har gjort den? Får jag fortfarande tycka om en film även om regissören, eller en skådespelare har gjort dessa hemska saker? Jag växte upp med att älska Johnny Depp och hans filmer. Än i dag älskar jag filmerna som han gjorde innan 2002, där jag personligen tycker att det har…
Du kanske också gillar
Filmdagboken | Februari ’19
Crawl | Familjedrama med alligatorer
Sex stycken skräckikoner
-
Me too
När jag var sju år sprang killarna runt oss tjejer och tafsade på våra rumpor medan de skrek ”balla balla”. Jag brukade ibland skrika ifrån med några väl valda ord som jag sedan fick skit för. Men ibland var jag också tyst och det blev en slags lek istället. Att det var lite coolt om ens egna rumpa blev vald. När jag var tio år fick vi tjejer duscha i omgångar för att killarna hade lärt sig att om en tryckte ansiktet mot fönstret så kunde en se allt i duschen. För vår skola hade såklart ett stort fönster i duschrummet ut mot skolgården. Två av oss fick alltid stå…
