• tankar & funderingar

    Me too – ett år senare

    me too

    Det har gått ett år sedan sen #metoo. När hela ens sociala flöde välde av historier, arga och förtvivlade kvinnor, en gnutta hopp om förändring. Diskussionen om sexuella trakasserier fann sig till familjemiddagarna, lunchrasterna på jobbet och ut i samhället. Från att ha varit ett samtal som en helst inte vill ta på eller kännas vid så var det som om att plåstrets drogs bort och det var okej. En revolution var på väg. Att efter ha suttit tysta i flera år, i flera decennier så bröts det. Istället för att undvika det började vi skrika. Vad som hade hänt oss. Hur samhället är uppbyggt. Det går inte längre att undvika, att blunda för det.

    Nu har det gått ett år, och vad har hänt sedan dess? Den så kallade kulturprofilen har blivit dömd till två års fängelse av tingsrätten, men ska nu till hovrätten. Företag vittnar om att regler har gjorts, en större förståelse har tillkommit. Men det finns mycket kvar att göra. Bara för att personer med en dålig kvinnosyn har fått sparken från jobb, kvinnorna blir hörda så är det en lång väg kvar.

    Vi går fortfarande runt rädda. Får fortfarande höra ”lilla gumman” så fort vi står upp för vår åsikt. Vi förklarar fortfarande dåligt beteende att killar är som killar. Jag hör ständigt berättelser om dessa människor. Hur unga flickor gör allt i sin makt. De gör allt rätt – de uppsöker läkare, de polisanmäler, går i terapi men möter fortfarande sina förövare på gatorna, i skolkorridoren.

    För nästan exakt ett år sedan sen skrev jag ett eget inlägg om detta. Om hur sexuella trakasserier har blivit en vardagsgrej från en ung ålder. Jag vill göra allt jag kan för att inte mina barn, barnbarn inte ska uppleva samma sak. Det är svårt att förändra hela samhället själv. Men en kan alltid göra lite. Mitt val har blivit att jag alltid tar fajten. Oavsett. Om det är personer som pratar nedvärderande om kvinnor och deras utseende, normaliserar våldtäkter med skämt. Jag är redo. Dock är jag samtidigt trött. Trött på att säga samma sak om och om igen. Trött på att ständigt vara den jobbiga personen som förstör sociala sammanhang med att säga till. Be folk förklara sina så kallade skämt.

    Jag vill gärna tro att om jag tittar tillbaka på detta nästa år så har det skett några radikala förändringar. Men jag är inte så säker på det. Vi sitter fortfarande med en kvinnohatande president i ett av de mest influerande länder och vem som styr Sverige är fortfarande oklart. Flera veckor efter valet. Kommer de som är rasister, kvinnohatare, homofober få utrymmen i debatten, vårt styre och samhälle? Jag hoppas inte.

  • filmer,  serier,  tankar & funderingar

    Vart går gränsen mellan person och konstverk?

    Som rubriken säger, har jag börjat fundera på person och konstverk, vart går gränsen? Det blev en ännu större fråga under #metoo. När ett flertal män inom filmbranschen har visats sig våldtagit, utsatt andra för sexuella trakasserier, slagits och utnyttjat personer.

    Är det nu dags att sluta se på filmer och tv-serier för att en viss person är med, alternativt har gjort den? Får jag fortfarande tycka om en film även om regissören, eller en skådespelare har gjort dessa hemska saker?

    Jag växte upp med att älska Johnny Depp och hans filmer. Än i dag älskar jag filmerna som han gjorde innan 2002, där jag personligen tycker att det har gått utför. Skulle kunna se Finding Neverland och Gilbert Grape om och om igen. Men sen kom en dag i maj 2016 när vi fick reda på att hans exfru, Amber Heard, valde att skilja sig pga hans våld mot henne. Det har gett en dålig eftersmak för Depp. Blev besviken när jag fick reda på att Depp ska vara med i uppföljaren för Fantastic Beasts istället för Colin Farrell. Men blev jag det på grund av Depps beteende eller för jag ansåg att Farrell var lysande i första? Ärligt talat, jag vet inte och jag tror det lutar mer åt det sistnämnda.

    Netflix valde att ta bort Kevin Spacey från House of Cards när anklagelserna mot honom kom fram i oktober. De har nu valt att ta bort hans karaktär och göra en avslutande säsong utan Spacey i huvudrollen. Spacey har aldrig varit en stor favorit hos mig, men jag har alltid uppskattat hans filmer. Speciellt Se7en, L.A. Confidential och American Beauty. Han har varit en stor anledning till varför jag har velat se House of Cards, men inte kommit så långt… än. Ska jag hata honom nu? Får jag inte se House of Cards och tycka att han gör en lysande roll?

    Är det meningen att jag ska sluta titta på dem?

    Eller kan jag fortfarande se konstverken som de är utan att tänka vad personen bakom har gjort? Jag har fortsatt titta på Roman Polanskis filmer, som är mästerverk, och jag älskar Woody Allens mysiga romantiska komedier. Är det okej? Vart går gränsen mellan personen och dess verk? Är verken symbios med skaparen? Eller kan jag skilja dem åt?

    Jag tror att jag kommer fortsätta på dem. Men det kanske är av själviska anledningar. Att jag gillar filmerna (och tv-serierna) med dessa personer som skapare och/eller medverkande. Eller bara det att det inte verkar finnas så mycket kvar att se på.

    Vill veta hur ni tänker kring detta. Hur gör ni? Tittar ni på allt som vanligt utan att tänka på detta alls eller har ni börjat välja bort filmer/tv-serier?

  • tankar & funderingar

    Me too

    När jag var sju år sprang killarna runt oss tjejer och tafsade på våra rumpor medan de skrek ”balla balla”. Jag brukade ibland skrika ifrån med några väl valda ord som jag sedan fick skit för. Men ibland var jag också tyst och det blev en slags lek istället. Att det var lite coolt om ens egna rumpa blev vald.

    När jag var tio år fick vi tjejer duscha i omgångar för att killarna hade lärt sig att om en tryckte ansiktet mot fönstret så kunde en se allt i duschen. För vår skola hade såklart ett stort fönster i duschrummet ut mot skolgården. Två av oss fick alltid stå med sina handdukar för att täcka för fönstret. Ibland sprang killarna in i omklädningsrummet för det var skoj. En gång fick en av killarna straff för detta beteende. Straffet var att byta om inne hos oss en gång. Han blev obekväm. Vi med.

    När jag var tolv år sov jag med bh för att försöka göra så brösten slutade växa. För att jag blev så obekväm med min egna kropp, andras kommentarer och blickar.

    När jag var femton år sprang killarna runt och skrek ”Har du mens eller?” varje gång en försökte komma med motargumenten. Lärare tittade på mig på ett opassande sätt. Vi i klassen blev arga och bestämde att tillsammans, både killarna och tjejerna, göra en film om genus. Vår lärare skrev manuset pga tidsbristen (antar jag) och vi blev tilldelade roller. Jag fick självklart rollen som ”tjejen med bröst som inte ville gå ner i vikt för att tänk om jag tappar brösten då och då kommer inte min pojkvän tycka om mig längre”. Av de saker som jag har känt mig mest obekväm med så är det just brösten. Inte vikten som pendlat eller glasögon som jag blivit retad för. Och att bli utpekad igen av en lärare som ”hon med brösten” gjorde mig så fruktansvärt obekväm.

    När jag var arton år började folk tafsa på mig och fråga om jag hade gjort en bröstoperation. Fick även gång på gång att någon bestämde sig för att göra ”motorbåten” på mig, bara så där.

    När jag var nitton år lärde jag mig att vissa människor inte vet vad ett nej är.

    Jag blir förbannad

    när jag hör hur mina vänner är med om trakasserier och övergrepp. Hur de alltid genom reflex byter plats på sina ringar så det ser ut som de är förlovade för att det är det sättet som får killarna att sluta. För det är bra att ”tillhöra någon”. Eller att vi har lärt oss i tidig ålder att alltid gå runt med nycklarna i ett stadigt grepp på vägen hem. Och helst gärna telefonen. Att jag har kompisar som i skolan varit med om det mest sjukaste jag har hört och lärarna har istället valt att skylla på tjejen pga ”killar är som killar är”. Att det oftast inte är främlingen i gränden utan våra pojkvänner, kompisar, kollegor, chefer, lärare osv. och att de sker på våra trygga zoner såsom i skolan, hemmet och på jobbet.


    #metoo

    If all the people who have been sexually harassed or assaulted wrote ”me, too” as a status, we might give people a sense of the magnitude of the problem. And for the people who are not yet ready to share, we share for you and respect your choice.