• filmer,  serier,  tankar & funderingar

    Vart går gränsen mellan person och konstverk?

    Som rubriken säger, har jag börjat fundera på person och konstverk, vart går gränsen? Det blev en ännu större fråga under #metoo. När ett flertal män inom filmbranschen har visats sig våldtagit, utsatt andra för sexuella trakasserier, slagits och utnyttjat personer.

    Är det nu dags att sluta se på filmer och tv-serier för att en viss person är med, alternativt har gjort den? Får jag fortfarande tycka om en film även om regissören, eller en skådespelare har gjort dessa hemska saker?

    Jag växte upp med att älska Johnny Depp och hans filmer. Än i dag älskar jag filmerna som han gjorde innan 2002, där jag personligen tycker att det har gått utför. Skulle kunna se Finding Neverland och Gilbert Grape om och om igen. Men sen kom en dag i maj 2016 när vi fick reda på att hans exfru, Amber Heard, valde att skilja sig pga hans våld mot henne. Det har gett en dålig eftersmak för Depp. Blev besviken när jag fick reda på att Depp ska vara med i uppföljaren för Fantastic Beasts istället för Colin Farrell. Men blev jag det på grund av Depps beteende eller för jag ansåg att Farrell var lysande i första? Ärligt talat, jag vet inte och jag tror det lutar mer åt det sistnämnda.

    Netflix valde att ta bort Kevin Spacey från House of Cards när anklagelserna mot honom kom fram i oktober. De har nu valt att ta bort hans karaktär och göra en avslutande säsong utan Spacey i huvudrollen. Spacey har aldrig varit en stor favorit hos mig, men jag har alltid uppskattat hans filmer. Speciellt Se7en, L.A. Confidential och American Beauty. Han har varit en stor anledning till varför jag har velat se House of Cards, men inte kommit så långt… än. Ska jag hata honom nu? Får jag inte se House of Cards och tycka att han gör en lysande roll?

    Är det meningen att jag ska sluta titta på dem?

    Eller kan jag fortfarande se konstverken som de är utan att tänka vad personen bakom har gjort? Jag har fortsatt titta på Roman Polanskis filmer, som är mästerverk, och jag älskar Woody Allens mysiga romantiska komedier. Är det okej? Vart går gränsen mellan personen och dess verk? Är verken symbios med skaparen? Eller kan jag skilja dem åt?

    Jag tror att jag kommer fortsätta på dem. Men det kanske är av själviska anledningar. Att jag gillar filmerna (och tv-serierna) med dessa personer som skapare och/eller medverkande. Eller bara det att det inte verkar finnas så mycket kvar att se på.

    Vill veta hur ni tänker kring detta. Hur gör ni? Tittar ni på allt som vanligt utan att tänka på detta alls eller har ni börjat välja bort filmer/tv-serier?

  • filmer,  tankar & funderingar

    Tar kvinnorna för stor plats?

    Kvinnor i film

    När kvinnorna börjar succesivt tas plats på bioduken blandas det med hejarop och hat. Det verkar vara en stor del som är rädda för att kvinnorna ska skjuta bort den annars starka mannen. Frågan är, har det gått för långt?

    En stor debatt, som har varit i flera år, och kommer troligtvis vara kvar i lång tid framöver är feminismen. Speciellt om feminismen nu har gått för långt? En ganska dum fråga, om ni frågar mig, då hur kan en jämställdhetsfråga gå för långt? Om målet är jämställdhet hur kan en då gå över målet? Därför är det väldigt intressant att titta på filmer och kvinnorna inom den industrin.

    Förra året kom all female-cast Ghostbusters ut. Folk blev upprörda. Några var för att det skulle bli en remake på deras älskade film. Några andra för att det just var kvinnor som skulle vara i huvudrollen istället. För kvinnor kan ju inte jaga spöken och vara lika roliga som män… eller?

    På samma sätt som folk frågar kvinnor som är i förhållande med varandra om vem som är mannen i deras förhållande.


    Detta har blivit en trend. Snart, det vill säga, nästa år kommer Ocean’s 8 som är också en all female-cast på Ocean Eleven-filmerna. Istället för George Clooney och Brad Pitt kommer vi istället få se bland annat Sandra Bullock, Helena Bonham Carter och Anne Hathaway. Det är intressant hur det första som sker är att folk börjar fundera på vem som spelar vem. Istället för att tänka på att den kanske är fristående, med samma tema, och klart användning av namnet. Men att det kanske inte finns en Clooney eller en Pitt i nya Ocean-filmen.

    Men det är väl så det är antar jag. Att en direkt tänker på männen. På samma sätt som folk frågar kvinnor som är i förhållande med varandra om vem som är mannen i deras förhållande. Förhoppningsvis ingen.

    Så har det gått för långt? Att vi nu gör filmer med kvinnor i huvudrollen istället för män. Att i nya Star Wars-filmerna är det en kvinna, Rey, som har den mest markanta rollen. Eller att i Disneyfilmen Frost är det inte prinsessan och prinsen som är i fokus utan istället prinsessorna och deras syskonkärlek.

    För att svara på frågan om det har gått för långt vill jag säga:

    • 96 % av filmerna på Netflix är av män.
    • 80 % av filmerna som gick upp på bio 2016 var av män.


    Så svaret? Nej. Det har verkligen inte gått för långt. Genderswapping-trenden kan dock vara öppningen för kvinnorna. Om det är det som ska krävas för att vi ska få se fler kvinnor på bioduken och regisserad av då säger jag: ”Kör bara kör”.

  • filmer

    Femtio nyanser av kärlek?

    Publicerades först på Popmani den 9 februari 2015. 

    För två år sedan sen kom Fifty Shades of Grey ut på bio. I år har andra filmen, Fifty Shades Darker, premiär. Eller ja, den har redan haft premiär. Men den kom ut den 10 februari, så fortfarande runt alla hjärtans dag helgen. Kände för att publicera om min gamla text som jag skrev för Popmani i och med första filmens premiär. Fortfarande inte sett filmen.

    Fifty Shades of Grey

    För drygt ett år sedan sen gick jag och min pojkvän in i en mörk biosalong med var sin dricka i handen, Sprite till mig och Coca-Cola till honom. Reklamen började spela och vi var förväntansfulla över filmen vi snart skulle se. När eftertexten rullade och endast isen fanns kvar i pappersmuggarna satt vi kvar och beskrev vår besvikelse. Filmen hade inte alls varit så bra som vi trodde den skulle vara. Men det var okej ändå. För här satt vi på alla hjärtans dag och såg en film tillsammans. Vi hade valt filmen tillsammans, och vi sa strax efteråt: ”Någon som vill se samma film som dig är någon att spendera livet med”. Snart är det alla hjärtans dag igen, och vi skall börja fundera på vilken film vi skall se på i år.

    Den filmen som först ploppar upp i mitt huvud är boksuccén Fifty Shades of Grey som har sin biopremiär under alla hjärtans dag–helgen. Men tanken att se den får mig att bli lätt illamående. En oskuldsfull ung kvinna, Anastasia, faller i den rika miljonärens armar och inleder en relation. Det låter som ett drömscenario för många. Mr. Grey är rik, ser bra ut och gillar BDSM. Men det är inte sexet som är problemet, förutom att jag ibland kan tycka att det är konstigt att läsa om hur Anastasia gråter sig till sömns.

    Snarare är det hur Mr. Grey kontrollerar och styr Anastasia. Redan i första kapitlet förföljer han henne, för att sedan spåra hennes telefon, kräva tillstånd för att hon ska få göra saker och till och med köper upp ett företag för hon inte ska arbeta. Anastasia stannar kvar hos Mr Grey för kärlekens skull och tanken om att han kan ändra sig. Det finns säkert flera kvinnor som blivit styrda utav män. Man inbillar sig att det är synd om mannen, och stannar kvar. Kanske han har precis blivit dumpad, eller – som i Greys fall – försöker komma ifrån sitt barndomstrauma. Romantiskt? Troligtvis inte. Så varför faller vi i samma grop om och om igen? Om en man hade skrivit den här boken skulle troligtvis folk klankat ner på den som sexistisk. Just på grund utav en äldre man styr en ung kvinna.

    Att den här boken fick den uppmärksamheten som den fick är väldigt konstigt. Fifty Shades of Grey är inte en unik berättelse, utan var i början en Twilight-fanfiction. Språket är fruktansvärt. Det är inte heller den första boken som handlar om sex. Att trailern för filmen blev den mest visade under 2014 är också chockerande. Vilka är det egentligen som kommer att strömmas in i de mörka biosalongerna? Unga kvinnor som även dem vill hitta sin ”inre gudinna”, eller paret som ska låta sig inspirerar? Eller möjligtvis hen som satt i hela fyra timmar och stönade igenom Nymphomaniac varje gång en sexscen visades. Oavsett vill jag nog inte sitta i den publiken. Alla hjärtans-dag ska handla om kärlek, och att ta hand om sina kära. Att se en film där den manliga huvudkaraktären kontrollerar den kvinnliga huvudkaraktären är inte någonting jag anser vara kärlek.

    Nej, på alla hjärtans dag ska jag och min pojkvän inte låta oss inspireras av Mr. Grey och hans sexliv. Vad vi däremot ska se är fortfarande oklart. Men hellre David Hellenius i Micke & Veronica, det är en sak som är säker.

    vad tycker ni om Fifty Shades of Grey?