A River in Darkness | En mans överlevnad i Nordkorea

DET KÄNNS SOM att vi vet hur illa det är i Nordkorea. Men det är ändå så att jag blir förvånad över hur dåligt det faktiskt är, och har varit. Masaji Ishikawa ger i sin biografi A River in Darkness en inblick om hur det har varit, och också är. Man skulle kunna säga att jag blev tagen på sängen. 

Masaji växte upp med en kärleksfull mamma och en våldsam pappa. Hans pappa kom från Korea och passade aldrig in i Japan där de bodde. I Masajis mormors perspektiv, och många runt omkring dem var alla från Korea barbarer. När han är tretton år tar hans pappa honom, hans mamma och två systrar till Korea. De och många andra hade fått höra att de var välkomna tillbaka, skulle få allt de kunde få och leva ett fantastiskt liv. Det var inte förrän de anlände som de förstod att så inte var fallet. Deras pass slängdes och de blev invånare i deras nya land – samtidigt som de behandlades sämre på grund av var de kom ifrån.

Tragisk berättelse som inte är särskilt vacker

Det är en riktigt tragisk berättelse som inte är vacker på något sätt. Masajis pappa var ett våldsamt monster mot hans mamma. Han var den barbaren som de alla förväntade sig. Han blev bättre när livet visade sig bli ännu sämre. Inte för att på något sätt försvara honom, men han blev bättre och även Masaji såg det. Förstod på ett sätt om hur han hade blivit den han var. Att vara en främling, en sämre person, i ett land som man aldrig känner sig välkommen i. 

Självklart håller jag inte med om allt han gör, men det är en självbiografi. Vet inte vad jag skulle gjort i hans situation heller. Ett liv är inte vackert. Speciellt inte Masajis. Det är ingenting som vi i efterhand kan peka på och säga varför gjorde du så, du borde gjort sådär. Det är ingen karaktär som vi kan förändra utan det är ett liv som varit med om otroligt mycket tragedi. Läste någonstans att språket ska ha varit katastrof. Jag upplevde inte det. Vet inte om det beror på att jag var tagen av berättelsen och inte tänkte på det, eller för att jag läste den svenska översättningen, och inte den engelska översättningen som folk hänvisar till då. Det är en tråkig grej som lätt kan göra en bok mindre läsvänlig. Jag blev berörd av denna berättelse och kommer nog minnas denna bok länge.