Bokrecension | The Goldfinch

EN UNG POJKE i New York, Theo Decker, överlever mirakulöst en olycka som tar hans mammas liv. Ensam och sviken av sin pappa flyttar han in hos en väns familj, inom sig kämpar han med att finna en mening i sitt nya liv. Under åren som följer blir han uppslukad av en av de få saker som påminner honom om hans mamma: en liten, mystiskt fascinerande målning. En målning som till slut drar in Theo i konstens kriminella baksida.

Detta är andra gången jag läser en bok av Donna Tartt och jag är verkligen helt förälskad i hennes böcker, och hennes sätt att skriva. Det är berörande, tungt och handlingen är inte så komplicerad. Det bara är en inblick i någons liv utan krusiduller.

The Goldfinch handlar om väldigt mycket och samtidigt väldigt lite. Det känns som vi bara tittar in hos en pojkes liv, genom ett fönster, och mer än så är det inte. Hans liv är tragiskt, ensamt och absolut inte vackert. Ändå är berättelsen om honom vacker på sitt enkla sätt.

Ingenting lämnas åt sidan

Den här boken är mycket. På alla sätt och vis. Den är detaljrik och förklarar vad människor gör, känner och tänker hela tiden. Den följer Theo från en ung ålder till vuxen. Från ensamma gator i New York, till droger i Las Vegas och till slut till ett ångestladdat Amsterdam. Ingenting lämnas åt sidan, utan allt är med.

Jag gillar verkligen karaktärerna och deras band mellan varandra. Hur kontakter kan försvinna och komma tillbaka. Hur en klamrar sig fast vid saker för att minnas de vi älskar. Det är en vacker bok. Jag ser verkligen fram emot att se filmen som kommer senare i höst.