• böcker

    Bokrecension | Tårar i havet

    VAR OSÄKER PÅ om jag skulle ha den i samma serier som Strimmor av hopp. De hör inte ihop men Joana som är en av huvudkaraktärerna i denna nämns i den andra boken som kusin till Lina. Och hon kanske inte fick det så bra som Lina trodde och var lite sur över.

    I januari 1945 är tusentals människor i Ostpreussen på flykt undan sovjetiska trupper. Bland flyktingarna finns ungdomarna Joana, Emilia och Florian. De har olika bakgrund och bär alla på hemligheter, men deras vägar korsas och de finner mod och styrka hos varandra. Tillsammans försöker de ta sig till Wilhelm Gustloff – ett fartyg som kan föra dem till tryggheten västerut över Östersjön. Men katastrofen inträffar precis när de tror sig ha friheten inom räckhåll och då spelar varken nationalitet eller klasstillhörighet någon roll. De 10 000 passagerarna kämpar alla för samma sak – sin överlevnad.

    Jag hade inga höga förhoppningar kring Tårar i havet. Speciellt inte när Strimmor av hopp inte var en favorit hos mig. Fast höll ändå tummarna på att den här skulle vara bättre – då jag fick flera kommentarer att den är det. Måste erkänna att en var bättre. Men fortfarande ingen höjdare.

    Historien är känslofull. Precis som i den andra boken. Det är en sorgsen historia om överlevnad och att känna sig jagad. Av olika anledningar. Jag både uppskattade och ogillade att boken är skriven ur fyra personers perspektiv. En karaktär, Alfred, var helt i onödan. De andra tre var intressanta, men kände att deras tid var alldeles för kort. Varje kapitel är cirka tre sidor lång, och sen byttes perspektivet. Ibland var det jättebra för att kunna få flera perspektiv på en och samma händelse. Men ibland var det bara irriterande.

    Joana var en intressant karaktär, och antagligen den som en känner mest igen sig i. Florian var också intressant, och lite mystisk. Tyckte mer om hans idé av mystik och uppdrag än vad det visade sig vara. Emilia är nog den som en tar med sig längst. Hennes tragiska öde. Tyvärr tror jag att de korta kapitlen gjorde att det aldrig blev en karaktärsutveckling. Och karaktärerna blir hyfsat platta. Samtidigt som den har exakt samma problem som Strimmor av hopp. Varför behövs det en kärlekshistoria här? Florian gick från att vara dryg till en hygglig person – mest pga han blev kär i Joana eller i hennes utseende.

    Språket var bättre här. Gillade början med att varje karaktär började liknande. Eller att vissa meningar och ord satte sig djupt. Även om Alfred var en onödig, osympatisk karaktär så satte han en plantering av livbåtarna. Den var rätt snygg gjord.

    Titel: Salt to the Sea
    Serie: –
    Sidor: 428
    Genre: Ung vuxen, Historical
    Mitt betyg: ★★

    Författare: Ruta Sepetys
    Utgiven: 2016
    Format: Inbunden
    Land: USA
    Goodreads betyg: 4,36

  • böcker

    Bokrecension | Strimmor av hopp

    HAR HÖRT MYCKET bra av Ruta Sepetys böcker. Speciellt att hon skriver om sånt som folk har antingen ingen koll på eller som vi har glömt bort. Det är inte många som skriver om andra världskriget och väljer utgångspunkten – människor från Litauen blir skickade till Sibirien på arbetsläger.

    Lina är precis som alla andra femtonåringar i Litauen, hon målar och tecknar och blir förälskad i pojkar. Tills en kväll när Sovjets hemliga polis slår in dörren och för bort familjen. Lina, hennes mamma och lillebror skiljs från pappan och tvingas upp i en smutsig tågvagn på väg mot ett fångläger i det kalla och ogästvänliga Sibirien. Här tvingas de att arbeta hårt under ohyggliga förhållanden och varje dag är en kamp för att överleva.

    När jag går in på Goodreads och läser om Strimmor av hopp är det överfyllt av glädjerop. Det är en bok som folk älskar. Den är så känslosam och berättar en tragisk historia. Folk har gråtit ögonen ur sig. Och jag är inte riktigt där. Inte alls faktiskt. Tycker alltid det är jobbigt att inte tycka om en bok som handlar om en tragisk händelse, och som har kopplingar till författaren egna historia (eller i detta fall en familjemedlems historia). Men samtidigt kan jag inte med och älska boken. Bara för att den är tragisk.

    Först och främst är Strimmor av hopp skriven för en yngre publik, en så kallad young adult och ni borde veta vid det här laget att de böckerna är ingenting för mig. Språket är alltid (nästan iaf) sämre. Som i det här fallet är miljöbeskrivningarna knappt där. Jag vill känna hur jävligt det är i Sibirien. Vad för lukt det. Hur kallt det är. De flesta karaktärer är platta (återkommer till dem). Det känns som Sepetys tyvärr dumförklarar läsarna i hur hon berättar saker. Eller nej, hon berättar inte. Hon förklarar.

    Karaktärerna då? Jo, först har vi huvudkaraktären Lina. Hon är väldigt platt och jag lär aldrig känna henne. Hennes sätt att rädda sin bror är inte att försöka rädda honom utan ge honom några peppande ord. Hon har en sån himla stolthet i allt hon gör. Ingen direkt överlevningsinstinki. Och kan vi snälla prata om Andrius, kärleksintresset. När behöver en sådan här ett kärleksintresse? Varför var det relevant? Kan någon snälla förklara det för mig. Tror ”den skalliga mannen” var den enda vettiga i boken. Han sa som det var.

    Soldaterna var inte hemska nog. Kanske konstigt att klaga på. Men kunde de göra någonting som faktiskt var hemsk? Förutom då att föra bort dem, inte ge dem mat osv. Okej, börjar själv bli osäker på min kritik här. Men att de inte gjorde någonting. När de vägrade skriva på papper sa de mer eller mindre, okej vi testar imorgon.. hallå? Eller att ena av dem blev plötsligt god (även om jag uppskattar att soldater inte är goda eller onda).

    Strimmor av hopp var ingenting för mig.

    Titel: Between Shades of Gray
    Serie: –
    Sidor: 346
    Genre: Ung vuxen, Historical
    Mitt betyg: ★

    Författare: Ruta Sepetys
    Utgiven: 2011
    Format: Inbunden
    Land: USA
    Goodreads betyg: 4,37