Böcker

Bokrecension | Strimmor av hopp

HAR HÖRT MYCKET bra av Ruta Sepetys böcker. Speciellt att hon skriver om sånt som folk har antingen ingen koll på eller som vi har glömt bort. Det är inte många som skriver om andra världskriget och väljer utgångspunkten – människor från Litauen blir skickade till Sibirien på arbetsläger.

Lina är precis som alla andra femtonåringar i Litauen, hon målar och tecknar och blir förälskad i pojkar. Tills en kväll när Sovjets hemliga polis slår in dörren och för bort familjen. Lina, hennes mamma och lillebror skiljs från pappan och tvingas upp i en smutsig tågvagn på väg mot ett fångläger i det kalla och ogästvänliga Sibirien. Här tvingas de att arbeta hårt under ohyggliga förhållanden och varje dag är en kamp för att överleva.

När jag går in på Goodreads och läser om Strimmor av hopp är det överfyllt av glädjerop. Det är en bok som folk älskar. Den är så känslosam och berättar en tragisk historia. Folk har gråtit ögonen ur sig. Och jag är inte riktigt där. Inte alls faktiskt. Tycker alltid det är jobbigt att inte tycka om en bok som handlar om en tragisk händelse, och som har kopplingar till författaren egna historia (eller i detta fall en familjemedlems historia). Men samtidigt kan jag inte med och älska boken. Bara för att den är tragisk.

Först och främst är Strimmor av hopp skriven för en yngre publik, en så kallad young adult och ni borde veta vid det här laget att de böckerna är ingenting för mig. Språket är alltid (nästan iaf) sämre. Som i det här fallet är miljöbeskrivningarna knappt där. Jag vill känna hur jävligt det är i Sibirien. Vad för lukt det. Hur kallt det är. De flesta karaktärer är platta (återkommer till dem). Det känns som Sepetys tyvärr dumförklarar läsarna i hur hon berättar saker. Eller nej, hon berättar inte. Hon förklarar.

Karaktärerna då? Jo, först har vi huvudkaraktären Lina. Hon är väldigt platt och jag lär aldrig känna henne. Hennes sätt att rädda sin bror är inte att försöka rädda honom utan ge honom några peppande ord. Hon har en sån himla stolthet i allt hon gör. Ingen direkt överlevningsinstinki. Och kan vi snälla prata om Andrius, kärleksintresset. När behöver en sådan här ett kärleksintresse? Varför var det relevant? Kan någon snälla förklara det för mig. Tror ”den skalliga mannen” var den enda vettiga i boken. Han sa som det var.

Soldaterna var inte hemska nog. Kanske konstigt att klaga på. Men kunde de göra någonting som faktiskt var hemsk? Förutom då att föra bort dem, inte ge dem mat osv. Okej, börjar själv bli osäker på min kritik här. Men att de inte gjorde någonting. När de vägrade skriva på papper sa de mer eller mindre, okej vi testar imorgon.. hallå? Eller att ena av dem blev plötsligt god (även om jag uppskattar att soldater inte är goda eller onda).

Strimmor av hopp var ingenting för mig.

Titel: Between Shades of Gray
Serie: –
Sidor: 346
Genre: Ung vuxen, Historical
Mitt betyg: ★

Författare: Ruta Sepetys
Utgiven: 2011
Format: Inbunden
Land: USA
Goodreads betyg: 4,37

7 kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *