Filmrecension | Coco

Coco

RegissörLee Unkrich & Adrian Molina MedverkandeAnthony GonzalezGael García Bernal & Benjamin Bratt Genre:AnimationAdventure & Comedy Längd: 1 tim 44 min Premiär: 2017 Land: USA

Handling,

Miguel drömmer om att bli musiker. Men hela hans familj hatar musik och har förbjudit all musik under deras tak. Miguel hamnar i the Land of the Dead för att finna hans släkting, den legendariska sångaren.

Jag tycker,

Först tyckte både jag och Johan att Coco gick alldeles för fort. Tempot i början av filmen är stressat och en undrar verkligen vart den är på väg. Sen blir det klarare och den går långsamt ner i takten. Så under de första tjugo minuterna var den här inte alls bra. Men sen började den bygga sig uppåt. Och i slutändan var det en väldigt fin film.

”No music!”

Coco är en film om familjen. Vad är det viktigaste? Dina drömmar eller din familj (och dess åsikter och värderingar)? Det är tråkigt att se hur en person kan påverka en hel familjs åsikt och framtid. Var också rädd att hela filmen skulle handla om han skulle inse att legenden Cruz är hans släkting – då det var ganska självklart. Men det klarades upp väldigt fort (inom den stressande biten) och då fattade man istället direkt att det skulle vara en twist. Och plötsligt var filmen lika förutsägbar igen.

Coco

Miquel är en karaktär som jag inte alls kändes särskilt sympatisk. Det är någonting med barn som bara tänker på sig själva som jag inte är ett stort fan av. Däremot är Coco fylld av fina ögonblick som får den att bli både glad och extremt ledsen. Hela grejen med att vilka som får besöka den riktiga världen, och när folk försvinner för de blir bortglömda. Är inte det ens värsta mardröm? Att bli bortglömd. Det är något så fint med Disney/Pixar filmer. De är underhållande för barn, men att de ofta har en djupare tankegång gör att den blir underhållande även för vuxna.

★★★½