Silvervägen är en del av Bonniers Årets Bok.

DET ÄR SOMMAR. Sedan tre år tillbringar Lelle nätterna med att köra bil. Han kör utmed väg 95 som skär genom landet från Skellefteå i nordvästlig riktning förbi Arvidsjaur, Arjeplog och mynnar vid norska gränsen, den väg som kallas Silvervägen. För tre år sedan försvann hans dotter spårlöst och hennes försvinnande gnager sönder Lelle inifrån.

Samtidigt anländer Meja och hennes mamma till samma lilla ort. Meja är i samma ålder som Lelles dotter var när hon försvann. Medan höstens mörker närmar sig knyts Lelles och Mejas öden ihop och när ytterligare en ung flicka försvinner förstår vi att deras liv för evigt kommer att vara ihoptvinnade.

Silvervägen är en intressant deckare. Stina Jackson har verkligen använt sig av den dunkla miljön i de norrländska skogarna för att skapa en känsla av ensamhet och att känna sig instängd. Två personer som egentligen inte har någonting gemensamt finner sig i en gemensam situation. Trots människor runt omkring sig så är de fortfarande ensamma. Det jag gillade med Silvervägen var möjligtvis inte så mycket själva fallet kring Lelles försvunna dotter, utan snarare hur Stina beskriver karaktärerna. Vad de går igenom, hur trovärdiga de känns och väldigt tragiska, utan att det går till en överdrift.

Lelle är en karaktär som en gillar direkt. Hur han ständigt, i hela tre år, fortfarande kör omkring och letar. En skapar en slags förståelse för honom, hur han tänker och att han inte bara tänker ge upp och gå vidare i livet. Meja har jag inte exakt samma kontakt med direkt. Hon lever med en mamma med alkoholproblem som flyttar till Norrland för att bo med en ny man som inte har det finaste ryktet i orten. Huset blir allt annat än en trygg plats, men allt förändras när hon träffar Carl-Johan som låter honom bo med honom och hans familj på deras gård. Antar att jag inte får samma känsla för henne för jag tycker hon är alldeles för naiv, och inte tänker till i många fall. Men samtidigt vill hon bara fly från hennes tillvaro, och ser en öppning med Carl-Johan och skolan. Och det kan jag väl i och för sig förstå.

Silvervägen är en deckare som går framåt i ett långsamt tempo. Det är inte fallet och jakten på den försvunna flickan som drar handlingen framåt. Utan snarare är det karaktärerna och deras handlingar som tar oss dit. Det är nästan som om den försvunna flickan och handlingen kring det finns i periferi och egentligen inte det väsentliga.