Händelsehorisonten var inte riktigt det jag ville med berättelsen. Mina förväntningar kring denna bok som jag tyckte verka så intressant på pappret var skyhöga och tyvärr höll det inte måttet. Vill dock säga att det berodde på mig och ingen annan.

Balsam Karam skriver om en dystopi där kvinnor har deporterats till en plats bakom bergen, Utkanterna, där de lever under svåra omständigheter. Unga Milde blir en dag gripen och får valet – avrättas eller skickas ut i rymden i ett forskningsprojekt. Hon väljer rymden med vetskapen om att aldrig komma hem igen.

Den börjar i slutet och sakta men säkert går vi tillbaka i början. Men inte riktigt till början ändå. En av sakerna jag tyckte mindre bra om med Händelsehorisonten var att jag inte fick svar på mina frågor. Varför? Hur kommer det sig att det blev så här?

Den andra saken som gjorde att jag inte riktigt gillade boken var språket. Och vill säga att detta har mer med min personliga preferens än författaren. Jag fattade det bara inte. Det var poetiskt, vilket jag brukar gilla, men det var något med det som inte fastnade för mig. Därför var det svårt att komma in i berättelsen – och bry sig om karaktärerna. Istället kändes det som vi hade en mur mellan oss. Jag och Milde. Jag och kvinnorna i Utkanterna.