VAR OSÄKER PÅ om jag skulle ha den i samma serier som Strimmor av hopp. De hör inte ihop men Joana som är en av huvudkaraktärerna i denna nämns i den andra boken som kusin till Lina. Och hon kanske inte fick det så bra som Lina trodde och var lite sur över.

I januari 1945 är tusentals människor i Ostpreussen på flykt undan sovjetiska trupper. Bland flyktingarna finns ungdomarna Joana, Emilia och Florian. De har olika bakgrund och bär alla på hemligheter, men deras vägar korsas och de finner mod och styrka hos varandra. Tillsammans försöker de ta sig till Wilhelm Gustloff – ett fartyg som kan föra dem till tryggheten västerut över Östersjön. Men katastrofen inträffar precis när de tror sig ha friheten inom räckhåll och då spelar varken nationalitet eller klasstillhörighet någon roll. De 10 000 passagerarna kämpar alla för samma sak – sin överlevnad.

Jag hade inga höga förhoppningar kring Tårar i havet. Speciellt inte när Strimmor av hopp inte var en favorit hos mig. Fast höll ändå tummarna på att den här skulle vara bättre – då jag fick flera kommentarer att den är det. Måste erkänna att en var bättre. Men fortfarande ingen höjdare.

Historien är känslofull. Precis som i den andra boken. Det är en sorgsen historia om överlevnad och att känna sig jagad. Av olika anledningar. Jag både uppskattade och ogillade att boken är skriven ur fyra personers perspektiv. En karaktär, Alfred, var helt i onödan. De andra tre var intressanta, men kände att deras tid var alldeles för kort. Varje kapitel är cirka tre sidor lång, och sen byttes perspektivet. Ibland var det jättebra för att kunna få flera perspektiv på en och samma händelse. Men ibland var det bara irriterande.

Joana var en intressant karaktär, och antagligen den som en känner mest igen sig i. Florian var också intressant, och lite mystisk. Tyckte mer om hans idé av mystik och uppdrag än vad det visade sig vara. Emilia är nog den som en tar med sig längst. Hennes tragiska öde. Tyvärr tror jag att de korta kapitlen gjorde att det aldrig blev en karaktärsutveckling. Och karaktärerna blir hyfsat platta. Samtidigt som den har exakt samma problem som Strimmor av hopp. Varför behövs det en kärlekshistoria här? Florian gick från att vara dryg till en hygglig person – mest pga han blev kär i Joana eller i hennes utseende.

Språket var bättre här. Gillade början med att varje karaktär började liknande. Eller att vissa meningar och ord satte sig djupt. Även om Alfred var en onödig, osympatisk karaktär så satte han en plantering av livbåtarna. Den var rätt snygg gjord.