Tack Modernista för recensionsexemplaret

DET ÄR SÄLLAN jag läser böcker med temat mord och thriller. Deckare har aldrig någonsin varit en favorit hos mig. Men då och då känner jag ändå för att plocka upp en. Som det här fallet. Men innan ni läser vidare så kan ni ha det i åtanke under resterande del av recensionen.

Strax före gryningen, i bergen nära gränsen till Skottland, mördas en ung kvinna. Samtidigt kraschlandar en luftballong i området. Bara en person, Jessica Lane, överlever mirakulöst. Jessica har sett mördarens ansikte. Men mördaren har också sett hennes. Och han kommer inte att ge upp förrän han har utplånat det enda vittnet till brottet.

Stundtals är Dödsdömd en spännande bok och en bladvändare. Jag vill veta hur den slutar och hur allt hänger ihop. Att de droppar olika handlingar som på något sätt måste komma ihop med huvudhistorien och den röda tråden. Men sen kommer istället stunder då jag inte alls är lika övertygad om att den ens är spännande. Det blir väldigt mycket, och går även till överdrift.

Det är intressant och läsa om när mördaren är hack i häl på henne och hur hon måste springa och gång på gång se mördaren i ögonen. Fast den där krypande obehagliga känslan som borde vara med i de scenerna – ja, de är inte riktigt där. Och historien om varför systern gick till klostret och deras bror. Jag tyckte den var väldigt malplacerad och att han bara skulle dyka upp där i slutet. Det var nog det jag gillade minst med hela boken, även om jag gillade och uppskattade att läsa om systrarna och deras relation.

Jag hade på känn att det skulle vara en stor vändning under hela boken. Var faktiskt förvånad över systrarna och hur de hade bytt plats. Var också förvånad över Ajax. Och på något vis hade jag hoppats på att han var en av de goda. Att av alla poliser som verkade skumma så skulle Ajax vara god och istället ovetande kring hans fru och hennes familj. För den vändningen, om frun, var inte alls förvånande utan det lyckades jag lista ut ganska fort. Tråkigt nog. Det gör att allt i slutet inte var så överraskande som en kanske hade hoppats eller som Bolton hade menat.

Ger Dödsdömd en tvåa i betyg för att den var okej. Inte mer än så. Kanske är färgat av att jag inte är ett fan av deckare – och kommer nog kanske aldrig bli det heller. Några få spännande delar och gillade ändå att Bolton valde att få med ett ganska svårt ämne att skriva om – människohandel/organhandel. Samt att en fick både följa de i dåtid och nutid. Det gjorde att jag ville ännu mer veta vad som hade skett.