Jägarinnan kändes först, innan jag hade öppnat den, motig. Många sidor och historisk berättelse och lite deckare känsla. Men jag blev positivt förvånad över hur jag ändå lyckades komma in i berättelsen direkt och fann den mer intressant än vad jag trodde. Det höll inte i sig hela vägen, men ändå.

Denna bok kretsar kring tre personer på olika platser och olika tider. Nina Markova, en pilot som ansluter sig till Natthäxorna under kriget. Om Ian Graham som brukade vara en krigskorrespondent och nuvera nazistjägare under början av 1950-talet med ett mål – att ta fast Jägarinnan. Och sjuttonåriga Jordan McBride som 1946 blir misstänksam mot hennes pappas nya flickvän.

Jag som brukar gilla krigsskildringar blev förvånad att den delen jag gillade mest var Jordans. Den som utspelade sig i Boston och där kriget nu låg bakom alla människor. Nina hade också ett intressant förflutet, både hennes uppväxt i Sibirien och Natthäxorna. Som jag vill gärna läsa mer om i ett annat sammanhang. Men när hon och Ians berättelse flätades samman tappade jag intresset lite. Jägarinnan är en bok som jag tror faktiskt hade tjänat på att kortas ner.

Den var en rätt självklar bok med sin premiss. Vi förstår redan allt när vi läser baksidestexten. Så det kommer inte till ett chockerande ögonblick någonstans. Men det är nog inte heller det som är tanken med Kate Quinns bok. Utan snarare vägen är viktigare än målet. Hade velat läsa mer om Ian, även om hans del var den tråkigaste, för det han gör är otroligt intressant. Han jagar nazister som undkommit domstolen i Nürnberg. Han jagar personer som gjort hemska saker, som menar att de gjorde bara det de blev tillsagda till, och som resten av världen glömt bort. Är egentligen inte detta det mest intressanta? Jägarinnan hade kunnat vara så mycket mer. Och ändå är den nästan för lång.

Denna bok är en del av Årets bok 2020 och vill du rösta på den går det att göra här.