Med tanke på hur mycket jag har hört om denna bok och alla lovord som den har fått, inklusive Women’s Prize så förväntade jag mig att älska den. Den har en intressant premiss, men tycker tyvärr att om man läser premissen har man även läst boken. Efter bara ett år in i äktenskapet hamnar Roy och Celestial i ett situation ingen borde hamna i. Roy blir oskyldigt dömd och får tolv års fängelsestraff. Kan deras äktenskap hålla trots allt?

Jag är en sådan läsare som inte är allt förtjust i brev eller dylikt i berättelserna. Därför är jag väl inte helt förvånad att jag hade problem med första delen av boken. Vi fick följa Roy och Celestials liv och relation genom deras brev till varandra. I slutändan var nog ändå detta min favoritdel… För det var inte mycket som fångade mig. Förstod mig inte på deras förhållande och tyckte aldrig riktigt att de hade en sådan kärleksfull och fantastisk relation och äktenskap. Varför skulle vi som läsare kämpa för dem?

Berättelsen ska vara baserad på riktiga händelser. Vet inte om det är just en specifik eller bara en allmän sann historia då detta verkar ske lite överallt i USA. Speciellt med deras ibland svaga rättssystem. Däremot var det i alla fall två riktiga händelser som slängdes in i berättelsen som en parentes. Jag vet inte vad jag tyckte om det. Det kändes som jag tappade fästet i berättelsen. Förstod inte heller varför det nämndes om det ändå inte handlade om det. Ena var barnamorden i Atlanta och det andra är den vita flickan som kallade en flicka för “hushållerska” pga hennes hudfärg. Riktiga händelser som kanske i och för sig betonade samhället. Om hur mörkhyade personer har haft det – och fortfarande har i både USA och andra delar av världen. 

Sammanfattningsvis, kan vi väl säga att jag inte blev helt förälskad i denna bok. Kanske kan förstå varför folk gillar den, men det är nog bara inget för mig. Kändes för lång av vissa aspekt och för kort i andra.