Ungefär hundra sidor in läser en av karaktärerna en bok. Han påpekar att han är just hundra sidor in och han än så länge varken förstått handlingen eller karaktärerna. Och det är precis den tanken jag hade ungefär hundra sidor in i Kejsarens barn. Det är en bok som handlar om mycket men samtidigt om ingenting. Ingen bok som passar alla, men den passade mig.

De tre vännerna Marina, Danielle och Julius har just fyllt trettio år och har till det yttre ett fint liv i New York. Men på insidan lever de med en ständig besvikelse och misslyckanden. Allt ifrån ofärdiga bokidéer till kärleksrelationer. Till skaran finns även Murray Thwaite, Marinas far och inflytelserik person, som kämpar med sitt mästerverk. Kusinen Bootie som hoppas av college och knackar på deras dörr. Samt den charmiga australienska entreprenören som är i New York för att ta den med storm. Vi möter de i mars och i september faller tornen.

New York har alltid varit något av den drömstad för mig. Har besökt staden två gånger nu och romansen mellan hos har svalnat, men aldrig försvunnit. Kanske därför jag dras till Kejsarens barn. Där New York är inte bara staden de lever i utan blir nästan som en egen karaktär. Just för den handlar om så lite, men ändå så mycket.

Det är intressant att läsa en bok där man inte gillar en enda karaktär. Där de ständigt gör dåliga beslut och man förstår inte riktigt varför. Men människor är komplexa och ibland gör de saker man inte förstår, eller inte ens vill förstå. Den handlar ändå om rika människor som inte kan se bortom sig själva – de är viktigare och bättre än några andra.