filmer

Filmrecension | It: Chapter 2

Titel: It: Chapter 2
Regissör: Andy Muschietti
Medverkande: Jessica Chastain, James McAvoy och Bill Hader
Genre: Horror
Längd: 2 h 49 min
Premiär: 2019
Land: USA och Kanada
Mitt betyg: ★★★

Under sommarlovet 1989 började barn försvinna i den lilla staden Derry. När Bills lillebror Georgie försvinner bestämmer han och hans vänner för att förgöra det onda väsen. Vännerna i Loser Club lyckas till slut och den hemska clownen försvinner. Tills 27 år senare. Barn försvinner och kroppar hittas lemlästade. Pennywise är tillbaka. Alla har hunnit bli vuxna, framgångsrika och flyttat ifrån Derry. Ett förödande telefonsamtal tar de tillbaka till Derry och sommaren 1989.

Mike har blivit kvar i stan och minns allt kring den sommaren. Själv har han tagit på sig att hitta svaret bakom Pennywise och hur en kan döda honom. De andra minns väldigt lite om sin barndom och det är inte förrän de sätter fötterna i Derry som minnena kommer tillbaka. Nu är alla tillbaka, i alla fall nästan, och kommer de ta död på clownen igen?

Jag gillade verkligen första filmen som kom för två år sedan sen. Sedan dess har jag sett fram emot en fortsättning. Att se barnen som vuxna och ännu en gång möta Pennywise. Blev dock besviken på denna. It: Chapter 2 har samma problem som boken och tv-filmen från 1990 – att jag inte bryr mig lika mycket om de som vuxna. Grunden i vänskapen mellan dem är att alla hjälps åt, vi mot clownen, det fungerar bara om en tror på det osv. Det hör till barndomen, och inte lika mycket som vuxna. 

Bill har blivit en författare som ingen kan skriva ett bra slut. Richie en ståuppkomiker. Eddie jobbar med riskanalyser för ett försäkringsbolag, och mer eller mindre gift sig med sin mamma. Ben har gjort ett antal situps och arbetar som arkitekt. Beverly jobbar inom mode och är gift med en man som behandlar henne på samma sätt som hennes pappa gjorde. Stanley är lycklig och gift tills Mikes telefonsamtal och han klarar inte av mer…

Losers Club har vuxit upp. Foto: Warner Bros.
Losers Club har vuxit upp. Foto: Warner Bros. 

De vuxna karaktärerna är en förlängning på barnen. De är i samma situation, fast vuxna. Det märks tydligt med till exempel Eddie och hans fru och Beverly med hennes man. Det som var roligt med dem är bara sorglig som vuxna. Inte för att Beverlys situation med hennes pappa eller man är roligt. Däremot Ben som trånade efter henne och skrev en dikt var gulligt då. 27 år senare och han gör exakt samma sak. Är det lika gulligt nu? Antagligen, för Beverly inser nu att det inte var Bill utan Ben och faller för honom istället. Som om en dikt kan bestämma vem en ska ha känslor för. 

Bill Skarsgård måste ha så rolig med sin roll som Pennywise. Tycker han gör det riktigt bra i denna film, som han gör i första. Trots att det inte är lika läskigt, kanske ännu mindre i denna. Är det för att vi har sett honom och blivit van? Eller för att de läskiga scenerna radar upp sig självklart. Hur var och en går iväg för att hitta tillbaka till sig själva och sina minnen och därmed blandas nutid med dåtid, och deras läskiga möten med just Pennywise. Tråkigt när det blir för uppenbart. Vissa av dem var riktigt bra, till exempel Beverly och den gamla tanten som vi hade fått se i en preview. Andra lite segare att titta på, och enbart där för att ge oss en jumpscare. 

Pennywise fortsätter att locka till sig barn. Foto: Warner Bros.
Pennywise fortsätter att locka till sig barn. Foto: Warner Bros. 

Tyckte barnen var fantastiska i första filmen, speciellt skådespelarna som jag blev positivt överraskad av. Därför är det tråkigt när det ändå är en ojämn nivå bland skådespelarna som vuxna. James McAvoy står ut i sin roll som Bill, även Bill Hader och James Ransone. På tal om barnen så är det kul att fick plats även här. Dock har de hunnit växa en hel del, och det syns. Speciellt på Finn Wolfhard. Kan bero på att jag är van att se honom, i och med Stranger Things. Det syns tydligt på just honom att de har använt sig av effekter för att göra honom yngre. Såg nästan lite för barnsligt ut. Det måste ha varit svårt, för alla som följt honom i Stranger Things vet att han verkligen växte upp fort.

It: Chapter 2 kanske inte behövde vara nästan tre timmar lång. Den hade nog kunnat kortats ner lite grann. Inte för att jag var uttråkad, utan mer för att den var upprepande och flera scener kändes som de enbart var där för att ge oss en jumpscare, och inget mer. Helt okej som film, men föredrar klart den första filmen med enbart barnen. Bill Skarsgård var dock lysande.

2 kommentarer

  • filmitch

    Såg filmen i söndags i Karlstad – kanske var vi på samma föreställning?
    Håller helt med dig i din kritik skillnaden är nog att jag ogillade filmen än mer. För lång och tråkig, bortsett från den gamla damen och flickan på baseballmatchen inte ett dugg ruggig. Min biokompis somnade t.om under visningen jag fick väcka honom när han började snarka.
    Jag skriver om filmen imorgon

    • karinsuniversum

      För din egen skulle hoppas jag inte det. Hade en spännande upplevelse med någon som åt kebabtallrik, folk som tog Snapchat foton i början med blixt och någon som ropade på en kompis mitt i allt. Ja du…. Haha! Det var som du säger inte ruggig, men det är knappast del 1. Inte så mycket den gamla tv-movie eller boken heller.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *