• filmer,  listor

    Tiotalets bästa filmer | 30-21

    Nu börjar det gå undan! Är snart på min topp 20 över tiotalets bästa filmer. Men först ska vi gå igenom plats 30-21 där vi hittar riktigt fina filmer, men som precis inte klarade av topp 20 platserna. Kommentera gärna om det finns en film som ni tycker särskilt mycket om bland dessa!

    30. The Lighthouse

    Som en mardröm man inte ville skulle ta slut beskrev min vän filmen efter vi hade sett den. Och jag höll med. Visste inte alls vad jag gav mig in på, förutom mina höga förväntningar på att se någonting magiskt efter Eggers tidigare film The Witch. Gillade The Lighthouse väldigt mycket. Framför allt hur den ser ut. Både Willem Dafoe och Robert Pattinson är lysande och jag ser plötsligt fram emot att se mer av Pattinson. Inte en typsik skräckfilm, men har ändå en obehaglig stämning runt omkring sig. Vara fast på en plats, karga klippor och vågor som slår hårt. Rekommenderar varmt!

    29. Ex Machina

    Jag kan inte vara den enda som hajar till när vi ser videos på hur AI går framåt och vi ser robotar bete sig som människor. På ett sätt är det fascinerande att tekniken går framåt, på andra sidan är det nästan läskigt. I denna film funderar regissören Alex Garland på vad som gör människans hjärna och medvetande annorlunda jämför med en AI? Vad gör oss människor? En sci-fi som gör sig nästan lika bra som Blade Runner (och det säger en hel del) (Och jag menar såklart originalet och inte den tråkiga nya). Ser även Domhnall Gleeson, Oscar Issac och Alicia Vikander som alla gör det riktigt bra!

    28. Dunkirk

    Christopher Nolan gillar att leka med tid, och Dunkirk är inget undantag. Det är en krigsfilm där vi får se samma händelse ur flera perspektiv, från ön, vattnet och luften, i olika tidsaspekter. Tycker det är intressant att se de olika perspektiven och hur de kommer samman. Otroligt många bra skådespelare som Tom Hardy, Kenneth Branagh och Cillian Murphy, plus Harry Styles. Gillar krigsfilmer och detta är nog därför någonting som passa mig utmärkt. Gillar även att vi inte får se fienderna (tyskarna) utan bara deras bomber, och hur de anfaller, men inte deras ansikten. Vilket gör det mer läskigt på något sätt. Att de inte får någon form av mänsklighet.

    27. It

    Den nya versionen av It tyckte jag var väldigt bra. Underhållande, rolig och till viss del skrämmande. Tyckte barnen var helt fantastiska. Har inte med chapter 2 för den var mindre bra. Ska snart se om den och då kanske den är bättre. Men just nu är jag inte golvad över den – som jag var över första delen med enbart barnen. Det är en sådan bra berättelse, och det är skönt att de har delat upp när de är vuxna och barn för det blir väldigt mycket fram och tillbaka i boken. Minns fortfarande tv-filmen som jag blev livrädd för som barn. Kan inte säga att jag blev lika rädd för denna. Men vet inte om det beror på att den är roligare eller jag bara har vuxit upp.

    26. Whiplash

    Damien Chazelle och hans regidebut blev en värld av jazz, trummor och våld. Whiplash är en fantastisk film om en student som är villig att göra nästan precis vad som helst för att bli bättre och imponera på läraren, som är inte bara svårflörtad utan utsätter honom för ett helvete. På många sätt är det en väldigt jobbig film att se. Den har lika högt tempo som Andrews trummande och det är en sådan psykologisk mobbning utan dess like. Både Miles Teller och JK Simmons känns som gjorda för den här rollen. Otroligt stark film!

    25. Green Room

    Oh wow vad jag inte mådde bra av att se den här filmen. Men inte illamående jag kan bli utan det är bara så jobbigt. Handlar om ett punkband som får en spelning hos vad som visar sig vara nazister. De får se någonting de inte ha sett och får helt enkelt slåss sig ut för att överleva. En väldigt stark film! Det som gör den här filmen så bra, och så jobbig att se, är att den känns äkta. Det känns som det sker framför ögonen på mig och inte i en filmstudio.

    24. The Fighter

    Christian Bale är alltid Christian Bale. Gör han någonsin en dålig film? Inte som jag har sett i alla fall. Här är till och med Mark Wahlberg bra! Inte hans bästa film, men absolut inte hans sämsta. The Fighter handlar om boxning, men ändå inte. Det handlar om livet, om familjen. Det var längesen jag såg denna, och får nog återse den väldigt snart. Men minns att den var ruskigt bra, att Melissa Leo och Amy Adams var riktigt bra också!

    23. Dark Knight Rises

    Inte min favorit av Christopher Nolans Batman filmer, men den enda som kom under 2010-talet. Min favorit är faktiskt ettan, Batman Begins. Här är den främsta skurken Bane, och jag kan tycka han är lite tråkig som skurk. Det är ingen Joker eller Scarecrow. Men Dark Knight Rises har fortfarande sin charm inom trilogin och den avslutar allt bra.

    22. Django Unchained

    Tarantino åker bakåt i tiden till slaveriet i USA. Där rika människor använde slavar för underhållning. Jamie Foxx har titelrollen som Django, en man som blivit fri och nu letar efter hans fru. Till sin hjälp får han den tyska fd. tandläkaren och nu prisjägaren spelad av ingen mindre än Christoph Waltz. Det är en våldsam film, och det handlar till stor del om just slaveriet som alltid är jobbigt att se på. Trots detta är det ändå en rätt rolig film. Roligare än vad den kanske behöver vara (med tanke på temat). Leonardo DiCaprio som den otäcka plantageägaren är jättebra, och Samuel L Jackson är alltid lika bra i Tarantinos filmer och Django Unchained är inget undantag.

    21. The Witch

    Nybyggare i New England på 1600-talet. Häxor och kyrkor i fokus. The Witch är en av 2010-talets bästa skräckfilmer. Detta är inte bara en obehaglig skräckfilm, utan det är också en vacker sådan. Varje bild är magiskt, och läskigt. Det känns verkligen som att allt är utplacerat i minsta detalj för att jag som tittare ska känna den där krypande känslan som vara filmer som just The Witch kan skapa. Eggers första film innan han gjorde The Lighthouse. Wow, han kan göra film!

  • filmer,  listor

    De bästa filmerna från 2019 som jag sett

    DET ÄR 2020, och här kommer första listan där jag kommenterar hur 2019 var i form av listor kring filmer, tv-serier och böcker. Bland annat. Först ut är de bästa filmerna från i år – som jag har sett. Totalt har jag sett, i skrivande stund, 26 filmer från 2019. Är lite besviken att jag inte sett Once Upon a Time in Hollywood som jag såg fram emot så mycket. Speciellt med tanke på att Tarantino är en favoritregissör hos mig. Får helt enkelt se den i år istället. Antar att den kommer rubba denna listan. Men just nu ser den ut såhär!

    10. It Chapter Two

    It Chapter Two är en av de största besvikelserna förra året. Kanske tråkigt att den är med på listan då, men antar jag gillade den ändå. Den har samma problem som tv-filmen och boken som jag inte vill anklaga den för. Nämligen att jag inte bryr mig så mycket om de vuxna. Den är inte lika läskig som den första, och blir självklart när en läskig scen kommer. Upprepande koncept, men ändå en okejbra film som blir på plats 10. Bill Skarsgård är lika bra som Pennywise och det är kul att se honom.

    Läs recensionen här!

    9. Captain Marvel

    Att ha en film jag är kluven till på plats nio må vara konstigt. Ingen bra start på den här listan. Grejen med Captain Marvel är att jag vet inte om jag gillar den eller jag gillar grejen med den. Som ett svar på alla idiotiska människor som bestämde sig för att avsky den innan den kom ut för att den handlar om en kvinna som är superhjälte. Men samtidigt är den bra, lättsam, rolig, Brie Larson är fantastisk och katten är förbannat söt. Men den har exakt samma problem som alla Origin-filmer – att den ska förklara allt som vi någonsin har frågat oss, men som vi egentligen inte vill eller behöver veta.

    Läs recensionen här!

    8. Spider-Man: Far From Home

    Tom Holland har tagit Spider-Man till en helt ny nivå i min mening. Tack vare honom är Spider-Man en karaktär vi bryr oss om, vill krama vid ledsamma stunder och skratta tillsammans med. Far From Home har tyvärr inte samma känsla om Homecoming som är överfylld med tonårsromans, tonårsproblem och roliga skämt. Jag saknar det. Samtidigt är denna mer djup och handlar om att Peter växer upp. Blir en egen karaktär. Det gillade jag.

    Läs recensionen här!

    7. Avengers: Endgame

    Slutet är här. Slutet för Avengers är här. En berg-och-dalbana i känslor och actionsscener som man inte ville skulle ta slut. Men som tyvärr gjorde det. Men med ett mäktig slut, och allt avslutades med en stor smäll. Det tråkiga med Endgame var att den inte hade lika mycket att kämpa för som i Infinity War. Vilket låter helt sjukt med tanke på var de startade. Men eftersom det var sista filmen och vi hade en aning om hur den skulle sluta. Riktigt bra film dock och jag ser fram emot att kunna se den flera gånger igen.

    Läs recensionen här!

    6. And then we danced

    And then we danced fick tyvärr inte sin nominering till en Oscar. Den var Sveriges nominering som film, och kanske den mest osvenskaste filmen på länge. Om det ens är ett begrepp. En fruktansvärt vacker film som utspelar sig i Georgien. Om dans, frigörelse och kärlek. En liten kronjuvel bland filmer som jag hoppas flera har sett – eller kommer se.

    Recensionen kommer imorgon!

    5. Star Wars: The Rise of Skywalker

    Det är flera saker som jag tyckte mindre bra om i The Rise of Skywalker. Men till största delen är jag nöjd. Det bjöds på några fina scener, fartfyllda actionscener och nostalgi för Star Wars. En film som jag tror jag behövde just då. Ibland vill man bara sätta på en film och bara ha ett stort äventyr framför sig. Och det var precis det jag fick.

    Läs recensionen här!

    4. Parasite

    En mörk och bisarr komedi med avstamp i klasser och skillnader mellan de två. Fast utan att ha en långdragen och tråkig konversation om det är det en stundtals obehaglig film som visar hur stor den är och vad folk är beredda på att göra för att ha det bättre. Den har ett intressant tempo som börjar som en lättsam film till att successivt trappas upp till att bli en thriller med allt obehag. En film man absolut inte glömmer direkt.

    Läs recensionen här!

    3. The Lighthouse

    Det bästa sättet att beskriva Robert Eggers nya film, The Lighthouse, är att vända sig till min vän som beskrev den som en mardröm man inte ville skulle ta slut. Den är rå, naken och man har ingen aning om var den tar oss eller till vilken gräns. Riktigt imponerad av Eggers och ser fram emot vad han gör nu. Hur han toppar både The Witch och The Lighthouse.

    Läs recensionen här!

    2. Midsommar

    Midsommar är en skräckfilm i min smak. Inga jumpscares och mer en obehaglig ton som kryper upp på dig. Perfekt för sommarbion när den kom och jag ser fram emot att se den igen. Fylld av planteringar och att ge oss ledtrådar vart den var påväg. Kul att se allt tillsammans igen. Otroligt obehaglig i sommarsolen och klaustrofobisk trots öppna landskap. Kan varmt rekommendera denna film med extremt bisarra inslag.

    Läs recensionen här!

    1. Marriage Story

    En kärlekshistoria och inte alls en kärlekshistoria på samma gång som tog hela världen med storm – inklusive mig själv. Gillade enkelheten med den. Det var inte krusiduller eller överdrivna scener utan bara två människor som har älskat varandra, men att kärleken nu inte fanns där längre. Adam Driver och Scarlett Johanson är fantastiska i sina roller och det var nästan självklart vilken film som skulle bli årets bästa film för 2019.

    Läs recensionen här!

  • filmer

    The Lighthouse | Obehaglig stämning med skådespelare i toppklass

    FÖR NÄSTAN TVÅ ÅR sedan sen skrev jag att jag ser fram emot vad Robert Eggers kan leverera i framtiden. Då tipsade jag om The Witch, som är en av de bästa skräckfilmerna som kom under decenniet. I helgen såg jag hans andra långfilm, The Lighthouse, och den är lika fantastisk.

    Stormande vindar, vågor som kastas mot klipporna och ljudet av fiskmåsar. Det är en isolerad miljö som vi mötas av när två fyrvaktare (Willem Dafoe och Robert Pattinson) kommer till ön. Dafoe är den äldre och bestämda sjömannen, med havet som sin kärlek och med stor vidskepelse i bagagen. Han dikterar den nya och yngre kollegan (Pattinson) som inte var förberedd på detta arbete. När en storm kommer finner de sig strandsatta på ön och den nya tillvaron som de tvingas utstå. 

    Vi känner, tillsammans, med karaktärerna hur enslig och isolerad ön är. Det är inte vackert eller förskönande utan det är smutsigt och kallt. Eggers har ett imponerande sätt att skapa film. Tycker det är fantastiskt att han har gjort att den känns gammal. Inte enbart att den är svartvitt utan även kameravinklarna, kostymen och dialogerna. Willem Dafoe är lika lysande som vanligt och gör rollen perfekt. Robert Pattinson har nog inte varit bättre än här. 

    “Som en mardröm som jag inte ville skulle ta slut”, sa en vän efter filmen. Tyckte det var väldigt talande för hur The Lighthouse var. Den var inte lika underhuden obehaglig som The Witch, men den var oroande och gjorde mig obekväm i vissa stunder. Trots dessa känslor ville jag inte att det skulle vara över. Samtidigt som jag inte visste vart den här filmen skulle ta mig, och hur den skulle sluta. 

    Att skräckfilmen har kommit in i finrummet har varit den nya trenden för 2010-talet och fortsätter starkt med The Lighthouse. Kanske inte den typiska skräckfilmen, men att det går inte att blunda för den obehagliga stämningen som finns genom hela filmen. Från karga klippor, fåordiga dialogerna och sinnesstämningen. Jag säger som jag sa i början av 2018 med att säga att jag ser fram emot vad Eggers gör i framtiden.

    Titel: The Lighthouse
    Medverkande: Willem Dafoe och Robert Pattinson
    Längd: 1 h 49 min
    Land: USA

    Regissör: Robert Eggers
    Genre: Drama, Fantasy och Horror
    Premiär: 2019
    Bechdel test: Icke-godkänd
    Mitt betyg: ★★★★