• filmer

    Tenet | Filmrecension

    Två saker är säkert med Christopher Nolans filmer – de har alltid underhållningsvärde och ska ses på bio. Eftersom de ser ofta väldigt bra ut och ljudet är magiskt. Hans senaste Tenet var självklart inget undantag. När jag gick in i biosalongen visste jag knappt vad den handlade om och hade inte sett en enda trailer. Hade inte heller läst en recension men förstod att den landade olika bland olika kritiker med betyg från ett till fem. Tror det är en fördel att inte veta någonting om filmen inför.

    Har du inte sett Tenet? Se den! Efter kan du komma tillbaka och läsa vidare. Ni andra som har sett den, läs gärna och kommentera nedan för att vi kan börja diskutera. Varning för spoilers! 

    Filmens protagonist (och utan namn) spelad av John David Washington är en CIA spion som rekryteras in i en hemlig organisation vid namn Tenet. Deras uppdrag är att stoppa vapenhandlaren Andrei Sator (spelad av Kenneth Branagh) från att förhindra ett tredje världskrig. 

    Tenet

    Tenet är på många sätt en typisk Nolan film. Det är en slags Science Fiction, utan fiction. Han har en tendens att måla in sig själv i ett hörn. Allt ska förklaras – nästan för mycket – vilket lämnar nästan alltid luckor. Om vi istället hade fått en premiss på hur det fungerar hade vi nog köpt det. Men när det alltid ska försökas förankras i verkligheten blir det i alla fall för mig lite av ett platt fall. Tyckte det var synd i vissa stunder när jag kunde lista ut saker som jag inte skulle förstå förrän senare. Att Washington slogs mot sig själv eller att det var Robert Pattinson i början med ryggsäcken.

    Köp konceptet och häng med på en underhållande film

    ”Don’t try to understand it” säger Clémence Poésys karaktär i början när hon introducerar protagonisten till kulor som går tillbaka i tiden. Det blir grundpremissen. Vet inte ens om det är meningen att vi ska förstå allt exakt eller om vi inte ens behöver. Aaron Taylor-Johnsons karaktär Ives frågar om de har fler dumma frågor och det känns som han pratar mer till oss i publiken än gruppen i filmen. Alltså, köp konceptet och häng med på en underhållande film.

    Tenet

    Det är ingen film om tidsresande. Utan den handlar mer om att tid inte är linjärt, och framtiden vill ta död på oss för vi har förstört världen. Mörkt med en stor ton av undergång som Nolan gör sig bra till, även Ludwig Göranssons musik. Nolan har tagit delar av en klassisk James Bond-film och gjort den till sig egen. Resultatet blir att Tenet är fylld av actionsekvenser; ett slagsmål i ett restaurangkök, biljakter och stora explosioner. Till och med protagonisten känns som en Bondkaraktär – fast inte lika polerad. Men det som gör mig mest förvirrad är hur karaktär kommer och går. Nolan introducerar karaktärer, och de försvinner. Andra dyker upp lika självklart som Nolan böjer på tiden i hans filmer.

    Nolans svar på James Bond

    Blev besviken på en av de få kvinnliga karaktärerna, Kat. Hon är antagonistens, Sators, yngre fru. Hon är den klassiska kvinnan i filmer som det är synd om. Mannen är elak, och hon behöver bli räddad. När världen går under är det enbart hennes son som hon tänker på. Inte bara är hon en tråkig karaktär utan hon ska också bli ankaren för protagonisten. Känns som hennes lycka blir svaret på varför världen ska räddas. Förresten, det är väl inte bara jag som är trött på att en 30 åring ska spela fru till en 50 åring? 

    För att sammanfatta, om du vill se en film med stora actionscener, fantastiskt ljud och en annorlunda tankegång kring tid så är Tenet filmen för dig. Den är underhållande och en måste för bio.

    Titel: Tenet
    Medverkande: John David Washington, Robert Pattinson, Elizabeth Debicki
    Längd: 2 h 30 min
    IMdB betyg: 7.9/10
    Mitt betyg: ★★★½

    Regissör: Christopher Nolan
    Genre: Action, Sci-Fi
    Premiär: 2020
    Land: USA
    Bechdel test: Ej godkänd

  • Salem's Lot
    böcker,  filmer

    Salem’s Lot | Bok vs film

    Salem’s Lot är den andra romanen som Stephen King och har haft två filmatiseringar, båda för tv. Den adaptionen som ligger bakom det här inlägget och diskussionen om bok vs film är den från 1979 av Tobe Hooper. 

    Romanen följer författaren Ben Mears som åker tillbaka till Jerusalem’s Lot, staden han växte upp i, för att skriva sin nya bok. Huvudfokusen i hans bok är ett gammalt hus som är känt för sina missöden och spöken. Strax efteråt försvinner barn, folk beter sig annorlunda och fler och fler dör. Ben inser snart att staden har fått sällskap av vampyrer.

    » Läs min recension av Stephen Kings bok It

    En viktig aspekt innan en diskussion om adaptionen, om den är bra eller vad som skiljer de åt, är vilken ordning jag såg och läste Salem’s Lot. Jag såg först filmen för några år sedan sen, läste boken i somras och såg om filmen nu för att ha ett färskare minne av den och självklart kunna se skillnaderna. Både film och bok har fått en fyra av mig – men en fyra i film och en fyra i bokformat är annorlunda.

    Vad filmen missade att ta med

    Den största skillnaden är klart att allt inte är med. Det har skett en ganska grov nerskärning av karaktärer och satt ihop flera karaktärer till en. Saker som kändes viktiga i boken nämns i förbi farten. Sedan har vi karaktären Barlow. Vampyren. I Stephen Kings bok har han en mänsklig framställning medan i filmen är han mer av ett monster. Han säger ingenting, lurar i skuggorna och känns underminerande i jämförelse med hans partner Straker. Det är Straker som får prata och berätta om Barlow. Upplever Straker som mindre skrämmande för han ser alltid rädd ut. Barlow har också ett intressant utseende, helt blå, vilket gör det både lite roligt men ändå charmigt.

    Salem's Lot

    Salem’s Lot är inte bara en berättelse om vampyrer som härjar fritt i en sömnig stad. Det handlar om tron och ondskan i sig. I boken kommenterade King detta genom karaktären fader Callahan. Den kristna tron mot en gammal tro. Båda har blivit bortglömda i den nya världen. Men Barlow blir mer eller mindre välkomnad. De blir två motpoler inom ondskan och dess kamp. Som det ofta blir. Demoner och vampyrer kan slås bort mot den kristna tron. Tyvärr blir fader Callahan skjuten åt sidan i filmen och knappt får ett utrymme alls.

    Det är en berättelse med flera läskiga och skrämmande sekvenser – som tyvärr inte alltid är med i filmen. Mycket handlar säkert om tid och utförande. Det är en lång film som kanske skulle behöva vara ännu längre. Till exempel på bortförandet av pojken Ralph gick snabbt. Dock skuggan som dyker upp är helt fantastisk. Det finns även aspekter som kanske inte ”kan” göras på tv. Talar främst om spädbarnet som visserligen nämns snabbt men aldrig något vi får se.

    Mitt problem med Stephen King

    Jag märker varje gång jag läser ett verk av Stephen King att han inte riktigt är min typ av författare. Önskar att jag älskade hans böcker – men ofta blir det ett platt fall. Oftast av samma sak. Det handlar främst om användningen av barn och sexualitet. Eller hur han förstärker er skrämmande scen med fula ord. Kanske fungerar i andra delar av världen där fula ord är läskigt och förbjudet. Visserligen är det väl det här med till en viss del. Men när någon skriker ut ett könsord är inte skrämmande det första som flyger upp i mitt huvud. 

    I Salem’s Lot har vi en äldre man, Dud Rodgers, som jobbar på soptippen i stan. Han beskrivs som en puckelrygg som skjuter råttor på fritiden. Varje gång han är med i en scen nämner han Ruthie Crockett. Bland det första vi får lära känna honom sitter han just och skjuter råttorna och tänker att de är olika personer i stan. ”Nästa som dog var den slampiga lilla Ruthie Crockett, hon bar inte sin behå i skolan och stötte till sina kamrater och fnittrade när Dud kom förbi på gatan. Pang. Hej då, Ruthie.” Senare i boken börjar han tänka på Ruthie igen – specifikt att ta på hennes bröst och kalla henne för slampa. Ruthie går på high school, och är alltså någonstans mellan 14 och 18 år. Vad är det med att vi ständigt måste läsa om äldre män som fantiserar om barn?

    Sammanfattning

    Det är en såklart en skillnad på boken och filmen. Som det alltid är. Kommer aldrig bli helt hundra procent perfekt. Men jag tycker ändå att filmen är en godkänd adaption av boken. Tror jag kommer se filmen oftare än vad jag kommer läsa boken. Båda är bra på sitt sätt.

  • filmer

    House | Filmrecension

    Det är en utmaning att skriva någon form av recension av House för det är en film inte likt något annat jag tidigare har sett. Se den med vänner för det är verkligen en upplevelse och resa som ska delas med andra. Men för guds skull titta inte bort en enda sekund – varje ruta har något som du inte vill missa.

    Skolorna stänger för sommarlov och ett kompisgäng planerar hur de ska spendera lovet. Angel har sett fram emot att tillbringa den med sin pappa men planerna förstörs när han introducerar sin nya flickvän. För att kunna hedra och minnas sin bortgångna mamma kontaktar Angel hennes moster. Hon välkomna henne och hennes vänner att spendera lovet i hennes hus på landet.

    House är en blandning av genrer, övernaturlig skräckkomedi, skulle man kunna sammanfatta den som. Men det är ingen struktur eller vanliga berättartekniker som används. Stundtals känns det mer som ett konstprojekt än en film. Det är också det som är charmen med den, och jag förstår att den har fått en slags kultstämpel på sig. Speciellt med tanke på hur visuell den är. Nästan lite för mycket som sker i varje ruta. För det är omöjligt att hinna se allt – en film som man kan se om flera gånger och antagligen se någonting nytt varje gång. Var till och med tvungen att pausa, spola tillbaka, se igen vid ett tillfälle. 

    Har funderat på vad den egentligen handlade om. Handlade den om en flicka som ville återfå känslan av sin mamma igen? Om ett hemsökt hus? Om en gammal kvinna som aldrig fick vara brud och därför lockar till sig unga kvinnor? Eller handlar den om att växa upp? Jag är fortfarande osäker. Men det känns som det kanske finns ett svar i deras fantastiska och på samma gång löjliga namn. Angel eftersträvar att vara vacker och har alltid en spegel i handen. Fantasy drömmer sig bort. Kung Fu är självständig och kan försvara sig själv utan problem. Prof är smart, Melody är musikalisk, Sweet är söt och Mac har en stor aptit. Lite som när man förr i tiden beskrev människor i böcker och valde att döpa de efter en egenskap eller utseende. 

    Som jag har sagt är detta en upplevelse. Ibland är den nästan för mycket excentrisk och ibland är den perfekt. Stundtals sitter du och reagerar på saker som ingen karaktär verkar lägga märke till eller reagerar på. Vad är det som händer…? Det var den vanligaste kommentaren som kom när vi såg denna. Och det lär det säkert hända för dig med.

    Titel: House
    Medverkande: Kimiko Ikegami, Miki Jinbo, Kumiko Ohba
    Längd: 1 h 28 min
    IMdB betyg: 7.4/10
    Mitt betyg: ★★★★

    Regissör: Nobuhiko Ôbayashi
    Genre: Comedy, Horror
    Premiär: 1977
    Land: Japan
    Bechdel test: Godkänd

  • filmer

    BlacKkKlansman | Filmrecension

    Äntligen såg jag BlacKkKlansman. En film jag har velat se sedan den kom ut 2018, och sedan tävlade om priset Bästa film under Oscarsgalan 2019. Den var exakt som jag förväntad mig och blev inte alls besviken.

    BlacKkKlansman är en film som nog inte riktigt vet vad den vill vara. Är det en polisfilm? Är det en komedi? Romantisk film om ett ungt par som finner varandra? Eller är det en stor kommentar på samhället, både då och nu? Fast behöver en samhällskritisk film bara vara samhällskritisk? Kan det inte också vara en film som drar in romantik och komik? Bara för att den handlar om rasism måste den vara hundra procent seriös? Jag gillade bladningen, den svängiga musiken och komiken och inget av det störde den seriösa och brutala berättelsen.

    Baserad på en verklig historia under 1970-talets Colorado när den första svarta polisen i området, Ron Stallworth (spelad av John David Washington), lyckas infiltrera den lokala Ku Klux Klan-gruppen tillsammans med hans partner Flip (Adam Driver). Stallworth pratar och Flip är den som möter gruppen ansikte mot ansikte. 

    Det är en jobbig film att se. Det är så mycket hat som pågår, och som pågår just nu i världen också. Det blir inte förskönat utan bara jobbigt. Har väldigt svårt att förstå den här typen av hat – och jag kommer nog aldrig kunna göra det heller. BlacKkKlansman är en film som kommer att sitta kvar länge. I slutet väljer Spike Lee att sammanfoga denna berättelse med det som skedde Charlotteville. Någonting som kanske inte behövdes för att förstå samhällskritiken i filmen om att detta skedde då, ännu längre bak i tiden, och även nu. Men det blir ett slagkraftigt avslut på en slagkraftig film.

    Titel: BlacKkKlansman
    Medverkande: John David Washington, Adam Driver, Laura Harrier
    Längd: 2 h 15 min
    IMdB betyg: 7.5/10
    Mitt betyg: ★★★★

    Regissör: Spike Lee
    Genre: Biografi, Drama, Crime
    Premiär: 2018
    Land: USA
    Bechdel test: Ej godkänd

  • filmer

    Once Upon a Time in Hollywood | Ett kärleksbrev till Hollywood

    Quentin Tarantino har sällan gjort mig besviken. Men jag tror nog att jag kan ha blivit besviken för första gången nu. Det är någonting med Once Upon a Time… in Hollywood som inte riktigt tilltalade mig fullt ut. Jag har till och med svårt att sätta fingret på vad det kan vara. Detta är en film som egentligen inte handlar om någonting utan är mer driven av karaktärerna än handlingen, vilket jag vanligtvis gillar, men kanske inte här…?

    Rick Dalton är en skådespelare som är på gränsen till avdankad som ingen bryr sig om. Han som var huvudrollerna i de stora satsningarna blir nu istället rollsatt i små roller som skurken. Vid sin sida har han sin före detta stuntman, Cliff Booth, som blivit mer av hans chaufför och andra hand i mycket – till och med som en form av bästa vän. I huset bredvid bor Sharon Tate.

    Filmen går i ett sakta tempo men samtidigt i en berg-och-dalbana som inte vet vad den vill. Stundtals är det en hyllning till Hollywood med paralleller till gamla filmer, genrer och skådespelare. Sedan är det plötsligt spänning och mer åt ’slasher’-hållet. Jag vet inte riktigt vad som ska hända, hur filmen ska gå framåt eller vad den vill säga. Ett tag trodde jag att jag visste. Att vi följer en person som är i slutet av sin karriär och den andra i början. Och avslutet kommer skilda dem tvärtom – hans som kom tillbaka och hon som aldrig riktigt nådde fram. Men jag hade fel. Tror det blev mer komplicerat i mitt huvud när en viss sanning fanns med. Som Manson och Sharon Tate. Det byggde upp till ögonblicket vi alla vet så mycket om… att det lämnade oss lite tomhänta. 

    Skulle vilja se Once Upon a Time… in Hollywood en gång till så jag kan se saker jag möjligtvis missade första gången. När jag inte behöver fundera på vad som sker, vad som kommer ske med mera. Gillade Margot Robbie och det var underhållande att se Leonardo DiCaprio och Brad Pitt att spela avdankade skådespelare och stuntmän. För deras egna karriär är inte längre lika stor som det en gång var. 

    Titel: Once Upon a Time in Hollywood
    Medverkande: Leonardo DiCaprio, Brad Pitt, Margot Robbie
    Längd: 2h och 41 min
    Land: USA, Storbritannien och Kina

    Regissör: Quentin Tarantino
    Genre: Comedy, Drama 
    Premiär: 2019
    Bechdel test: Godkänd
    Mitt betyg: ★★★

  • filmer

    Emma | Vackert och humoristiskt kostymdrama

    Emma är vacker, intelligent och rik. Under hennes första tjugoett år har inte mycket kommit i hennes väg och besvärat henne. Emma är ännu en adaption av Jane Austens klassiska novell från 1815. Det är en fin berättelse som känns tidlös och kanske därför den fungerar så bra i olika tidsåldrar med allt från ett kostymdrama till en mer modernare tolkning i Clueless

    Det här är Autumn de Wilde första långfilm efter en lång karriär inom fotografering. Hennes öga för foto och bild märks då detta är en sådan väldigt vacker film. Ibland känns det som vi har gått rakt in i en Wes Andersson värld med pastellfärger och otroliga hus. Miljön har en stor närvaro i Emma. Det är humoristisk film med stor fokus på den visuella humorn. Hur personer i bakgrunden rör sig, är placerade och reagerar på det som sker. 

    Äktenskap är någonting som Emma inte tänker särskilt mycket kring för sig själv, men desto mer för andra. Hon blir vän med den smått okultiverade och blyga Harriet Smith, som blir hennes nya projekt. Att hjälpa henne genom terrängen av äktenskap. Vad som är rätt och vad som är fel. De två har en väldigt ungdomlig vänskap med mycket fnitter och osäkerhet. Den följer den nu mera klassiska sagan att om Emma leker äktenskapsmäklare för andra, kommer hon då mista kärleken själv? 

    Jag blev inte övertygad om den efter att ha sett trailern, och har tyvärr sett väldigt olika betygsättningar på den. Men så fort den började spela blev jag smått förälskad i Emma och den färgglada världen. Anya Taylor-Joy spelar titelrollen och jag har bara sett henne i The Witch tidigare där hon är helt slående bra. Det känns som ett rätt stort hopp till ett kostymdrama med humoristisk ton och inslag av kärlek. Men hon gör det väldigt bra som den unga och rätt dominanta Emma Woodhouse. Min andra favorit är Bill Nighy som spelar hennes far. Han gör ett väldigt bra jobb med den mer fysiska komedin. 

    Några av mina favoritögonblick var när musiken fick ta sitt utrymme. Med piano och duetter. Överlag skulle jag säga att det var en bra film. Den hade romantiken och den hade humorn. Mitt betyg är en trea, men det kanske är mer av en tre och en halv. På snudden till en fyra. Ser fram emot när jag ser om den. Men nu ska jag satsa på att läsa om boken. 

    Titel: Emma
    Medverkande: Anya Taylor-Joy, Tanya Reynolds, Johnny Flynn
    Längd: 2h och 4 min
    Land: Storbritannien

    Regissör: Autumn de Wilde
    Genre: Comedy, Drama 
    Premiär: 2020
    Bechdel test: Godkänd
    Mitt betyg: ★★★

  • filmer

    Yesterday | Stor besvikelse över The Beatles filmen

    MINA HÖGA FÖRVÄNTNINGAR på Yesterday krossades rejält. Jag hade sett fram emot att se den för den verkar bara så himla mysig. Premissen är intressant och den bara såg gullig ut. Jack Malik försöker att bli artist, men det går inte alls bra. Få bokade spelningar och när han väl får spelningar är det bara ett fåtal i publiken. Han är redo att lägga ner. En kväll när han cyklar hem släcks hela jorden ner för några sekunder i exakt samma ögonblick som han blir påkörd av en buss. När ljuset kommer tillbaka ligger han skadad på marken och tas till sjukhus. Snart inser han att det har skett några förändringar i världen. Ingen minns The Beatles… inte heller Oasis eller Coca-Cola, men det är tydligen inte lika viktigt. Han tar sin chans och använder The Beatles egna låtar för att skapa sig ett namn.

    Så en film med The Beatles som tema, en artist som vill bli någonting och en fin romans i bakgrunden. Vad kan gå fel? Jo, tydligen en hel del. För detta är ingen bra film. Jag är så ledsen att behöva säga det. För jag ville så gärna att den skulle vara bra. 

    Foto av: Jonathan Prime/Universal Pictures

    Det blir den vanliga premissen att kändisskap inte är allt i världen. Att det istället kan göra att man tappar en del av sig själv och den man vill vara. Vad är egentligen meningen med livet? Att sälja slut stora konserthus eller vara omringad av människor som man gillar och de som gillar en själv. Svaret är ju självklart det senare. Men vägen dit kan vara krokig. Det kommer några fina scener och visst man skrattar till ibland för det är så absurt. Som när han försöker spela Let It Be för föräldrarna och de avbryter hela tiden. 

    Varför är Yesterday dålig? Jo, av flera olika anledningar. Först och främst ser den dålig ut och jag gillar inte effekterna, kamerastyrningarna eller vad de gör med den visuellt. Det är otroligt jobbigt att se vissa skådespelare som inte gör ett särskilt bra jobb. Vill helst inte behöva klanka ner på Ed Sheeran och hans skådespeleri, men hans känns som en åttondeklassare som är med i en film de gör i klassen. Tycker inte ens att Himesh Patel gör ett jättebra jobb, utan det är väl Lily James som lyser igenom då och då. På tal om Lily James karaktär, som innebär romansen i filmen. Den är inte jättebra. Det är ingenting med den som får oss att vilja se dem tillsammans. Visst, för hennes skull kanske. Men inte alls någonting med Jack som får oss att ja, han ska faktiskt få tjejen i slutet. 

    Yesterday blev för mig ett platt fall. Den hade inte den magin jag ville och trodde den skulle ha. Istället sätt på valfritt album av The Beatles och lyssna och njut. 

    Titel: Yesterday
    Medverkande:  Himesh Patel, Lily James, Sophia Di Martino
    Längd: 1 h 56 min
    Land: England, Ryssland, Kina och Japan

    Regissör: Danny Boyle
    Genre: Comedy, Fantasy, Music 
    Premiär: 2019
    Bechdel test: Icke-godkänd
    Mitt betyg: ★★

  • filmer

    Ready or Not | Mysrys med humor

    Tack Twentieth Century Fox för recensionsexemplaret

    READY OR NOT KAN nog räknas som en av 2019 mest överraskningar. Har sett trailern och omslaget tidigare utan direkt blivit övertygad om att den är värd att se. Efter att ha hört flera positiva reaktioner på den blev jag plötsligt nyfiken och kände att detta är en film jag måste se. Och det kan jag lova er att det också var!

    När Grace och Alex gifter sig är hon överlycklig att äntligen bli en del av en familj. Hon som aldrig haft en egen. Alex kommer från en rätt udda, men rik familj (Le Domas) som fått sin förmögenhet från spel. De har en tradition att när en ny person kommer in i familjen måste de spela ett spel. På bröllopsnatten får Grace dra ett kort som väljer spelet – det blir Kurragömma. En lek som kan verka oskyldig men Grace lär snabbt att det blir ett spel om liv och död.

    Foto av Eric Zachanowich. © 2019 Twentieth Century Fox Film Corporation All Rights Reserved

    Det blir en sådan härlig kombination av skräck och komik. Blod som sprutar, spännande sekvenser och en hel del skratt. Mycket tack vare de alla personligheterna som vi ser. Den läskiga fastern, godhjärtade sonen och en syster fylld av knark. Det är nästan svårt att inte hitta humorn i det hela – trots att det växlar snabbt till intensiva scener. 

    Samara Weaving är lysande i rollen som Grace. Vi hejar på henne för det blir så absurt det som familjen Le Domas gör och har som tradition. Samt att de är rätt inkompetenta på det. Filmen är 95 minuter lång, vilket gör den perfekt. Inte för lite och inte för mycket. Samtidigt känner jag att jag inte vill att denna godbiten ska ta slut. För det är bara så underhållande. 

    Ladda upp med popcorn (eller annat snacks av ditt val) och se Ready or Not som blandat allt gott i en och samma film med bravur. Humor, satir, spänning och skräck. 

    Titel: Ready or Not
    Medverkande: Samara Weaving, Adam Brody, Mark O’Brien 
    Längd: 1h 35 min
    Land: Kanada, USA

    Regissör: Matt Bettinelli-Olpin, Tyler Gillett
    Genre: Comedy, Horror, Mystery
    Premiär: 2019
    Bechdel test: Godkänd
    Mitt betyg: ★★★★

  • Crawl
    filmer

    Crawl | Familjedrama med alligatorer

    Tack Twentieth Century Fox för recensionsexemplaret

    DET FINNS EN del filmer som är precis vad de utspelar sig för att vara. Crawl är en av dessa. Vi ser redan i trailern att det kommer vara överdrivet och att huvudpersonen bör dö redan femton gånger. Det är ingen klockren film som kommer gå till historien, men det är en riktigt bra popcornfilm. Underhållning, spänning, monster och ett rätt fint familjedrama mitt i allt.

    Crawl
    Foto: Sergej Radović / Paramount Pictures

    När en massiv orkan drar sig in över Florida, bestämmer sig Haley för att trots evakueringen för att leta upp sin pappa som inte svarar i telefonen. Hon finner honom skadad i källaren i barndomshemmet där han har fastnat på grund av alligatorer. Orkanen är nu det minsta problemet de har.

    Lite som Hajen… fast på land

    Crawl går tillbaka till grunderna när det kommer till en okomplicerad, rakt på rödbetan monster-skräck. Därför den är kort och koncist utan några större djupa grunder som lätt skulle kommenteras. Som det ofta gör med nya filmer som har med naturfenomen – klimatet. Här har de inte tid för det. Allt som visas har en grund. Haley är passande nog en simmare och hennes pappa – vars relation har blivit spänd – har varit hennes tränare. Mitt i katastrofen finner han utrymme att pusha på sin dotter precis som när hon var liten.

    Sammanfattningsvis är Crawl en underhållande film som jag ändå tycker är sevärd. Speciellt om man gillar liknande filmer. Som kanske inte alltid tar sig själv på stort allvar. Men som fortfarande har en bra grund och coola monster. Alligatorer är ändå rätt skrämmande. Lite som Hajen… fast på land.

    Titel: Crawl
    Medverkande: Kaya Scodelario, Barry Pepper, Morfydd Clark
    Längd: 1 tim 27 min
    Land: USA, Serbien och Kanada

    Regissör: Alexandre Aja
    Genre: Action, Drama, Horror 
    Premiär: 2019
    Bechdel test: Icke godkänd
    Mitt betyg: ★★★

  • filmer

    And Then We Danced | Om dans och frigörelse

    AND THEN WE DANCED var Sveriges bidrag till en eventuell oscarsnominering. Det blev tyvärr inte så. Detta är en svensk film som egentligen är georgisk. Den lever och andas Georgien förutom när det strömmar Robyn och ABBA genom högtalarna. Att den utspelar sig i Georgien hör till historien. Det är nog inte enbart för att produktionen blir billigare eller att regissören Levan Akin har rötter därifrån.

    Den traditionella georgiska dansen ska uttrycka maskulinitet. Det finns inget utrymme för mjuka rörelser eller att visa sig svag. Merab är en av de som är med i danskompaniet och har dansat sedan han kunde gå. Han springer genom gatorna mellan restaurangen han jobbar på, familjen som inte har det bra ställt och danskompaniet. När huvudensamblén blir av med en medlem, efter kontroversiella handlingar, söker de en ersättare. Och in kommer även Irakli.

    Merab och Irakli faller för varandra nästan direkt. Från de första blickarna, från första beröringen har de ett vackert band. Ett band som i deras miljö inte får vara vackert. Utan det är fel, onormalt, fult och framförallt förbjudet. Dansen är deras passion, men samtidigt är den idén med vad de “borde” vara. Därför blir det en kärlekshistoria som vi vet inte kan sluta lyckligt. Men det är ändå vackert så länge det varar. 

    And then we danced har ett vackert bildspråk. Kameran följer karaktärerna och inte tvärtom. Alla närbilder skapar en intimitet mellan oss och karaktärerna. Samt mellan karaktärerna sinsemellan. Det känns rått, naket och äkta. Perfekt för kärlekshistorien, och frigörelsen av sig själv och mot omgivningen. Dansen är ett fantastiskt komplement som verkligen pekar ut hur det “ska” vara och gränsen mellan det starka och det svaga. 

    Som den äldre damen bredvid mig sa så fort eftertexterna rullade och lamporna i salongen tändes: Väldigt fina personporträtt. Karaktärerna griper tag i en. Speciellt huvudpersonen Merab som vi får lära känna bäst. Vi känner med honom, genom dansen, familjesituationen, kraven och när han är fri i sig själv. Irakli är också en fint genomarbetade karaktär, men samtidigt vet vi inte lika mycket om honom. Jag tycker det är perfekt att det vi får läsa mellan raderna, och får lära känna honom i samma takt som Merab. Vi ser honom utifrån Merabs ögon, och inte mer. 

    Det är en väldigt vacker film om kärlek, heder och tradition. För dig som gillar coming-to-age-filmer med hjärta, dans i fokus och förbjuden kärlek.

    Titel: And Then We Danced
    Medverkande: Levan Gelbakhiani, Bachi Valishvili, Ana Javakishvili
    Längd: 1 h 53 min
    Land: Sverige, Georgien, Frankrike

    Regissör: Levan Akin
    Genre: Drama, Romance
    Premiär: 2019
    Bechdel test: Icke-godkänd
    Mitt betyg: ★★★★