Bokrecension | Northanger Abbey

northanger abbey

Titel: Northanger Abbey
Författare: Jane Austen
Serie: –
Genre: Fiction, Classics, Romance & Gothic
Sidor: 286
Publicerad: 1 november 2014 [December 1817]
Förlag: Vintage Classics
Land: England

No one who had ever seen Catherine Morland in her infancy, would have supposed her born to be an heroine.

Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag tycker om Northanger Abbey. En del av mig tyckte inte lika mycket om den som de andra böckerna av Jane Austen. Men sen kommer en annan del av mig som tyckte om den precis lika mycket. Jag har helt enkelt inte riktigt bestämt mig.

Catherine är på ett sätt väldigt älskvärd och jag fullkomligt älskar hennes diskussioner om böcker. Hon är också väldigt snäll, godhjärtat och fruktansvärt naiv. Det sistnämnda gör att jag går från att älska henne till att ogilla henne stundtals. Hon är så himla blind och ser inte alls det som är mitt framför henne. Hur människor i hennes närhet är helt dumma i huvudet – och inte alls så snälla som hon egentligen tror. Vill hela tiden säga åt henne att hon borde öppna ögonen, men det är svårt när en inte kan hoppa rakt in i berättelsen. Tyvärr.

Beware how you give your heart

Det här är en romantisk bok (som alla Jane Austens böcker är), men ledsen Henry Tilney är verkligen ingen Mr Darcy – och jag måste nog säga att han är den tråkigaste av männen i hennes böcker. Alltså de som är kärleksintressen till hennes kvinnliga huvudroller. Det som gör att Northanger Abbey står ut lite från de andra romanerna är att den är gotic och Jane slänger in spänning mitt i. Främst för att Catherine älskar spännande romaner så hon tror att det är något mystiskt som händer… Men det gör det inte, eller?

Kan vi förresten bara gå ihop och säga att John Thorpe är den mest jobbigaste karaktären någonsin? Kan han ta ett nej? Nä, det kan han tydligen inte. Vad är det med manliga karaktärer som tror att kvinnor spelar svårflörtade när de egentligen säger nej? Ja, jag tittar på er John Thorpe, William i Skam och så många fler. Bästa är att Catherine verkligen säger nej om och om igen utan att ge upp. Älskar’t!

★★★½

Kommentera

Bokrecension | American Gods

american gods

Titel: American Gods
Författare: Neil Gaiman
Serie: American Gods #1
Genre: Fiction & Fantasy
Sidor: 736
Publicerad: 28 mars 2017 [5 juni 2001]
Förlag: Quercus Publishing
Land: England

Shadow had done three years in prison. 


Jag kan tycka att American Gods är en ganska svår bok att beskriva. Handlar den verkligen om Shadow som precis blivit frisläppt från fängelset och längtar efter att komma hem till sin fru igen? Handlar den verkligen om de gamla gudarna mot de nya? Det känns som det är så mycket mer under ytan, men för att kunna förstå det måste en nästan läsa boken själv.

Det här är min första bok av Neil Gaiman och jag börjar verkligen förstå varför han är så älskad. Jag älskar hur han skriver och hur allt känns så himla melankoliskt – som det sig bör i den här typen av bok. För världen är inte perfekt, speciellt inte för Shadow, så hans berättarteknik i American Gods är väldigt passande och nästintill poetisk.

Jag skulle nog vilja säga att boken handlar om tron, och vad för betydelse tron har. Att vi människor har gått från att dyrka ‘vanliga’ gudar till exempelvis tv:n. Men samtidigt hur lätt vi slutar och hittar något annat som vi anser är bättre och som förtjänar vår tro på.

“The TV’s the altar. I’m what people are sacrificing to.’
‘What do they sacrifice?’ asked Shadow.
‘Their time, mostly,’ said Lucy. ‘Sometimes each other.”

Shadow är en intressant karaktär. Jag har ibland svårt att sätta mig in i hur han är som person, varför han gör vissa saker, men det bevisar lite hur komplex karaktär han är och nästintill verklig. Det är en fröjd att få följa med honom på den här resan. För ja, det är en resa som nästan skulle kunna beskrivas som ett kärleksbrev till USA och deras landskap, småstäder och mycket annat.

Ett plus också till mytologin som är väldigt intressant. Om ni gillar det, borde ni absolut läsa den. Är också glad att mycket av den nordiska mytologin var med – då det är den jag kan bäst. Så jag kunde se de olika detaljerna, som inte riktigt en sade rakt ut. Eller jag tror i alla fall jag har rätt.

★★★★

American Gods har blivit en tv-serie. Vad jag tyckte om första avsnittet får ni läsa om i morgon. 

Kommentera

Bokrecension | Mrs Dalloway

– Recensionsexemplar av Modernista – 

Mrs Dalloway

Titel: Mrs Dalloway
Författare: Virginia Woolf
Serie: –
Genre: Fiction & Classics
Sidor: 208
Publicerad: 25 mars 2017 [14 maj 1925]
Förlag: Modernista
Land: England

Mrs Dalloway sade att hon skulle köpa blommorna själv. 


Mrs Dalloway är väldigt intressant då det är en bok som har en ganska enkel handling, men vars innehåll är mycket mer och känslofull. Clarissa Dalloway är en överklasskvinna som under den här junidagen förbereder en fest. Det är under den här dagen som läsarna får följa henne, och andra som på ett eller annat sätt tillhör berättelsen, genom deras inre monologer som hoppar mellan tid och rum.

Det här är andra boken jag har läst av Virginia Woolf. Den första var Mot Fyren. Just nu skulle jag säga att jag föredrar Mrs Dalloway då jag blev väldigt fast i hennes språk, övergångarna mellan berättarna, även om jag knappt lade märke till någon övergång, samt beskrivningen av omgivningen. Hade verkligen hoppats att jag kunde läsa boken medan jag gick på Londons gator för att känna in det som karaktärerna själva är med om. Fast drygt nittiofyra år senare.

Mrs Dalloway

En fantastisk sak med Woolf är det att det verkligen känns som hon känner till människor, vet hur de tänker och hur en ska lyfta fram karaktärer. Det är inte många sidor och det är en del människor som blir berättare för en stund. Det är svårt att kunna känna någonting för alla, men Woolf ger oss läsare den möjligheten att känna in varje karaktär, varje känsla och väljer att gräva fram de där råa känslorna som karaktärerna har.

Med bara några få ord, en enkel mening kan Woolf få fram en större betydelse. Mrs Dalloway är en kvinna av sin tid. Hon är visserligen gift med en politiker, är i övre medelåldern och har det bra ställt. Men hon är ändå en väldigt anonym kvinna som står bakom sin man.

”… och detta var mrs Dalloway, inte ens Clarissa längre – detta var mrs Richard Dalloway.”


De andra karaktärerna vi får följa är bland annat hennes man Richard som kämpar med att uttrycka sina känslor för sin hustru, Clarissa ungdomskärlek Peter som är tillbaka samt Septimus som lider av sviterna efter kriget.

Det är som sagt en fantastisk bok som innehåller så mycket känslor och tankegångar. Det enda jag kan komma på som kritik är de sista sidorna. Det känns som det kan ha varit lite hastigt. Allt det som byggde upp till festen var tyvärr mer intressant än själva festen. Men sen räddade Woolf de med sista stycket som kändes så perfekt.

★★★★★

Kommentera