Bokrecension | Påfågelsommar

Påfågelsommar är en del av Bonniers Årets Bok.

EN UPPSLUKANDE ROMAN om familjehemligheter och förbjuden kärlek på den engelska landsbygden.

På samma släktgods, men med många år emellan, är två kvinnor med om varsin omvälvande sommar. Lillian Oberon känner sig instängd i ett olyckligt äktenskap men ser ingen väg ut. När den karismatiske konstnär som hennes man anlitat kommer till godset vänds allt upp och ner. Årtionden senare kliver Lillians barnbarn Maggie över tröskeln till det nedgångna huset. Hon har återvänt från Australien, dit hon flydde efter ett stort kärlekssvek. Tiden är inne att se sanningen i vitögat och konfronteras med det förflutna. Nutid och dåtid flätas samman och bildar en gripande historia.

Påfågelsommar är en roman som inte är särskilt mysig, men ändå får jag den känslan. Den handlar om två kvinnor, i olika tider, som båda är olyckliga. Lillian känner sig instängd i sitt äktenskap och fasanden som hon tvingas hålla uppe. Maggie har precis kommit tillbaka efter ha flytt från ett tidigare förhållande. Det är om kärleken, svek, familj och till stora delar hur komplext kärleken kan vara. Richell skriver inte om rosa moln, utan om riktiga känslor.

Jag fastnade för den drömlika atmosfären på den engelska landsbygden. Det är nog där det kändes som en mysig bok. Miljöerna. Trots att det kändes ganska ofta tungt och obehagligt. Mest på grund av Lillians instängdhet. Eller hur ovälkommen Maggie ändå är när hon kommer tillbaka.

Uppskattade verkligen Påfågelsommar som en roman om kärlek, och om hur kärleken kan vara svår och hemsk. Jag ville gärna veta mer om vad som har hänt. Vad hände egentligen med Lillian, och varför flydde Maggie? Nyfiken på Richells tidigare böcker nu också.